Förberedelser.
Jag har haft en stel vänstervad som har bekymrat mig lite. Den har inte
blivit värre trots att jag har varit ganska elak mot den de senaste veckorna
men med en tävling in på knuten kändes det som att det var läge att löpvila
lite. Därför enbart cykel och styrketräning, lite hemmagjord massage och
stretching. Igår fredag kände jag att jag ville ta en liten tur för att få en uppfattning
om hur det låg till. Blev inte mycket klokare eftersom hela kroppen var tung
men jag inbillade mig att stelheten var borta vilket jag fick bekräftat när jag
joggade iväg till Kåsjön en halvtimma innan starten idag.
Tävlingsmorgonen var allt annat än som vanligt. Kaffet var väl det enda som
gick att känna igen. Kärleken bortrest, ungarna skulle till fotbollsträningen
och samtidigt är vi i full färd med att försöka sälja vår bil. Givetvis fick
jag en hel del intressenter på halsen just den här morgonen och lite stressat
blev det men inte på en otrevlig nivå. För övrigt blir jag stum av förvåning
över hur många puckon som finns där ute. Skulle kunna skriva en hel del om
vilka absurda konversationer jag har haft med "bilköpare" de senaste dagarna
men det finns det ingen anledning till. Ibland får man bara nöja sig med att
konstatera att folk inte är kloka.
Det bekanta tävlingspirret infann sig som vanligt. Både härligt och lite
jobbigt.
Starten gick till dånet av en kaliber x från 40-talet. Jösses! Höll på göra i
byxan av förvåning. Planen var att hänga på de främsta och se vart det skulle
leda. Grusväg i början och tempot var högt. Som vanligt började jag fundera på
om det inte var läge att trappa ner men med vissheten om att det snart skulle
bli svårsprunget hängde jag på. Problemet var att de som var framför mig hade
riktigt bra fart även där. Bra att få komma ner på jorden eftersom jag har
ganska höga tankar om mig själv vad gäller just terräng. Men tävling är tävling
och då är det svårt att droppa av. Dessutom är det naturligtvis en kick att
ligga bland de främsta. Banmarkeringarna var nog i regel bra men eftersom man
får lägga en sådan enorm energi på att trampa rätt samtidigt som man är trött
önskar jag mig en övertydlig markering. Framförallt ett sådant här lopp när man
korsar mängder med stigar och ibland ger sig ut i renast vildmark. Vid tre,
kanske fyra tillfällen blev jag osäker och kände mig vilsen. Mentalt jobbigt
men det kanske samtidigt är en del av tjusningen.
Ramlade tidigt vid två tillfällen och tappade lite mark men det var inte
värre än att jag blev lite förbannad. Ganska snart var vi två som följdes åt.
Banan var riktigt tuff och vid vissa mossar och höjder var jag tveksam om jag
skulle orka med honom. Låren brände något vansinnigt. Jag hade honom allt som
oftast framför mig men vid något tillfälle hamnade jag först vilket jag direkt
ogillar. Då sprang jag "fel" eller drog ner på tempot för att han
skulle gå om. Det gjorde han ganska snart :)
Självklart syns det inte hur jäääättesvullet vänster
smalben är.......:)
Fördelen med att springa på hemmaplan kände jag först mot andra halvan av
loppet då det i princip var Kåsjön kvar att runda. Mitt sällskap höjde tempot.
Jag hängde på utan att det kändes allt för jobbigt och började göra upp planer
för fortsättningen. När skulle stöten läggas in? Jag visste ett ställe längre
fram mot slutet av banan. Det skulle vara uppför och därefter kort kvar till
målgång. Med kanske 5-6 kilometer kvar händer det dock. Han ramlar....
Givetvis stannar jag till för att kolla om det gick bra. Han svarar
egentligen inte. Jag får ett muttrande till svar samtidigt som han ställer sig
upp. Instinkten tog över totalt. SPRING FÖR HELVETE!
Hade han legat kvar tror och framförallt hoppas jag att jag hade stannat
kvar. Men nu stod han upp och det var kanske tecknet som fick mig att agera.
Min tanke var att han framförallt hade fått en mental smäll. Kanske till och
med en ursäkt för att inte driva på? Så jag ökade tempot och sprang som en
vettvilling. Låren brann något så fruktansvärt att jag vid de svåraste
partierna blev lite oroligt eftersom det där gick så sakta. Men det borde
rimligtvis vara så även för honom. Med det i bakhuvudet försökte jag ösa på när
det gick och han försvann från mig radar. Rejält nöjd och med bara två
kilometer kvar stannar jag och känner mig sådär vilsen igen. Panik!
Springer lite fram och tillbaka och väljer tillslut att chansa. Efter några
minuter känns det som att jag är rätt men oron i magen är jättejobbig. Hur
mycket har jag tappat? Fullt ös och in i mål, febrilt letande efter min rival.
Kunde inte se honom någonstans och sakta började jag hoppas. Bälgade i mig
vätska och satte mig ner och då kom han. Kunde inte låta bli att le stort.
Återigen känner jag att jag inte hade kunnat springa mycket bättre. En
underbar känsla. Hemjogg, dusch och så vidare till brorsan som hade hjälpt mig
med ungarna och lagat lunch. Ibland smakar det extra bra att äta någon annans
mat. Så var det verkligen idag.
Nu är det bara bilhelvetet kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar