Samling Skatås 0900. Gemensam bilfärd med andra vikingar upp mot Sälen för
att hämta ut startlappen och sedan vidare mot Oxberg till vårt boende. Det
finns mycket att berätta om allt runtomkring själva tävlingen men för att detta
inte ska bli inledningen till en längre bok nöjer jag mig med att nämna att det
är väldigt kul att umgås med så många roliga, trevliga och samtidigt udda
människor. Bara mängden olika matfilosofier är ett kapitel för sig. Alla
givetvis lika övertygade om det rätta i just sin kosthållning. Men den där
tallriken med bara pasta och ketchup är lite svår att förtränga. Likaså
servitörens min när en av oss beställer en grekisk sallad utan fetaost fast med
pommes istället...:)
Eftersom starten gick redan klockan 0500 var det tidig sänggång som gällde.
I mitt rum andades tre ultralöpare med tunga andetag. Efteråt fick jag veta
att ingen av oss sov samtidigt som vi alla trodde att någon av de andra två
sov. Stressigt!!! Det är svårt att sova på beställning, framförallt när det
finns en anspänning och nervositet som ligger och pyr inom en. Det blev
givetvis en del slumrande och när klockan ringde var det inte svårt att kliva
upp. Motiverad till tusen gjorde vi oss redo med kaffe och vaselin och kvart i
fyra satt vi i bilen på väg mot Sälen. En av de andra Solvikingarna hade den
stora vänligheten att köra oss och i mörkret fick vi höra livesändningen av när
Jamaica tog guld i korta stafetten. Trippeln för Bolt igen, tredje gången i
rad. Tänk att vara bäst och dessutom vara det när det verkligen gäller.
Otroligt!
Timingen kunde inte ha varit bättre. Halv fyra var vi på plats i Berga by.
Precis lagom för att i lugn och ro lämna ifrån oss våra väskor och dropbags.
Skvätta ur och insupa stämningen. Jag kunde inte annat än att le och njuta.
Tänk vad häftigt att just jag står just här. Magiskt! En annan lite rolig
sak var att Jonas Buud blev intervjuad bara några
meter ifrån oss. Hemma hade jag skojat med familjen att jag minsann skulle
springa ifrån honom vid starten eller i alla fall ta på honom. Kunde inte
motstå tillfället och närmade mig med utsträckt hand (kändes mer genomförbart
än att försöka springa ifrån...). Han noterade självklart att någon närmade sig
från sidan. Kanske tänkte han att nu kommer någon jag känner? Istället får han
syn på en fåne med ett stort flin.... Nåja, fånen blev himla nöjd och Buuds leende
sa mig att han inte tog illa vid sig. Nu är det bara Messi kvar.....
Hur ska jag ro i land det?
Jonas Buud närmast i blått.
När startskottet går är vi placerade ganska långt bak och jag väntar med
att sätta igång klockan tills jag kommer fram till bågen som jag tror är själva
starten. Det piper dock inte till så någonstans i mitt undermedvetna noterar
jag att det var en gemensam start.
Loppet börjar med en lång backe som i sig inte är jobbig eftersom tempot på
grund av allt folk är så lågt. G i Solvikingarna och jag tittar omkring oss och
vid ett flertal tillfällen blev vi lite förvånade. Nu är vi inga ultraveteraner
men vi är båda seriösa och har gjort allt vi har kunnat för att förbereda oss
så bra som möjligt. När vi då exempelvis ser en ung kvinna med enorma hörlurar
och en ryggsäck som studsar åt alla håll samtidigt föll så att säga vissa
tvivel in....
Tempomässigt var min målsättning att ligga mellan ett 5,30- och ett
6,00-tempo. Till min glädje hade G liknande tankar så vi följdes åt. Eftersom
de inledande kilometrarna var långsamma tryckte vi på lite extra efter
uppförsbacken och körde därmed om en hel del folk. Efter ett tag tittade vi på
våra klockor, insåg att vi låg rätt till och droppade av lite på takten. Mm,
den här gången tänkte jag använda mig av min klocka.
Terrängen på Ultravasan är framförallt grusväg. Sen finns inslag av stigar
och mängder med spångar (framförallt under första halvan av loppet). Jag är
mest förtjust i stigar men under ett sånt här lopp är det naturligtvis väldigt
skönt att det är så mycket lättsprungen grusväg. Det blir jobbigt nog ändå!
Kontrollerna dök upp med ett jämt intervall på fem kilometer och jag ångrade
aldrig att jag varken hade vätskebälte eller rygga. De två första kontrollerna
drack jag vatten. Därefter blev det vatten och sportdryck (ofta varm vilket
kändes bra) och senare även buljong (mycket god). Fick i mig lite saltgurka och
tryckte vid två tillfällen i mig gel (rejält sliskigt). Mot slutet blev det
även coca cola och kaffe. Bullarna hade jag förberett mig på men det passade
aldrig. Inte heller bananerna eller något av det andra som serverades. Det
innebär att jag i princip bara stoppade i mig vätska och med facit i hand tror
jag att det fungerade bra.
Egentligen finns det inte så mycket att berätta om löpningen i sig. G
släppte efter kanske tre mil. Någonstans i samma veva blev jag orolig av att
jag fick ont på yttersidan av höger knä men efter ytterligare några mil
försvann det. Innan jag träffade på de som sprang 45 kilometer var det glest om
folk och därmed lite jobbigare. Stora delar av andra halvan av loppet tog jag
sällskap av en norrman som höll ett bra tempo. I övrigt handlade loppet om
smärta. Framförallt andra halvan var jobbig. Benen skrek vid varje steg,
axlarna värkte och huvudet föll ner. Märkligt att nacken kan bli så trött.
För att hålla rätt fokus och inte grotta ner mig i det negativa försökte
jag som vanligt tänka positivt och det är inte alltid lätt när nedräkningen
längs med sträckan uppdateras vid varje kilometer. 77 km blev 76 km blev.....
När nummer 60 visades tänkte jag att det nu minsann bara var 2/3 kvar. När
30 dök upp blev jag på fullaste allvar lättad. Nu är det inte mycket kvar! En
rubbad tanke men jag tror att den kom av den enkla anledningen att jag så många
gånger har sprungit just 30 kilometer. En sträcka jag vet att jag klarar av.
I övrigt var det en del musik i huvudet och så givetvis familjen. För att
inte tala om lilla N. Hur motiverar man sig att fortsätta när det gör ont? När
smärtan fortsätter och man vet att det kommer att fortsätta i flera timmar
till. Att tänka positivt är givetvis ett sätt. Glada stunder och minnen hjälper
men ibland kan det motsatta nästan ha en starkare effekt. Min smärta under
Ultravasan var valfri och övergående. Alla har inte det privilegiet. Ofta gick
mina tankar till lilla N och det ledde både till att tårarna närmade sig och
att en viss ilska tog vid. En ilska som fick mig att stå ut och fortsätta. Vem
eller vad är jag om jag inte kan stå ut med lite värk i benen? I just den här
tävlingen var hon en stor anledning till att jag inte vek ner mig.
Mot slutet var det en fröjd att se när kilometerskyltarna plötsligt var
ensiffriga. Wow! Det är snart slut! Snart, snart får jag stanna och ungefär
samtidigt som den tanken dök upp höll jag på att göra just det, stanna. Sjukt
vad huvudet kan styra ibland. Apropå stanna så var det en förutsättning för att
greppa tag i muggarna med vätska. Att sen komma igång med löpningen igen var
fruktansvärt.
För varje minut som jag närmade mig målet funderade jag mer och mer på när
jag skulle öka tempot för att krama ur det sista. Tänk om åskådarna runt
omkring hade hört den tanken? Tillsammans med vraket som de såg stappla omkring
hade det nog lett till ett och annat asgarv. Och ja, även om jag mot slutet
inte längre orkade reagera på hejaropen värmde de och betydde jättemycket för
mig.
Samtidigt som jag ville öka mot slutet var jag också rädd för att göra det.
Skulle mina ben orka? Hur nära var det att mina benmuskler skulle ge upp? Med
sju-åtta kilometer kvar orkade jag inte längre bry mig. Vare sig om tider eller
muskler. Nu ville jag bara i mål. Och det blev någon form av intervallöpning.
Jag ökade verkligen farten men så fort det kom en liten stigning dog jag
och så fart igen. Det måste ha sett roligt ut. Med dryga kilometern kvar kikade
jag på tiden vilket ledde till att reptilhjärnan släppte greppet om den sista
säkerhetsspärren och benen trummade på som om jag inte alls hade varit ute
länge. Det fanns en tid att besegra! Den sista backen gjorde inget motsånd och
upploppet kommer jag aldrig glömma. Hur kan kroppen mobilisera en sådan
urladdning?
Att jag sen inte hann berodde delvis på att min tid inte var korrekt. Jag
hade ju startat klockan för sent... En miss som jag i efterhand ser positivt på
eftersom den fick mig att tro något. Och den tron fick mina ben att springa med
en fart jag inte trodde var möjlig med tanke på vilket tillstånd de var i.
Fascinerande!
Känslan att få komma i mål efter en sådan här tävling önskar jag att alla
fick uppleva. Så många timmars slit som plötsligt får sin belöning. Känslan är
svår att beskriva. Ord jag tänker på är lättnad, glädje, uppgivenhet och till
och med sorg. På något sätt är upplevelsen/resan slut och jag vet egentligen
inte när den började men nu är den till ända.
Därför är jag extra tacksam mot mig själv. Att jag skriver ner det och kan
komma tillbaka. För det här var ett minne för livet och jag vet att det till
viss del kommer att falna bort men då kan jag alltid komma tillbaka hit.
Och minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar