Semesterlöpning i Sälen. Dag 1 Kalven runt

Semester är tid. Tid med familjen och självklart tid för träning. Hemma finns alla möjligheter att variera sig men när jag är iväg någonstans är det av givna skäl framförallt löpning som gäller. Gärna tidigt på morgonen innan familjen har vaknat till liv. Då känner jag att jag förstör minst och så är det ett så skönt sätt att starta dagen på.

Simningen i Vansbro ledde oss norrut och när vi insåg att vi hade den goda möjligheten att övernatta i Sälen veckan innan kändes det som en bra idé.

Jag var extra löpsugen eftersom vi tidigare i år bodde på samma ställe och skidade oss igenom ett fantastiskt vackert landskap. Hur skulle det se ut utan snö?

Från stugan i Hundfjället till Tandådalen. Därefter Kalven runt och så hem igen. Kopia av en runda gjord i vintras. Det första som slog mig var den härliga luften. Frisk och ren, kändes som balsam för lungorna. Andades på för fulla drag. Jag är väldigt nyfiken på vad det är i luften som gör att det känns så annorlunda. Nog för att Kåsjö- och Skatåsområdet ligger i närheten av Göteborg men det är ju också lilla Göteborg och inte smoggPeking. Nästa intryck är det som gör semesterlöpning på annan ort så underbar. Det är inte som hemma, miljön och naturen skiljer sig och ger på så sätt en variation. Stigarna hemma kan jag, ibland så väl att jag till och med sätter fötterna på exakt samma ställe varje gång. Här är varje meter något nytt. Stigarna stenigare, miljön och naturen mer böljande med höjdskillnader och vyer som inte finns på samma sätt hemma. Just den här rundan blev både underbar och fruktansvärt jobbig. De steniga stigarna var tekniskt svåra och tvingade låren att jobba. Så skönt då att det var en så varierande tur där stigarna ofta upphörde till blött mosse. Varje steg sögs ner och låren längtade genast tillbaka till den steniga stigen. En och annan spång blev ett välkommet avbrott och när jag under några minuter sprang längs med en lite större porlande bäck var det svårt att göra annat än att njuta. Halvvägs sprang jag givetvis fel och närmade mig plötsligt Högfjällshotellet. Aj, aj dit ville jag inte. Vek av in på en skoterväg för att få en rakare kurs hem. Problemet var att den där skotervägen på sommaren är den blötaste av mossar. Tids nog fick jag syn på en bilväg och riktade in mig mot den. Hade som målsättning att springa (inte gå är kanske en riktigare benämning) ända fram. Med 200 meter kvar stöp jag av ren utmattning och klev fram den sista biten. Asfalten uppenbarade sig som en oas. Denna förunderligt hårda/fasta,  jämna och  underbara asfalt. Mina stockar till ben piggnade till snart nog och jag lyckades få upp lite fart lagom till att regnet började hälla över mig. När jag kom hem talade klockan om för mig att jag hade haft ett 5,40 tempo (en fart jag gärna håller under Ultravasan) med en medelpuls på 160 (en medelpuls jag högst ogärna har i största allmänhet). Roligt!