Medicinering

På sätt och vis medicinerar jag varje dag trots att det ska mycket till innan jag stoppar ner läkemedel i min ädla kropp.

Läkemedel. Ursprunget till dem. Mat, örter, växter med mera tror jag på. Men att stoppa i mig de där kemiska produkterna i form av tabletter eller vad det nu kan vara... Nej, tack!

Jag tror på maskinen kroppen. Den är fantastisk i sin förmåga att anpassa sig. Om jag gör en rörelse jag inte är van vid tillräckligt många gånger kommer kroppen att säga ifrån. Träningsvärk. Reparera för att sedan stärka. Lite, lite. Det är därför jag inte ökar mitt personbästa i exempelvis armhävningar med mer än någon enstaka per gång. Likadant med löpning, cykling eller vad det än må vara. Sakta, sakta anpassar sig kroppen för vad vi utsätter den för och blir starkare.

Överhuvudtaget tror jag på tesen att det finns en poäng med att kroppen får uthärda och klara. Det är bevisligen bra att exempelvis träna, basta, fasta, frysa och det tänker jag ger en tydlig indikation på att kroppen minsann ska klara av sjukdomar själv också.

Huvudvärk, värk i största allmänhet, förkylningar och vad det än kan vara är i första hand ett sätt för kroppen att tala om för oss att någonting inte är bra. Precis som träningsvärken. Jag tänker att steg ett då måste vara att fundera över vad problemet kan bero på. Det kan vara en tillfällighet eftersom det sällan händer men om det är återkommande så nog tusan måste det finnas en orsak till problematiken. Lösningen måste vara att se över sin situation och analysera vad det är i ens vardag som kan vara orsaken.

För inte sjutton är det en lösning att knapra tabletter för att ta bort kroppens röst iallafall. Inte heller för att hjälpa kroppen att besegra det onda. Om kroppen gör det själv är det en klart större vinst. Den blir lite starkare. Risken kan istället bli att kroppen med läkemedel tror att den fungerar bättre och så blir konsekvensen den motsatta för att man har belastat något som inte är bra.

Vill du bli starkare och klara något vill du göra det själv och inte med "hjälpmedel". Inte tusan blir du starkare av att hoppa in i en bil och köra de tre sista kilometrarna när du har föresatt dig att springa milen? Jag är övertygad om att samma princip gäller kroppens immunsystem.

Samtidigt går det inte att vara kontrastlös. Hur sjuk ska man vara för att medicinera? Självklart finns det fog för att ta hjälp men inte för minsta lilla.

Och den största hjälpen är det förebyggande arbetet:

- Bra mat
- Sömn
- Träning
- Naturen
- Skratt
- Kärlek

Det här med att vara sjuk. Vad betyder det? Är det ett försämrat allmäntillstånd, feber, förkylning? Ibland tror jag att det är inställningen till symptomen som gör oss sjuka eller inte och den inställningen är jag säker på påverkas av hur väl vi sköter punkterna ovan.

Jag har varit lärare i 13 år och har totalt en sjukdag. Min fru tvingade mig att vara hemma efter en helg med magsjuka. Det svider fortfarande lite :) Våra barn är idag 8 och 10 år gamla. Vi har alltså gått igenom dagisåren och de sömnlösa åren. Det borde kanske heta bakterie- och virusåren förresten. Jag är dessutom lärare och jobbar på en skola vilket betyder människor och ännu fler bakterier och virus omkring mig. Ändå har jag hållit mig frisk. Klart att det då och då har uppkommit en och annan mindre förkylning men feber? Har vuxna människor det?

Under de här åren har inte alla punkterna ovan alltid varit bra. Men! Majoriteten av dem har varit bra och jag tror att det är det som har hållit mig frisk. Att alla punkterna numera sitter känns naturligtvis bra även om det inte är någon garanti.

Men, en förebyggande medicin är det allt.

Fastnat i fastan

Jag har ätit en form av lågkolhydratkost i snart 6 år. Har redan skrivit en del om det och vill inte upprepa mig även om sättet att äta under åren har förändrats lite. Fastan däremot har jag inte skrivit så mycket om och eftersom den har blivit en sådan stor och viktig del i min vardag och träning vill jag berätta lite om hur den ser ut.

Jag går inte här in på de hälsomässiga fördelarna med fastan. Det finns det andra som gör så mycket bättre. Istället blir det en liten redogörelse för hur den har blivit en självklar del av min vardag.

Jag stötte på det här med fasta samtidigt som lågkolhydratkosten. Skillnaden var att det tog tre år innan jag vågade mig på den. För mig var det skrämmande att inte äta. De teoretiska fördelarna hade jag accepterat men att faktiskt prova var något helt annat. Att inte äta var en sådan enorm motpol till det normala.

Minns hur resonemanget gick i huvudet. Skulle första dagen bli en arbetsdag eller inte? Skulle jag bli ett hungrigt monster? Hur jobbigt skulle det bli? Skulle jag orka?

Jag minns även min förvåning över hur bra det gick. Det var som att hungern knackade på dörren och frågade om det inte var dags att äta och när det inte blev något intag stillade det sig och så var det inte mer med det förrän nästa påminnelse. Och det var just små påminnelser. Hungern kom inte som en orkan och monstret höll sig borta.

I teorin skulle det även gå bra att träna en fastedag. Till en början kändes också det osäkert. Hur skulle det gå? Återigen blev jag förvånad över hur bra det gick. Jag kände mig till och med starkare än vanligt vilket man skulle kunna förklara med att vi på savannen när vi var hungriga behövde bli extra fokuserade när behovet av mat var som stört. Logiskt!

Till en början fastade jag en gång i veckan. Lågkolhydratkosten och fastan gjorde att jag i min träning gick på fett och på helgerna gav jag mig ofta ut på en morgonlöpning utan frukost i magen. Det blev mer och mer naturligt att göra så när orken inte svek mig.

Idag äter jag i princip aldrig frukost. Det är som om jag har fasat ut den eftersom den helt enkelt saknar betydelse. Dagen börjar med kaffe och en matsked kokosolja. Första måltiden blir lunch och på kvällen middag. Det innebär en fasta på cirka 16 timmar. De flesta dagar ser ut på detta sätt förutom den dagen i veckan jag fastar i cirka 24 timmar från middag till middag.

Under träningen inför Ultravasan förra sommaren låg jag på en löpmängd jag tidigare aldrig hade varit i närheten av. Då var jag lite orolig för att jag riskerade att stoppa i mig för lite energi. Därför började jag med ett litet kvällsmål någon timma efter middagen. Det bestod allt som oftast av rysk yoghurt och grädde tillsammans med vår hemmagjorda musli och bär. Syndigt gott. Då kände jag att det var ett nödvändigt extraintag. Förmodligen var det ett vettigt beslut eftersom jag under de här åren jag har fastat inte har gått ner i vikt. Det känns bra eftersom viktnedgång aldrig har varit mitt syfte med fastan.

Idag har fastan blivit en självklar och naturlig del av min vardag. Det är inget jag längre reflekterar över. Det är skillnad på hunger och ett insulintriggande sug. Jag känner att jag idag har bättre koll på hur min kropp fungerar. Vad jag orkar och inte. Vad jag bör och inte bör äta och när.

I vardagen mår jag bra, är aldrig sjuk och orkar hålla en hög träningsnivå och den stora vinsten är just träningen. Jag kan vara ute och springa i flera timmar utan att tappa i ork eller gå in i någon vägg. Det är skönt att inte behöva stressa och hetsa med att hela tiden stoppa i sig socker för att orka. Sen har jag en annan inställning till detta när jag tävlar men då är det prestation det är fråga om och inte hälsa.

Det är himla gott att äta men det finns ingen anledning att göra det hela tiden. Tvärtom är jag övertygad om att det finns många hälsovinster om man kan få bort det ständiga insulinboostandet och istället låta kroppen få tid att reparera sig och skölja bort en massa skräp.

Fastan ger bland annat ork och fokus. Sen går det inte att komma ifrån att jag känner mig lite duktig också av att veta att jag inte likt de flesta andra måste fylla på hela tiden för att inte "dö av hunger."

Mer om fasta:

http://www.jonasbergqvist.se/periodisk-fasta

Peak - vetenskapen om att bli bättre på nästan allt av Ericsson och Pool

Finns talang? Stämmer 10 000 timmarsregeln? Hur bra kan vi bli och hur då?

Kan man bli annat än intresserad av en bok med sådana frågor?

För min del var det omöjligt. Jag är så djupt fascinerad av oss människor. Allt vi klarar av att göra. Allt vi kan anpassa oss till. Sen om det är fysiskt eller mentalt spelar inte så stor roll. Ibland känns det som att vi faktiskt är gränslösa och kan åstadkomma precis vad vi vill.

I boken förklarar Ericsson och Pool hur de genom olika undersökningar har kommit fram till vad de tror om frågorna ovan. Teori blandas med mängder av exempel och det är just exemplen som intresserar mig mest. Taxichaufförerna, idrottarna, schackspelarna och minnesmästarna.

Jag tänker på mig själv. Jag tänker på mina barn. Vad är vi bra på och vad är vi inte bra på? Jag ser en tydlig orsak till dem båda. Det finns något romantiskt i tanken om talang men det är samtidigt tveeggat eftersom "talangen" riskerar att åsidosätta träningen. Trots allt är det den som är kärnan i utvecklingen. Du kan ha lätt för dig men i slutändan är det träningsvilligheten och motivationen som är framgångsreceptet. Du måste träna och då gärna via det som författarna kallar handledd övning.

Boken är väldigt intressant och bra förutom ett parti i mitten då det är mycket teoretiserande och inte så många exempel. Jag tänker att detta är en bok som borde intressera alla. För det där med utveckling är lockande och enligt Peak finns inget som på förhand är givet. Ingen talang i den mening att du inte behöver öva. Det tycker jag låter lockande. Med motivation och träning kan jag lära mig det mesta.

Det finns inga hinder.

Ödmjuk ångest

"På höstlovet ska vi tapetsera om den lilles rum."

Nej! Jag vill verkligen inte.

Det var min omedelbara känsla. Jag kan inte tapetsera. Det är kletigt och pilligt och tar en helsikes massa tid. Det ska flyttas möbler och kommer bli dammigt och stökigt och en massa annat jobbigt. Dessutom kommer min fru och jag bli osams (milt uttryckt). Hon millimeternoga och jag med brådska för att bli klar med eländet. Dessutom kommer grabbarna bråka och irritera så att jag kommer att känna mig som en vansinnig Kalle Anka.

Ångest!

I flera veckor tänker jag att uppmärksammas det inte blir det kanske inte av. Min resa till Åre kom lägligt helgen innan och smygandes på tå hoppas jag på det bästa. Grabben kanske dessutom har tänkt om och har vant sig vid de fula tapeterna.

Hoppet, hoppet!

Men jag kommer inte undan konspirationen. Jag vet fortfarande inte vem av dem som var mest angelägen om en förändring. Grabben eller frun.

Man slipper inte undan ödet och jag känner verkligen hur det bubblar inombords. Jag vill inte!

Givetvis blev det inte så farligt. Vi sparkade ut ungarna och låste dörren. Höll ner stressen, tog en sak i taget och min fru...., är min fru av en anledning.

Det gick bra. Till och med väldigt bra och vad skönt det är efteråt. Jag tänker att det finns en lärdom här. Alla har vi våra egna trösklar att passera. En ångest inför något som vi tycker är jobbigt. Inte sagt att jag längtar till nästa tapetsering men jag tror och hoppas att känslan inför den kommer att vara bättre. För visst kommer det tapetseras fler gånger...

Att börja träna, springa, äta rätt, ta det där samtalet eller..... Oavsett så har vi alla våra egna monster att bekämpa men det går och det är värt det. Jag tycker att förståelsen är viktig. Löpningen är underbar för mig men andra kanske känner precis samma ångest inför den som jag gör inför en tapetsering.

Det är de jobbiga sakerna som är värda att klara av.

Obegriplig baksmälla

Fredag till lördag var det Åre med massor av härlig löpning. En och annan höjdmeter och cirka 75 kilometer.

Måndagen blev vilodag med lite stretch.

Tisdag, dryga milen utan rygga eller speciellt många höjdmeter. Tog det relativt lugnt och benen studsade fram som om de vore kalvar på grönbete. Härligt!

Onsdag, löpning från jobbet, drygt två mil på asfalt med rygga. Transportfart där den första timman kändes ok och den andra innebar blyinfattade ben och stora besvär med att ens komma hem. Axlarna led verkligen. Hu! Så jobbigt det var.

Benens vara eller icke vara är fullständigt obegriplig. Jag vet inte hur många gånger jag har varit pigg när jag inte borde ha varit det och givetvis även det motsatta.

Inför dagens löpning med Solvikingarna kände jag mig både trött och mentalt sargad efter gårdagen. Tänkte att det får bli vad det blir. Så när uppvärmningslöpningen var avklarad och det var dags för tröskeltempo visste jag inte alls hur det skulle bli. Jag förberedde mig på att tvingas ta det mycket lugnare än vanligt men icke. Visst var benen rostiga men det fanns kraft och efteråt var det som om de nu var rensköljda från skiten som tydligen satt där i onsdags. Måste ju har varit en konsekvens av helgen i Åre.

Och varför det dröjde ända till onsdagen har jag lärt mig att det inte är att fundera på. Det är bara att acceptera att det blir vad det blir.....