Rätt i magen för snabbast reparation

Jag tycker alltid det är viktigt att prioritera allt som har med min hälsa att göra. Men givetvis går det inte, och är för den delen inte heller lämpligt, att ha kadaverdisciplin hela tiden. Man orkar inte mentalt. Därför går det i perioder lite upp och ner med duktigheten även om jag totalt sett är mycket tillfreds med vad som hamnar i min ädla kropp.

Nu befinner jag mig dock i ett läge där kroppen har fullt upp med att läka och för min del gäller det att följa det min fysio Marie säger, sova gott och vara jättenoga med vad jag stoppar i mig. 

Värktabletterna som inte hade någon annan funktion än att just lindra smärtan (inget inflammationsdämpande) kunde jag till min glädje fasa ut väldigt snabbt igen. Full dos på operationsdagen och dagen därpå (fredagen), halv dos på lördagen och ingenting på söndagen. Kan inte vara annat än väldigt tacksam över att jag inte har ont. Lite fundersam också över varför jag inte har ont.

Jag hade huvudvärk på måndagen. Kan det ha varit en reaktion på att kroppen "saknade" tabletterna? Jag vet inte men tycker att det är intressant eftersom jag inte kan härleda huvudvärken till något annat.

Kanske är olagligt att sälja receptbelagda...;)?

Med "stoppar i mig" menar jag framförallt utifrån ett kostperspektiv. Min kropp har just nu fullt upp att läka operationen/axeln. Det innebär inflammation. Den ska vara där och göra sitt jobb. Det är precis som med stress. Superviktigt för oss förutsatt att det är "tillfälligt". Däremot vill vi inte att vår kropp har ständig stress eller inflammation. Det är oerhört ohälsosamt för oss. Jag tänker att jag vill ge min kropp bästa möjliga förutsättning för att läka mig så bra och så fort som möjligt. Därför är det viktigt att jag inte sätter käppar i hjulet på maskineriet genom att stoppa i mig något som bidrar till ytterligare inflammation. 

Mina små brandmän ska till 100% ägna sig åt den stora branden och inte parallellt behöva släcka småbränder lite här och var bara för att jag inte sköter mitt.

Därför är det just nu kadaverdisciplin med maten. Den ska vara näringstät och den ska inte leda till ytterligare inflammation. Tvärtom får den gärna vara inflammationsdämpande istället. 

För min del innebär det följande:

- Nolltolerans mot socker.

- Inga växtoljor och minimalt med nötter.

- I princip noll med kolhydrater.

- Kraftigt dra ner på mejerier och majonäs. 

- Mer ingefära, gurkmeja och kokosolja.

Nyfiken på inflammation och hur du kan påverka den? Två mycket bra böcker i ämnet:

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/11/boken-gar-grundligt-igenom-hur-vi.html

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/06/dampa-inflammation-av-martina-johansson.html

Magnesium är ett tillskott jag tar varje kväll och jag brukar ta olika doser beroende på hur mycket jag har tränat, framförallt sprungit under dagen. Om jag inte tar magnesium eller kanske en för liten dos märks det tydligt med att musklerna har en tendens till att vilja krampa. En intressant upptäkt är att jag efter operationen till en början både tog låga doser samt någon kväll ingen dos alls men snabbt märkte att det var en dålig idé då jag framförallt kände av kramper nattetid i benen. När jag dessutom skulle börja köra statisk magträning gick inte det heller på grund av kramper. Bränner kroppen mer magnesium när den är i full reparation? Det verkar så. Måste jag kolla upp närmare...

Disciplin

Övertygelse leder till disciplin. Disciplin är nyckeln till att må bra idag.

Träning - kost - skärmtid - sömn med mera kräver disciplin för att fungera. Aktiva val för att ta de rätta besluten. För att kunna göra det är det bra med en tydlig målsättning och om den är tydlig med givna delmål blir det också lättare att motivera sig. 

För det behövs verkligen i dagens samhälle eftersom allt är konstruerat för att locka oss in i fördärvet. Det låter kanske religiöst överdrivet men precis på det här sättet är det och att vara medveten om det är kanske steg ett för att klara av att få ett hälsosamt och kvalitativt liv som jag själv bestämmer över och som inte överlåts åt okontrollerade impulser.

Till min glädje är jag bra på detta men inser nu att jag ställs inför en ny utmaning. Min sjukskrivning efter förra årets axeloperation var under sommarlovet/semestern. Hela familjen samlad med allt vad det innebar i gemensamma aktiviteter och olika betyr.

I år blir det annorlunda. Operation den 18/4 innebär många dagars egentid fram till den gemensamma ledigheten. Bara jag och hunden.

HIMMELRIKET!?

Absolut. Jag tycker på riktigt att det ska bli underbart samtidigt som jag känner att det kommer att bli oerhört viktig för mig att ha en plan för att dagarna inte ska försvinna i meningslösheter som både kan leda till allmänt förfall men även bli tråkigt.

Här kommer att krävas en dagordning och disciplin att genomföra den. I min värld är nämligen den här sjukskrivningen en möjlighet att göra saker jag annars inte riktigt har tid till. 

När jag läser om hur jag resonerade förra året Nytt liv - nya mål inser jag att jag inte lyckades fullt ut men att jag ändå är förhållandevis nöjd med hur det blev. En del mål genomfördes på en godkänd nivå och andra höll inte riktigt hela vägen. Årets mål eller dagordning:

- Tåhävningar och trappgång med dubbla steg.

- Statisk magstyrka.

- Backpromenader samt promenader men inslag av bland annat utfallssteg.

- Läsa.

- Spela schack. OBS! Max X partier per dag. Fyra kanske...? Svårt beslut.

- Arbeta med och utveckla företaget.

Den största utmaningen blir att hitta rörelsepauser hemma. De flesta punkterna ovan som tar tid är stillasittande. Något jag inte är så bra på eftersom jag snabbt får cementröv. I vanliga fall pysslar jag gärna med olika bestyr som avbrott men i och med att jag är begränsad med bara en fungerande arm blir detta klurigt. Vad ska jag göra hemma/inomhus som innebär en rörelsepaus?

Dammsuga, städa och ta hand om disk är visserligen ett Sisyfosarbete men i intervallform eftersom man ju för tillfället faktiskt blir klar. Återstår att se vad jag hittar på men att jag måste råder det ingen tvekan om.

Operation 2 - Man frågar inte Zeus om han är en Gud

Inför operationen var jag tvungen att specialtvätta mig tre gånger. Har aldrig varit så ren (och torr) och så är det första de gör att kladda ner mig. Djupt kränkande.

I det stora hela var den här operationen naturligtvis en repris av vad jag upplevde förra året Operationen men jag vill ända plita ner några reflektioner. Nytt den här gången är att mina ursprungliga senor är ersatta med något annat. Mest troligt Titan. Och att axellåset har en kudde som sitter mellan min kropp och låset.

- Bästa pappa körde naturligtvis.  

- Jag möttes även den här gången av en låst dörr. Skönt att vara i tid.

- All personal var oerhört vänlig och proffsig. Inte svårt att känna att man är i goda händer. Tacksam över att leva i Sverige 2024.

- Arkiv X känsla att ligga på operationsbordet och se de där lamporna.

- Känslan att vakna upp efter operationen påminner verkligen om hur jag mådde efter Aktivitus trailrace 100 miles. Vaken utan att någon del av kroppen vill det. Addera en blåsa med tryck. Otrevligt.

- En macka, polarbröd? Varför inte,? Jag har ju precis blivit skuren i. Som att äta en tidning. Det finns faktiskt något som heter S M Ö R!!!

Tränar du mycket (pulsen var låg)? Det är fascinerande hur mycket hjärnan förmår att skapa på kort tid och dessutom parallellt. En enkel och liten fråga som inte borde generera någon större hjärnaktivitet. Min hjärna är dock lite speciell och kommer fram med mängder av svarsalternativ. Samtidigt är min inställning att jag gärna uttrycker det som ploppar upp dels för att jag lovat mig själv att våga vara ärlig men också för att det ofta blir roligt om man ofiltrerat skiter ur sig det man kommer att tänka på. I det här fallet är jag missnöjd med mig själv eftersom jag valde ett av de artiga svaren som dök upp i skallen, något i stil med "ja..., det gör jag nog". Varför Jävla Jante tog över vet jag inte riktigt. Kanske för att det var innan de skulle skära i mig. Lite synd eftersom det hade varit roande att se hans reaktion efter "För helvete! Man tittar inte på Zeus och frågar om han är en gud" 

Mindre roligt blir det att sova på rygg framöver och att torka sig med vänster hand. Tränade givetvis på det förra året men blev aldrig bekväm med vare sig det ena eller det andra.

Ladda batterierna

Det finns inga gratisluncher och det går alltid åt både fysik och mental energi oavsett vad vi hittar på.

Min rehab blev prehab när jag fick veta att jag skulle bli tvungen att göra om förra årets axeloperation ända tills för ett par veckor sedan. Då drog jag i handbromsen och slutade tvärt med övningarna.

Att vara duktig kostar mental energi. Hälsa kommer inte av sig självt idag utan kräver aktiva val. Val som kostar och som få orkar göra dag in och dag ut.

Jag var egentligen inte omotiverad till att fortsätta att göra min träning och mina övningar inför den här operationen men jag tänkte att det ändå kunde vara vettigt att släppa garden för att tanka energi. Därför slutade jag med re- och prehaben. Det är också därför jag de senaste veckorna har slarvat (i mina ögon) en hel del med vad jag stoppat i mig. Det har blivit både chips och godis. I ärlighetens namn även en del glass...., och en pizza.

Allt detta i ett aktivt val för att ladda batterierna och sedan återigen hoppa upp på hästen i samband med operationen som äger rum nu på torsdag. 

Löpningen/träningen har jag naturligtvis fortsatt med men det har känts meningsfullt att tillfälligt släppa både kostkravet och re- och prehab-kravet. Motivationen och energin måste finnas när den är som viktigast och därför finns ingen anledning att bränna mentalt krut veckorna innan jag måste "börja om från början" igen med axeln.

Så efter ett par veckors laddning är jag nu igång igen. I måndags började kadaverdisciplinen med vad jag stoppar i mig igen. Oerhört viktig för att läka och bli hel så snabbt som möjligt. Och samma disciplin blir det med de kommande rörlighetsövningarna som jag kommer att få göra efter operationen. Flera gånger om dagen varje dag utan undantag tills axeln blir så bra som absolut möjligt.

Jag är grymt taggad. Jag är stark och ska så förbli trots att jag för andra gången på ett år kommer få en påtvingad svacka.  

I grym form - förgäves?

När jag i oktober förra året "på allvar" började springa igen efter min axeloperation hade jag ett underbart mål i sikte. 2024 blir EB-loppets sista år och det tänkte jag fira med att återigen springa en Äventyrslöpning. Och den här gången riktigt, riktigt långt.

Min tanke var att springa från Göteborg till Stockholm via Oskarshamn. Löpning varje dag i ca tre veckor skulle bli omkring 800 km.

Fantastiskt. Så fort tanken föddes blev jag eld och lågor. Jag ville börja planera i detalj men tänkte att det vore vettigt att vänta till årskiftet för att se hur kroppen skulle kännas. Det gäller ju trots allt att vara fysiskt redo och inte bara springa på hoppet och den trevliga tanken. Jag lyckades inte hålla mig utan planerade tidigare än så. Kroppen mådde bra och träningen har varit riktigt bra. 

Mycket löpning och en hel del styrketräning. Styrketräningen började som rehab för axeln och eftersom den blivit bättre gick det att börja köra riktiga övningar också. En armhävning blev många och de senaste veckorna insåg jag att jag kunde göra push ups igen - som i fornstora dar. Tyvärr blev rehaben lika mycket prehab när jag fick veta att jag skulle få göra om min axeloperation.

Operation igen...

Därmed försvann löpningen till Stockholm och då dök givetvis tanken upp om det meningslösa i allt slit och alla förberedelser. 

Tråkigt på sätt och vis men samtidigt. Fan, vad redo jag är för den där operationen. Jag är i grym form och det ska leda till att rehab och läkning så småningom går bra och fort. Träna och sköta vår hälsa i största allmänhet gör vi både som en investering i nuet och framtiden. Ingenting är givet förutom att vi alltid ska ge oss själva så bra förutsättningar som möjligt för att vara rustade för de utmaningar livet har åt oss. 

Kondition och uthållighet av Filip Larsen och Mikael Mattsson

En hel bok baserad på det rådande forskningsläget som handlar om kondition och träning. Kan ju inte bli annat än bra? Eller?

Boken är väldigt bra. Tydliga förklaringar med riktigt bra bilder och diagram. Den är också utmärkt att läsa oavsett vilken nivå du befinner dig på och oavsett vad du har för målsättning med din konditionsträning. Ibland blir det ganska avancerat och antingen hoppar man över det eller så grottar man ner sig. 

Det finns en svag punkt i boken och jag kan inte avgöra om det beror på att den är skriven 2013 eller om det har att göra med att den stenhårt håller sig till det gamla paradigmet gällande kost och träning. Trots allt låg den till grund för Löptränarutbildningen jag var på nyligen och där var det ingen tvekan om att de utgick stenhårt ifrån vad som stod här. Oavsett så kan jag inte låta bli att bli lite trött på de förklaringar och beskrivningar som ges. Det som står om kolhydrater och fett är i sig inte fel. Om du är kolhydratsdriven och har en dålig fettförbränning vill du inte gå tom på kolhydrater eftersom det absolut kan bli en otrevlig upplevelse (dock inte livsfarligt vilket man lätt kan tro här...). Det jag saknar är att det helt enkelt inte finns en rad om hur det kan se ut om utgångsläget är en bra fettförbränning. 

Att bli yr och eventuellt svimma. Att hamna i en nära dödenupplevelse om du inte dundrar i dig kolhydrater i tid och otid är rader som helt enkelt blir skrattretande att läsa för oss som har provat på att under många år träna på en lågkolhydratskost eller rent av under en längre fasta. Vi har inte en väg till Rom och det stör mig att det är precis det intrycket som ges.

Detta gör att när jag läser iden här boken känns det som att jag inte finns på riktig utan är någon form av hittepå.

Min första 72 timmars fasta

Ännu en 72 timmars fasta

Slutligen. En riktig bra bok utifrån ett konditions- och träningsperspektiv

Friidrottsförbundets Löptränarutbildning

Alltid kul med utbildning. Det blir uppdateringar och påminnelser om sådant jag redan vet och förhoppningsvis ny kunskap. Spännande möten med andra löparfantaster och erfarenhetsutbyten. 

Utbildningen var från fredag till söndag förra helgen och innehöll följande:

Dag 1. Ledarskap och Källkritik.

Dag 2. Vila, återhämtning och kost. Tränarrollen teori och praktik - Benjamin Åberg. Träningsprinciper.

Dag 3. Skador, Fysiologi och Formtoppning. Suldan Hassan.

Som helhet tycker jag att utbildningen var bra. Jag tror egentligen inte att jag lärde mig så mycket nytt men det är alltid bra att bli påmind och det är alltid bra att få material att kunna gå tillbaka till. Bland annat fick vi boken "Kondition och uthållighet" som jag ser fram emot att läsa. Kul också med lite tips på uppvärmningsövningar och löptekniksövningar som vi fick från en mycket duktig Benjamin Åberg.

Daniel Cortobius som var huvudansvarig var även han duktig och det var väldigt roligt att lyssna på Suldan Hassan och hans resa från Somalia till att bli svensk och elitlöpare. Extra kul att han precis nyligen kvalificerade sig till Paris OS som äger rum senare i år på marathondistansen. Det blir givet att följa honom lite extra då. 

Att vi lade en och halv timme på källkritik begriper jag inte. Jag är med på att vi som tränare kan ha nytta av att veta hur vi ska förhålla oss till adepter som påverkas och influeras från alla håll och kanter men det hade räckt med 10 minuter. I övrigt är det ju också så att är det något våra barn och ungdomar matas med i skolan så är det just källkritik.

Föreläsningen om kost såg jag fram emot med spänt intresse. Skulle det vara det gamla vanliga paradigmet eller fanns det utrymme för någonting av allt nytt vi har lärt oss de senaste 15-20 åren? Och hur skulle jag agera ifall det var det var det gamla vanliga? 

"3-4 bullar kan t o m vara nyttigt". 

Näringstäthet nämndes men det stora fokuset var energi, energi och energi. Jag tycker verkligen att det är dåligt att man inte uppdaterar sig angående de här bitarna. Deprimerande många tokigheter. Som tur var höll jag mig tyst. Det var tydligt att jag inte skulle få något gehör om jag hade sagt något framförallt eftersom källkritiken kom tillbaka när dietisten mer än en gång antydde problematiken med kontroversiella dieter. Här fanns en rak s a n n i  n g och inget utrymme för kritik. Lite roligt ändå.

Som helhet är jag nöjd med helgen och en bonus var att det givetvis bara serverades vegetarisk mat. Aldrig fel att prova för att se hur kroppen reagerar. Jag valde med omsorg genom att undvika de stora kolhydratskällorna så gott jag kunde vilket givetvis resulterade i hunger. Och en gasig mage. Någon av dagarna fanns smör vilket gjorde hungern mindre men annars var det margarin som gällde och det vägrar jag att stoppa i min fina kropp. En annan intressant detalj var alla bullar, kakor och godis som det bjöds på. Jag tycker verkligen att det blir komiskt i sammanhanget när dylika ting serveras i den mängden samtidigt som man betonar hur viktig det är att äta bra kost. Men det är klart. När det stora fokuset är energi och inte kvalitén på energin och dietisten säger: "3-4 bullar kan t o m vara nyttigt"..., ja då är det som det är.

Löpare! Vad har du för fokus?

Tid och tempo, tid och tempo. Alltid detta ständiga fokus på tid och tempo. 

Hur är det med känsla och upplevelse? Ansträngningsgrad? Mervärde?

Jag hoppas att vi alla springer för att vi även vill springa imorgon. Det behöver inte vara fel att ha fokus på tid och tempo ibland men många gånger behövs inte det eftersom träningseffekten kan vara bättre även fast tid och tempot ser sämre ut. 

Här kommer två exempel på detta:

21 km traillöpning i 6.00 tempo, 269 höjdmeter. Ansträngande! Större delen av passet var på stigar med vissa inslag av skogsväg. Jag höll ett bra tempo och det var jobbigt. Omgiven av natur samtidigt som terrängen belastade allt ifrån puls och benmuskler till bål. 

21 km asfaltslöpning i 5.20 tempo, 290 höjdmeter. Behagligt. Ett tempo där benen får rulla på. En och annan backe gjorde löpningen tillfälligt jobbigare men i det stora hela en bekväm tur. 

Lika långt och likartat med höjdmeter men med en stor skillnad i ansträngning och tempo. Det går långsammare i skogen. Det bara är så och skulle jag hålla samma ansträngningsnivå som jag gjorde under asfaltsturen skulle jag förmodligen hamna på ett 6.30-7.00 tempo beroende på hur teknisk terrängen är. Tyvärr är det alldeles för många löpare som stirrar sig blinda fart och tempo och därför väljer asfalten framför terrängen. Gör man så missar man alla de fördelar som terrängen ger. Ett mervärde som inte syns i klockan eller som till och med kan få en att tro att passet varit sämre just för att det inte gått lika fort. Det roliga är att med mer terräng i träningen blir man snabbare på asfalt eftersom det bara är att rulla på och inte alls är lika jobbigt. 

Läs gärna mer om samma tema:

Asfalt sliter

10 skadefria år

Siffror motiverar men...

Intressekonflikten

I början på december 2022 fick min son mig att börja spela schack på nätet. Det gamla intresset väcktes till liv och efter en viss inkörningsperiod var jag fast. Så roligt och utmanande samtidigt som det var en skön paus från verkligheten. Rankingsystemet lockade min tävlingsinstinkt och vilja att bli bättre. Efter att min son lärt mig två bra öppningar tog jag ytterligare kliv. Det blev även en extra krydda att kunna spela på distans med två av mina bästa vänner Jesper och Jimmie. Riktigt roligt!

Efter ett antal månader var det inget snack om saken. Viljan att spela var stor och jag spelade mer än vad jag egentligen tyckte var lämpligt. Det som framförallt tog stryk var min läsning. Utan att egentligen ta ett medvetet beslut var det slut på bokläsning på morgonen och dagtid. Kvar fanns bara den där stunden på kvällen i sängen. En stund som i ärlighetens namn bara tycktes bli kortare och kortare.

Gjorde det så mycket då? Schacket hade ju ändå i mångt och mycket samma funktion som läsningen i och med pausen från allt annat och den upplevda avkopplingen. 

Ja. Det gjorde mycket:

Om morgonschacket innebar förlust innebar det irritation och en sämre start på dagen. 

Det ständiga suget efter ytterligare ett parti kändes inte bra och tog tid från andra saker eftersom det dessutom var så lätt att spela ett parti till när jag väl var igång. 

När jag läser en bok blir jag aldrig irriterad på samma sätt, det har sällan samma dragningskraft när jag behöver göra annat och när jag väl läser uppkommer rörelsebehovet, pausen från läsning, ganska snart. Ett behov som lyste med sin frånvaro under ett parti, två eller tre.....

Boken bildar, en egenskap som är viktig för mig och som inte bara ger en paus och ett tidsfördriv.

En inre kamp pågick ett tag där mitt "schackberoende jag" försökte övertyga om att det här minsann inte var ett så stort problem och att det ju bara var att trappa ner lite. Men det var lättare tänkt än gjort och i mitten av september 2023 beslutade jag mig för att sluta helt med schacket. På en gång började jag plöja böcker igen och var helnöjd och faktiskt även lite förvånad över hur lätt det var att klippa och gå vidare utan större saknad eller problem. 

Då och då har jag sedan dess funderat på att ta upp schacket igen. För sjutton Daniel. Du måste ju kunna ha ett regelverk och en strategi för att kunna spela utan att det slår över och blir för mycket. Det är ju trots allt bara schack som du dessutom tycker mycket om att spela. 

Det finns flera intressanta aspekter med detta. För egen del handlar det givetvis hur jag vill använda min tid. Vad jag mår bra av och inte. Samtidigt är det inte svårt att reflektera över det enorma beroende vi alla utsätts för i spel och socialamedievärlden där allt är utstuderat gjort för att fånga oss och inte släppa taget. Det blir rent av larvigt att jag känner denna problematik i något så banalt som schack. 

Fem månader efter att jag slutade har jag nu trots allt bestämt mig för att börja igen. Jag vill helt enkelt spela och jag ser det som en utmaning och ett krav att kunna hålla mig till det upplägg jag har tänkt mig. Planen är följande:

Steg 1. Att schemalägga en tid i veckan där Jimmie och jag spelar ett parti live på nätet.

Steg 2. Att göra detsamma Jesper.

Steg 3. Ingen aning än. Förmodligen får det räcka med steg ett och två men, men. I grund och botten vill jag vara nöjd med hur jag prioriterar min tid. Det kanske blir mer schack men det får inte påverka negativt på andra viktiga bitar såsom läsningen. Max ett parti per gång? Per dag? Oavsett ska prioriteringen vara glasklar där schacket ska hamna långt ner.

En kul detalj är att jag inte kommer ihåg de där två öppningarna. Det får jag ta itu med innan första matchen mot Jimmie. Jag vill ju vinna :)

Ännu en 72 timmars fasta

På tiden med en längre fasta igen och då ville jag givetvis skriva ner hur den har gått till och hur jag har upplevt den. Valde återigen att mäta lite olika parametrar. Lite roligt att göra och jämföra med tidigare samt ett sätt att motivera.

Måndag 26/2

En helt vanlig måndag med löpning till och från jobbet samt ett kombinerat styrketränings- och rehab pass. Totalt 15 km löpning och 60 min styrka. Dagens enda måltid avslutades kl 1500. Omelett på 4 ägg med lök och vitlök med en rejäl klick med majonäs och chipotle samt smör. Kaffe med grädde. 

Fastan därmed inledd och med det menas att det enda jag stoppade i mig under de kommande dagarna var kaffe, te, vatten, magnesium och salt.

Mätresultat inför fastan måndag kväll:

Midjemått 86 cm. Blodsocker 5,3 mmol. Acetrack ketonmätare 15.

Mer om Acetrack här

Tisdag 27/2

Mätresultat:

Morgon: Vikt 74 kg. Blodsocker 4,7 mmol. Acetrack ketonmätare 23.

Kväll: Blodsocker 3,7 mmol. Acetrack ketonmätare 5.

Träning: Cykling drygt 20 km och 60 min styrka/rehab.

Upplevelse: Lite skit i kroppen som suttit i sen i helgen gjorde att jag valde att cykla istället för att springa till och från jobbet. Större delen av dagen kände jag mig väldigt trött men det rådde inget tvivel om att det berodde på att vi hade en mentalt uttråkande studiedag. Blev pigg varje gång jag var i rörelse och när jag kom hem på eftermiddagen. 

Onsdag 28/2

Sov gott.

Mätresultat:

Morgon: Blodsocker 4,3 mmol. Acetrack ketonmätare 9.

Kväll: Blodsocker 4,2 mmol. Acetrack ketonmätare 8.

Träning: Löpning 15 km och 60 min styrka/rehab.

Upplevelse: Kände mig piggare idag vilket dels berodde på att den lilla förkylningen i kroppen var på väg bort och för att det var en vanlig arbetsdag. 

Torsdag 29/2

Sov sämre än normalt. Vaknade till fler gånger än vanligt.

Mätresultat:

Morgon: Blodsocker 3,9 mmol. Acetrack ketonmätare 25.

Eftermiddag innan matintag: Blodsocker 3,9. Acetrack ketonmätare 15.

Träning: Löpning 17 km och cykling 12 km.

Upplevelse: Tröga ben i löpningen men annars full med energi, fokus och kreativitet. 

Bröt fastan med bästa tänkbara måltid. Lever med lök och vitlök samt en redig klick smör.

Fredag 1/3

Sov gott.

Mätresultat:

Morgon: Blodsocker 4,7 mmol. Acetrack ketonmätare 76. Midjemått 84 cm och vikt 73 kg.

Reflektioner 

Mycket med den här fastan stämmer väl överens med Min första 72 timmars fasta (där har jag varit ännu mer noga med analys/reflektioner. Läs gärna.) Det som framför allt skilde sig åt var träningens som den här gången har varit lite trög och det kan ha berott på min lilla förkylning men det kan lika gärna ha berott på allmänt tunga ben pga hög träningsbelastning under en längre period. I vardagen har allt dock känts mycket bra där jag återigen förundras över hur lätt det har varit att genomföra. Hungern lyser med sin frånvaro och jag behöver inte föra någon mental kamp för att klara av fastan. Samtidigt är det inget snack om att det är tråkigt att inte äta. Det är trots allt en stor njutning som vi normalt sätt unnar oss flera gånger varje dag. Hjärnan är alltid inställd på överlevnadsmode och är inte skapt för att frivilligt avstå mat. Kroppen däremot är mer än rustad för att klara av det. Detta blir en märklig kombination eftersom vi idag vet att det är väldigt nyttigt att fasta men där förutsättningarna (ständig tillgång på mat) gör det svårare. Inte heller konstigt att vi så lätt överäter.

Mina mätningar var som jag skrev ovan mest en kul sak. Klockrent ändå att fasta i första hand för någon med min kroppsdisposition inte handlar om att gå ner i vikt. Även om både bukmått och vikt gick ner utgår jag i från att det är tillbaka till utgångsläget om än vecka när vätskenivå och tarminnehåll återställs. Jösses vad mycket lagrad energi jag går om kring på..... Acetrack är lite knepig och ska man ha glädje av den mätningen behöver man ha gjort det ganska länge för att begripa sig på den. Jag hade låga nivåer (vilket skulle betyda att jag inte varit i ketos) under fastan vilket naturligtvis inte stämmer. Men detta vet jag sedan tidigare att det förmodligen beror på att ketonerna går åt/används. Jag blåser tex alltid högt i vardagen i och med mitt intag av mycket fett och proteiner och minimalt med kolhydrater.

Jag hade i mina ögon slarvat med mitt matintag under en period och var därför väldigt motiverad till att göra den här fastan. Jag ville "nollställa" och komma på rätt köl igen. Mitt mål är att genomföra en längre fasta 48-72 h tre till fyra gånger per år och det är skönt att återigen ha fått uppleva hur lätt den är att genomföra.

Slutligen. Gott att få ha grädde i kaffet igen.

Jag är emot Runstreaks men...

Förutsättningen för en Runstreak är allt som oftast att man ska spring minst 1,6 km varje dag.

Det finns många sätt att hålla sig motiverad till att träna eller springa och en bra grund är ett regelverk så att man vet vad som gäller och inte kan tillåta sig själv att smita undan. 

Runstreak är precis en sådan och med tanke på hur jag är skapt borde jag kanske tycka att det är en bra idé med Runstreak, men det gör jag inte. 

Varför och för vems skull springer du? Förhoppningsvis är svaret att man springer för sin egna hälsas skull och inte för att skylta med hur många löpningar i rad man är uppe i.

Hur känns det? Muskler som säger ifrån, med en begynnande överansträngning, bakterier/virus på ingång eller bara en dag där allt gått åt skogen och det verkligen inte finns en timma över till löpning? Att i de lägena ha Runstreak inristat i huvudet riskerar att göra omdömet dåligt. Att man ändå sticker ut och springer fastän kropp/huvud tydligt signalerat annat är knappast förnuftigt.

En timma över till löpning? Ja det är nästa del i min kritik. Vad är vitsen med att ge sig ut för att springa 1,6 km i 10 minuter? För vems skull är du ute och springer?

Nybörjaren som springer 1,6 km säger jag inget om men att ge sig ut på denna meningslösa sträcka bara för att hålla en Runstreak? Återigen. För vems skull springer du?

Ram- och regelverk är bra och en Runstreak behöver inte vara fel men risken är att den tar över fokus från vad som är viktigt på riktigt. Jag själv har massor av regelverk varav en av de viktigaste är att träna minst en gång om dagen och eftersom löpning är det jag allra helst gör blir det en och annan Runstreak. 

Den senaste var på 38 dagar i sträck med ett snitt på 13 km per dag. Gången innan var det 15 dagar i sträck med ett snitt på 12 km per dag. 

Skillnaden i mitt fall är att målet inte är att ha en Runstreak. Det råkar bara bli så eftersom att jag orkar och vill springa så ofta som möjligt. Däremot finns det ingen prestige i det och jag bryter medvetet mer än gärna min Runstreak om det finns skäl till det:

Kroppen eller huvudet signalerar trötthet eller slitage. Jag har sällan koll på hur många dagar i sträck jag sprungit men om jag får signaler om att det kanske är läge att vila lyssnar jag in det och tar ofta hjälp av statistiken. Jag går helt enkelt in och kollar i min träningsdagbok och får känslan bekräftad. Dags att löpvila!

Saker utanför min kontroll kräver att jag tänker om. Jag hinner kanske inte springa. Måste cykla eller rent av ta bilen för att det i familjekalendern helt enkelt inte passar in om jag inte ska upp och göra´t kl 0400 eller kl 2200 och det kommer inte att hända. 

Slutligen. Jag springer mer än de flesta. Mycket mer till och med. Mentalt har jag orkat göra det i drygt 10 år och under hela den här tiden har jag aldrig haft en löprelaterad skada som tvingat mig till en längre sammanhängande vila. Det beror på ett flertal olika faktorer men en av de viktigaste är detta förhållningssätt.

Läs gärna detta gamla inlägg som fortfarande är aktuellt: 10 skadefria år

Det är bara en känsla

Idag är idag och imorgon är imorgon. Känslan jag har här och nu behöver nödvändigtvis inte vara densamma imorgon eller ens en timma senare. 

Löpningen lär mig att hantera livet. Framförallt mina långa löpningar.

Ultralöpning är i mångt och mycket en mental fråga. En ständig kamp och ett ständigt förhållningssätt till alla de känslor som omfamnar mig. Positiva och fina känslor som inte är svåra att möta men framförallt de tunga och negativa.

Tröttheten och ibland sorgen. Uppgivenhet och oron. Alla ursäkter för att slippa fortsätta. Men målet, motivationen och identiteten finns där och kämpar emot. Jag vill! Jag ska! Jag är en vinnare!

Det är en ständig kamp som aldrig tar slut och som framförallt finns i vardagen och livet. Varje dag. Så många känslor och impulser som vill påverka och styra oss. 

Riktningen är bekvämlighet och trygghet och det är en riktning vi måste kämpa emot eftersom vi för allt i världen inte får hamna i en tillvaro där allt alltid ska vara enkelt, skönt och roligt. 

Livet är ta mig fan inte roligt. Vi har roliga och underbara stunder men de finns enbart tack vare att vi tar itu med de jobbiga momenten. 

Livet är ständigt motstånd och vårt förhållande till hur vi hanterar alla dessa motstånd. För varje seger blir vi starkare och givetvis gör varje förlust oss svagare.

Omedelbart när jag vaknar på morgonen finns det inte en endast del av mig som vill springa till jobbet. En timma senare känns det oftast bättre men inte alltid. Jag springer ändå. Många gånger upplever jag efter löpningen att det inte var så farligt eller att det till och med gick riktigt bra. Men inte alltid.

Latmasken, sockermonstret, ångestdjävulen med flera. De kommer aldrig lämna oss ifred. Aldrig.

Men det är bara en känsla - ett mörker som vi själva väljer hur mycket näring vi ger beroende på var vårt fokus finns. Ska det bli mörkare eller kan det bli ljusare? 

Många gånger blir det ljusare om vi bara tänker "rätt". Ibland kvarstår mörkret och då tänker jag:

Jag är stark och vägrar vara mörkrädd! 

Operation igen....

Muskeln vägrar flytta hem igen....

Tyvärr måste jag operera min axel igen.

20 juni 2023 opererade jag min axel. Ungefär ett halvår senare anade min fysio Marie oråd. Min rehab har i stort gått väldigt bra förutom den del som hade med muskeln "Sopan Spinatus" (supraspinatus) att göra. Fanskapet ville inte bli starkare och fortsatte lysa med sin frånvaro. Varför? Marie tyckte att det skulle göras en ny MR för att se vad problemet var.

MR för några veckor sedan och förra veckan ringde läkaren upp och jag fick veta att av de tre senorna som hade lagats var nu en helt av (igen!) och de andra två var till hälften av. 

Den omedelbara frågan var givetvis hur sjutton det var möjligt. Svaret var att senorna förmodligen hade varit i så dåligt skick att lagningarna helt enkelt inte blev bra. Oavsett innebär detta att jag återigen behöver opereras. Tankarna har varit många. Har jag gjort något fel i min rehab? Har jag skyndat på för mycket? Jag tror inte det. "Du får inte ha ont" har jag fått höra om och om igen när Marie och jag har gått igenom och pratat om rehaben. Och jag har inte haft ont..

Det finns inte någon större poäng med att blicka bakåt även om jag gärna läser vad jag har skrivit under den här tiden:

Min bedrövliga axel

Operationen

Nytt liv - nya mål

Jag hoppas min fysio inte läser detta

Rehab och motivation

Förflyttande av gränser

Roligt att växla upp igen

Framåt ska jag och det som gäller nu är att fortsätta rehaben för att vara i så bra skick som möjligt inför operation nummer två.

Det gör lite ont att jag inte kommer att kunna genomföra min tänkta Äventyrslöpning detta sista år med EB-loppet men jag hoppas att jag kan göra en minivariant istället. Jag hoppas även på ett snart besked om operationsdatum så att jag snarast kan planera för att senare genomföra. Det gör också lite ont att det inte blir mycket till paddling i år heller (men tänker naturligtvis försöka hinna suppa så mycket som möjligt före operationen, vilket jag tror och hoppas att jag kommer att kunna göra).

Trots ovan är jag överraskande nog varken ledsen eller nedstämd. Det kanske kommer senare (skriver detta bara en vecka efter samtalet med läkaren) men jag tror faktiskt inte det.

Jag vet vad som väntar. Det är inte så farligt och den här gången ska inte mina skröpliga senor lagas, de ska bytas ut. Därför tänker jag att allt kommer gå ännu bättre än vad det gjorde efter första operationen. Det är bara att fortsätta vara målmedveten och noga.

Rehaben ska skötas exemplariskt och jag ska så småningom få en funktionsduglig axel. Vad är ytterligare ett år med rehab när jag inte ens är halvvägs i livet? Denna lagning och denna tillfälliga mobila svacka är en förutsättning för att jag framöver ska kunna fortsätta med ett underbart härligt liv i ständig rörelse. 

Framåt!

I mitt livs form!

73 km en vecka efter Sälen fjällmarathon

Jag har aldrig tävlat speciellt mycket och numera gör jag det i princip aldrig (senast var 2019). Farten prioriteras inte heller. Jag gubbmyser med att springa långt istället trots att jag då och då funderar på att lägga in fart i träningen.

Poddinspelandet har av olika anledningar fått mig att titta och tänka tillbaka och jag inser att det ett tag faktiskt gick fort. Riktigt fort. 2014 och 2015 hade jag två pallplatser (Orust tvärs, och Kåsjön trail) men lyckades också komma fyra i mitt första riktigt långa ultralopp (BUM 87 km). 2016 gjorde jag dessutom Ultravasan på 8h 30 min, vilket innebär en snittkilometertid på 5,40 min/km. Hur sjutton var det möjligt?

Även om jag skulle börja lägga fokus på fart igen inser jag att jag aldrig kommer att kunna komma tillbaka till den nivån. Jag kunde verkligen springa både fort och långt men det är inte tävlingarna ovan jag i första hand tänker på när jag ska fastställa "mitt livs form". Istället landar jag i att det tveklöst var 2018. Det året lyckades jag inte bara klara av 100 miles i Aktivitus trailrace, jag kom faktiskt på femte plats också. Men framförallt hade jag en obegriplig upplevelse några månader senare. Med bara en veckas mellanrum hade jag två rejäla tävlingar. 

Först Sälen fjällmarathon och sen Icebug Xperience 73 km

Stolt med en sjundeplacering

Att jag kom top tio i Sälen var glädjande och kanske inte så överraskande men att jag lyckades komma top tio även en vecka senare är i det närmaste obegripligt. Det ska inte gå med ett fjäll- trailmarathon i benen bara en vecka tidigare. Dessutom sprang jag rejält fel dag ett och hade garanterat tagit ytterligare placeringar om jag sprungit rätt.

Jäkligt fina minnen och jag ryser lite och njuter mycket när jag återigen läser om Icebug Xperience.

Tankar inför Sälen och Icebug

Slutligen. Vad tacksam jag är över min blogg. Att i efterhand få läsa och minnas tillbaka är riktigt fint.

Den översvämmade hjärnan av Torkel Klingberg

Hur påverkas vår hjärna av alla intryck och vilka delar i hjärnan är det som aktiveras? Hur anpassade är vi till att klara av det samhälle vi lever i? När aktiveras långtidsminnet och varför har vi så svårt att komma ihåg nya instruktioner? Varför ökar vår IQ?

I den här boken förklarar Klingberg utifrån egen och andras forskning vad som händer i hjärnan och hur vi kan träna upp den i att bli bättre på att hantera all den information vi utsätts för. Det blir även hel hel del om ADHD och koncentration i största allmänhet. 

Boken är bra men jag blev lite irriterad på mig själv över att jag inte hade kollat upp när den var skriven. Den kom 2009 och känns därför på sätt och viss fullständigt inaktuell med tanke på att det var ungefär då smarttelefonerna och alla sociala medier gjorde entré. Den tappar onekligen ganska mycket i värde för mig i och med detta. En annan sak som gjorde mig lite besviken med boken var att det var stort fokus på olika experiment och vad som faktiskt händer i hjärnan. Jag hade velat ha mer om hur vi påverkas av vårt vardagliga liv. Vad stör koncentration, lust och motivation? Hur är det med de hormonella nivåer? 

Jag inser att mina förhoppningar styrdes mycket av att få svar på frågor som har med dagens samhälle att göra. Vi har rejäla problem med de här frågorna även om det naturligtvis finns bra saker med digitaliseringen också. Synd att den här boken inte leder till en ökad medvetenhet och  tips om hur vi ska överleva den digitala översvämningen idag. 

Den blå maten av Ekstedt och Ennart

I "Den blå maten" har Henrik Ennart tittat närmare på några av de så kallade blå zonerna, där man lever längre och knappt har några livsstilssjukdomar. Han ger en kort generell bild av vad det är i de blå zonerna som verkar vara framgångsfaktorer till den goda hälsan. Nämligen:

Mat, motion/rörelse, sociala nätverk samt mål och mening.

Av dessa fokuserar han på maten och det han kommer fram till är att matens gemensamma nämnare i de här områdena är att den är lokalproducerad och oprocessad samt att man inte äter sig proppmätt. I övrigt skiljer det sig en hel del åt mellan zonerna eftersom råvarutillgången ser olika ut. Mer kött på vissa ställen och mer vegetariskt på andra ställen. 

Utifrån vad Ennart kommit fram till har Niklas Ekstedt komponerat mängder med recept/maträtter. 

Boken är bra och intressant men inte riktig vad jag hade hoppats på. Många vackra bilder och säkerligen bra recept men inte det innehåll jag hade velat ha. Jag hade tänkt mig mer matnyttig information om maten och dess egenskaper. Näringsinnehåll och näringstäthet. Vad det gör med celler och kroppen osv. 

Jag hade helt enkelt velat att den liknade Ikigai mer, som ju också fokuserar på de blå zonerna, fast med fokus på maten. 

Jag misstänker att du som gillar recept kommer tycka väldigt bra om den här bok.

Vad får vårt mående kosta?

Restaurangbesök!? En kaffe på stan!?

Bilen!? Service, tvätt och vad mer man nu kan lägga pengar på.

Nya kläder/prylar som egentligen inte behövs?!

Abonnemang till höger och vänster?! Netflix mfl.

Det går med all säkerhet att komma på hur många exempel som helst på utgifter vi tar oss som vi mer eller mindre inte reflekterar så mycket över. Hur nödvändiga är de? Hur viktiga är det för vårt välmående? Hur mycket pengar blir det egentligen på ett helt år?

Att lägga pengar på den egna hälsan däremot kan vara motigare. Och visst! Vad menas med hälsa egentligen? Jag kanske mår väldigt bra av att kunna spegla mig i plåten på min fina bil eller unna mig de där restaurangbesöket?

Absolut.

Jag märker att det finns en tydlig skiljelinje i vår attityd till olika typer av utgifter. Att lägga pengar på vår hälsa och vårt välmående gör vi alla mer eller mindre. Men en del saker är mer självklara eftersom de kulturellt har hängt med oss länge. Restaurangbesöket, gymkortet, tandkrämen. Det sitter i ryggmärgen.

Är det en utgift eller en investering?

Apropå hälsa. Vi som köper kosttillskott. Funkar, funkar inte?

Det är motigare att lägga pengar på "nya" saker som kanske skulle kunna främja hälsan. Nya i den bemärkelsen att jag själv eller andra i min omgivning inte gjort det tidigare. Att göra service på bilen är självklart men att gör service på mig själv har vi inte "råd" med. Tanken och rutinen för den här typen av utlägg finns inte och då blir det motigt och känns som ett ekonomiskt slöseri. Detta blir lite lustigt eftersom det knappast finns någon människa som skulle svara bilen på frågan: Är det viktigaste för dig att du eller din bil fungerar bäst? Men att köpa apparater som mäter hälsostatusen eller att rent av kosta på sig olika typer av tester? Blodprover som visar olika hälsomarkörer? Det kostar. Är det lite läskigt också? Vi kanske inte vill se resultatet...?

Jag tror absolut att vi i vår strävan efter ökad livskvalité kommer att lägga mer och mer pengar på oss själva framöver. Att vi ser det som en investering. Kunskaperna och medvetenheten kommer bara öka samtidigt som olika typer av tester bara blir bättre och mer avancerade:

Hur är det med mina värden? Saknar jag något? Järn? Zink? Testosteron? Progesteron? Eller har jag exempelvis för höga blodsockervärden?

För att inte känna att vi slänger pengar i sjön tror jag att fler och fler kommer att utgå ifrån olika tester för att på riktigt veta ifall det är läge att ta tillskott av olika slag. Jag köper inte bara ett gäng tabletter för att jag tror eller har hört att det är bra. Istället vet jag efter olika test exakt vad jag har för brister och vad jag behöver tillsätta. Jag har för mig att det till exempelvis redan nu finns specialtoaletter som analyserar avföringen. De är dock garanterat skitdyra :).

För egen del har jag gjort alla möjliga typer av investeringar. Blodsockermätare, ketonmätare, mängder med olika tillskott såsom exempelvis kollagen, Cellexir, magnesium och D-vitamin. Jag har även gjort ett större test där mängder med olika parametrar har mäts och där resultatet var riktigt trevligt. Detta har jag gjort av nyfikenhet. Det har motiverat mig och fått mig att hålla liv i intresset i min egna hälsa genom en slags daglig påminnelse. 

I grund och botten är känslan viktigast. Hur mår jag? Är svaret "riktigt bra mest hela tiden" så behövs naturligtvis inga tester men jag för min del vill mer. Kan jag må ännu bättre? Hur mycket bättre då?

Jag är sugen på fler tester men inser att jag inte är annorlunda än någon annan. Det är motigt att lägga de där pengarna trots allt. En utgift som är så onormal och ovanlig att den känns onödig trots att den kanske är en av de bättre utläggen jag kan göra på ett år. 

Det mänskliga psyket är allt bra märkligt. Vad har vi råd med? Vad vill vi ha råd med? Och framförallt, investerar vi i framtiden för att slippa bli sjuka och förhöja livskvalitén eller slösar vi bort våra surt förvärvade slantar?

Grit av Angela Duckworth

Jag tycker inte om ordet "grit". Anledningen är väldigt enkel. Jag befinner mig i en miljö som lärare där det gärna pratas om grit men där ingen vågar praktisera det. Utgångsläget är att förklara för eleverna att det är viktigt med grit i förhoppning om att de ska praktisera det men att hjälpa dem genom att ställa krav eller genom att inte komma springandes med hjälp och omtanke så fort något är lite jobbigt, svårt eller obekvämt.., det händer inte. 

Grit är en avgörande psykologisk faktor, bra viktigare än exempelvis IQ och talang, för att nå framgång. Det kan beskrivas som en kombination av uthållighet, inre driv och förmåga att inte ge upp vid motgångar. Egenskaper som både kan förstärkas och utvecklas. I den här boken förklarar psykologiprofessorn Angela Duckworth med hjälp av sina och andras forskning vad grit är och varför den är viktig samt hur man gör för att förstärka sin och andras grit. Men också vad som kan försämra människors grit. 

Med hjälp av mängder av konkreta exempel från bland annat idrott, företagsvärlden och konstsektorn får man som läsare en mycket god inblick i det här intressanta och oerhört aktuella ämne. 

Jag tycker att boken är väldigt bra och rekommenderar den verkligen men jag saknar en sak vilket jag tror beror på att boken är skriven 2016. Det jag saknar är skärmens negativa påverkan. Att den finns råder det inga tvivel om men det hade varit intressant att få ta del av forskning till det hela. Den finns men har kanske framförallt kommit fram efter att den här boken skrevs. 

Ge oss det motionscentra vi förtjänar

Foto: Peter Wretmo

Hösten 2021 skrev jag att jag ville ha en motionscentral vid Kåsjön (se länk nedan). Responsen var blygsam.

Jag kan inte låta bli att tänka på det här med utgifter och investeringar samt den eventuella nyttan våra skattepengar gör. 

Belysningen på Stans väg som knappt syns och som dessutom inte når hela vägen. Vad kostade den och till vems nytta?

Lekplatser och fotbollsplaner som anläggs men inte underhålls. En del av dem förfaller så till den grad att de helt enkelt inte används tillslut. För att inte tala om lekplatsskyltarna som satts upp vid varenda lekplats i hela kommunen och som informerar om lekplatsens namn, adress, att det råder hundförbud och uppmaningen att ringa 112 vid olycka. Vem sjutton bestämde att de skulle sättas upp och vad kostade det? Nyttan med skyltarna är given eftersom Partille kommun förutsätter att invånarna är dumma i huvudet?

I ombyggnadsplanerna för Furulund centrum ska de två tunnlarna tas bort eftersom de upplevs otrygga. Samtidigt finns ett förslag om att anlägga elljus runt Prästtjärn. Är det tryggare? Jag är i regel positiv till allt som uppmanar och bidrar till mer rörelse men att anlägga elljus idag är att elda för kråkorna. Och vi som mer än gärna ger oss ut på liv och död i mörkret i skogen har pannlampa...

Förutom ovan finns garanterat fler exempel som visar att vår kommun inte är främmande för utgifter men jag vill se att våra pengar leder till investeringar. 

En motionscentral vid Kåsjön med förslagsvis möjligheterna till:

- Bastu och vinterbad.

- Uthyrning av all paddling-, längd- skridskoutrustning.

- Café/restaurang

- Gym, både inne och ute.

Detta är givetvis en utgift och jag har ingen aning om ifall det är rimligt att tro att det ekonomiskt skulle kunna gå runt men jag är säker på att det är en fantastisk investering i kommunens folkhälsa.

Så snälla ni som bestämmer. Lägg våra pengar på något vettigt och ge oss det motionscentra vi förtjänar.

En motionscentral till Kåsjön tack

Bortom ordning av Jordan B Peterson

 

 I "Bortom ordning" kommer Peterson med 12 nya livsregler:

1. Racka inte utan vidare ned på sociala institutioner eller kreativa prestationer.

2. Föreställ dig vem du skulle kunna vara och sikta sedan målmedvetet på att bli det.

3. Göm inte oönskade saker i dimman.

4. Lägg märke till att möjligheterna lurar där ansvaret har övergetts.

5. Gör inte det du hatar.

6. Överge ideologi.

7. Arbeta så hårt du bara kan för att uppnå en sak och se vad som händer.

8. Försök att göra ett rum i ditt hem så vackert som möjligt.

9. Om gamla minnen fortfarande gör dig upprörd, skriv ned dem noggrant och fullständigt.

10. Planera och arbeta flitigt för att upprätthålla romantiken i ditt förhållande.

11. Tillåt dig inte att bli förbittrad, svekfull och arrogant.

12. Var tacksam trots ditt lidande. 

Jordan B Peterson är alltid intressant och den här boken är inget undantag. Jag tycker dock inte att den är lika bra som den förra.

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/04/12-livsregler-av-jordan-b-peterson.html

Anledningen är att jag tycker att den går väldigt mycket upp och ner i "läsvänlighet". När boken är konkret med tydliga jämförelser är den bra men allt för ofta är den abstrakt och därmed trögläst. Jag tror dessutom att boken hade kunnat vara hälften så lång och ändå fått fram sina poänger.

Magiska möten

Få människor promenerar lika mycket som min far. Upp tidig morgon och så ut. Och inte i en timma. Mer troligt med två eller till och med tre. Varje dag. Läs mer om honom här:

Hur många år har pappas promenader räddat?

Vi bor båda i Partille men är inte grannar. Det är nästan 2 km emellan oss. Han går, jag springer och vi trivs båda bäst i skogen. Oräkneligt antal stigar, grusvägar men också vägar. Vi rör oss i runda slängar över ett område på 40 hektar (400 000 kvadratmeter). 

Och vi har en märklig, nästan religiös förmåga att stöta på varandra. Hur ofta det blir har jag inte koll på men det är så ofta att vi båda med åren har förvånats och numera ser det som komiskt. Vad är oddsen!? 

Fyra dagar i veckan springer jag dessutom till och från jobbet en sträcka han sällan (delar av den aldrig) befinner sig på. Kvar har vi tre dagar att röra oss på och ändå träffas vi med ojämn regelbundenhet. Givetvis sker dessa möten oftare på en mer centrerad del men likväl är det smått otroligt att vi träffas över huvudtaget med tanke på den stora ytan men också med tanke på de enormt många vägvalen vi har möjlighet till.

Slump eller religiös träffsäkerhet? 

Jag kan givetvis hitta en mängd med rationella förklaringar till dessa magiska möten men det är inte det viktiga. 

Det viktiga är att jag blir lika glad varje gång jag stöter på gubben och att jag vårdar dessa möten ömt. Skymten av den där jackan, igenkänningen av rörelsemönstret, hälsningen och leendet. Kramen.

Jag hoppas att vi fortsätter med detta i många år till.

10 dagars skärmdetox

Våga prova och njut av att slippa alla digitala intryck!

Inget internet, inga sms eller ens telefonsamtal i 10 dagar. Lätt eller svårt? Jobbigt och kanske rent av stressigt eller bara förbannat skönt?

De som känner mig vet helt säkert vad jag tycker och jag har skrivit om det tidigare Infopaus men efter att nyligen ha lyssnat lite här och var där den här frågan diskuterats kände jag ett behov att skriva av mig. 

Det jag reagerar på när jag lyssnar på andra är hur svårt de tycker att det är. Detta känner jag inte igen över huvud taget och mina analys är att upplevelsen måste bero på hur insyltat man är i skiten från första början. 

Jag har alltid min telefon på ljudlöst och den enda notisen är från sms. I vardagen vill jag generellt varken ha sms eller telefonsamtal (jag erkänner jag ofta väljer att inte svara...) och går aldrig in på nätet utan att ha ett givet ärende. Ja, jag är en avart och med det utgångsläget är det inte konstigt att jag enbart tyckte att det var skönt och befriande när vi över jul var borta i 10 dagar och jag fick möjligheten att göra en ordentlig skärmdetox som jag inte ens behöver.

Jag är övertygad om att en stor del av vår mentala och fysiska ohälsa beror på "skärmen" och allt vad den innebär. Jag är lika övertygad om att det är jättesvårt att ta sig ur träsket och att lösningen inte är en "earth hour" om året. Man måste som i allt annat ha en vettig vardag. Du kan inte äta skit ett helt år och sen tro att du nollställer genom att fasta en dag om året. Du kan inte vara soffpotatis i ett helt år för att träna skiten ur dig en dag om året och detsamma gäller givetvis skärmen. Jag har skrivit massor om detta. Skriv skärmregler i sökfunktionen för att läsa mer eller nöj dig med Mina skärmregler som jag skrev för en hel del år sedan men där det mesta fortfarande gäller.

Om JAG upplever att JAG inte mår bra måste JAG ta reda på varför och sen ligger det på MITT ANSVAR att åtgärda. Sen är det inte fel att ta hjälp men steg ett är alltid att ha det där samtalet med sig själv och det samtalet är omöjligt med ständiga intryck.

Syftet med exempelvis en veckas skärmdetox är att få veta:

1. Hur det känns?

2. Vad kommer tiden ägnas åt i stället?

Jag för min del hamnar alltid i samma känslor varje gång jag närmar mig slutet av en sådan här "vecka". Jag vill inte in igen, vilket jag inte kommer ifrån. Och motiverad till max att minska min vardagsskärmtid ännu mer. 

Våga prova!