Semester på annan ort och medvetet färre löpta mil. Ändå ömmar hälsenorna
mer.
Analysen är klockren. Asfalt i princip det enda tillgängliga underlaget.
Asfalt kostar. Det är i sig ingen nyhet men mer intressant är varför?
Genom andras teorier och egna upplevelser har jag kommit fram till
följande:
1. Hårt - kommentar överflödig.
2. Statisk fotnedsättning - belastningen blir likadan hela
tiden eftersom fotnedsättningen under ett pass på asfalt knappt ändras alls. I
terräng får man skutta omkring och det leder till att man sätter ner och
trycker ifrån med fötterna på lite olika sätt. Variation är snällare.
3. Farten - Om det är något som sliter så är det hastighet
och det gäller oavsett underlag. Asfalt bjuder in till fart. Det finns inga
rötter eller stenar att ta hänsyn till och därför går det fortare.
Jag springer helst i skogen och därför borde ovan inte spela någon egentlig
roll förutom att det alltid är intressant att veta varför kroppen reagerar som
den gör. "Problemet" är att jag har Aten Marathon inplanerat
i höst och är riktigt sugen på att putsa min tid på Göteborgsvarvet nästa
år. Det vill säga asfalt.
Därför finns det inte så mycket att fundera på. Det måste bli mer asfalt
och min tanke just nu är att när semestern är slut ägna helgerna åt asfalt.
Helgerna brukar innebära långpass och om jag kan ha disciplin och medvetet ha
en långsammare löpning borde det innebära att mina hälsenor anpassar sig och
slutar kännas som ett par rostiga gångjärn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar