Morgonlöpning till jobbet

Jag anstränger mig för att få fler kilometrar i kroppen. Inser att det är av största vikt för att jag ska kunna lösa de 87 kilometrarna till våren.

Tisdagar är vanligtvis min cykeldag till och från jobbet men härom dagen upptäckte jag en ovälkommen punktering. Min första reaktion var givetvis att byta slang men när jag såg hur slitet däcket var kom jag på andra tankar.

Eftersom jag inte ville att min cykeldag skulle bli en vilodag hoppade jag i löparskorna och begav mig i morse iväg för att ta mig de drygt 20 kilometrarna till jobbet. Ganska tidigt började jag känna en viss ånger och funderade på vad det var jag sysslade med egentligen. Det tog dock inte många kilometrar förrän jag kom in i ett behagligt tempo. Kroppen kändes fräsch och jag började se fram emot att avverka sträckan. Stora delar asfalt gjorde att låren tog lite stryk men utöver det blev det en fantastiskt trevlig tur.

Det bästa är dock min känsla efteråt. På lunchen tog jag som vanligt med mig min kaffekopp ut för att sätta mig i solen. Jag känner att det är viktigt att passa på innan det stora mörkret infaller. Och när jag sitter där med solen i ansiktet inser jag att jag känner mig oförskämt pigg och stark. För några år sedan hade jag knappt kunnat röra mig efter en halvmara men nu var det som att jag bara skulle kunna knyta på mig skorna och bege mig hem igen. Något jag visserligen måste/ska göra en dag men jag tror att det får vänta till våren. Skynda långsamt!!!!!

Kroppen är, som jag tidigare skrivit, allt bra märklig. Den vänjer sig och anpassar sig förutsatt att man inte har för bråttom och är för påstridig. Och jag ska träna min, så att den klarar de utmaningar jag har bestämt mig för. Det är det verkligen värt. För oj vilken mental tillfredsställelse det är att vara stark och känna sig stark. Det och den totala balans och harmoni jag just ny känner är en kombination som enbart kan beskrivas som lycka.

En lycka som förutom ovan har den viktiga ingrediensen att ungarna hemma just nu är grymma. För är det något som kan sätta sig som mörka moln i sinnet så är det när umgänget med barnen inte fungerar (det där jobbiga med att uppfostra:)

I kväll blir det extra hårda kramar till de mina.