måndag 30 april 2018

Aktivitus trailrace 100 miles 2018

Jag klarade det!

Vi klarade det!

Vänskap omtanke och kärlek
Jag måste börja där. Det var visserligen jag som sprang. Det var mitt huvud, mina ben och fötter men betydelsen som alla människor runt omkring hade var enorm. Familjen är så viktig men också självklar. Jag vet att de kommer att stötta. Ändå. När de möter upp lite här och var lyfter det mig så mycket. Det trötta får en emotionell hormonkick. De är glada, uppmuntrar och springer med. Hela dagen och natten. Och är de inte fysiskt på plats så nog tusan finns de med på telefon.

Märklig prioritering förresten att vara iväg på en träningshelg och cykla när man istället kan stå och vänta på mig i timmar under en hel dag i Göteborg med omnejd :)

Men det stannar inte där. Vänner dyker upp. Att träffa familjen på Älvsborgsbron förvånade mig inte men att fantastiske Gustaf med familj också är där värmde så innerligt. För att inte tala om Jeremias som möttte upp vid Tulebo. Sen lördag kväll!

Men det stannar inte där. På väg mot Tuve möter jag en löpare och som vanligt söker jag ögonkontakt för ett hej eller en liten nick. Det tar mig någon sekund att begripa att det är Gabriella som jag lärde känna lite grann i Åre. Lagom till att myntet har trillat ner har hon hunnit vända om och gör mig sällskap som den självklaraste sak i världen.
Vid Botaniska står Christian från Solvikingarna. Vad han sa minns jag inte riktigt men han såg himla glad ut och det behövs inte mer än så. Där och då hade jag sprungit 100 kilometer och kände att jag kunde fortsätta i all evighet.
Och så står Magnus där också. Brorsans kompis som jag har träffat vid ett antal tillfällen. Ombytt och klar för att "springa" med.

Och så funktionärerna förstås! En del bekanta som David, Rickard och Anna som gör att jag känner mig utvald. Ungefär som att de är där enbart för min skull. Men naturligtvis även de andra som så osjälviskt ställer upp och ger av sig själva. Marschallerna i mörkret vid Delsjön kommer jag aldrig att glömma. Efter nästan 145 kilometers löpning en allé av eld som leder till förfriskningar. Ingen står där men stället vibrerar av ultralöparkärlek. Magiskt!

Och vad tusan gjorde Stefan van den Berg från Solvikingarna i Skatås mitt i natten? Återigen en bekant som stöttar och ser stolt ut å mina vägnar.

Från djupet av mitt hjärta. Stort tack till er alla!

Materialet
Planering i månader ändå blir det att jag springer loppet med söndriga skor. De jag hade tänkt mig klarade inte generalrepetitionen två veckor tidigare under min helglöpning med Jerker. Enda alternativet som fanns kvar med så kort tid till tävling var mina gamla orange New Balance med hål lite här och var.

Bilden tagen efter loppet

 Vansinne men som väl var fungerade det. Nya strumpor var det inte tal om och av de gamla visade det sig att en svart och en vit var de bästa. Då fick det bli så. Shorts eftersom jag inte fryser om benen och eftersom jag inte ville bli för varm. Mitt underställ från ÖIS-tiden (tror att det är från juniortiden vilket betyder drygt 20 år gammalt) och Solviking t-shirt. Vantar på händerna, buff och löparjacka i ryggan. Givetvis rejäla klickar med vaselin på fötterna och andra väl valda kroppsdelar.

Sprang ovetandes med byxorna ut och in. Rutinerat!

Vätska och energi
Morgonen (vaknade givetvis före klockan) inleddes med kokosfett och kaffe. Under loppet ville jag vara sockerfri så länge som möjligt. Det innebar att jag först efter Kungälv (40 km) började stoppa i mig choklad och sportdryck. Väntade ännu längre med gelen. Innan dess var det bananpannkakor, nötter, oliver och salt som gällde. Energibiten fungerade toppenbra. Rätt energi vid rätt tillfälle gjorde att jag kände mig på topp mest hela tiden. Jag var inte nere i "källaren" en enda gång på 23 timmar.

Otroligt!

Tandkrämen som jag hade med mig användes aldrig och jag tror att det kan ha berott på att jag aldrig drack coca cola. Hade med mig det men kände aldrig för det. Skön känsla att hälla ut skiten i vasken hemma. Ur vätske- och energisynpunkt uppkom egentligen bara ett litet problem och det var att jag mellan Kungälv och Bönered gick torr på vätska. 25 väldigt långsamma kilometer på grund av att en del av sträckan går genom Kärra.

Vilket skitställe! Låt mig säga så här. Det heter Kärra av en anledning. Väl framme vid Bönered drack jag rejält och kände mig genast igång igen. De hade någon rosa sportdryck där som var lite lätt kolsyrad. Den var verkligen en höjdare. Tror att det var Umara.

Taktik, sällskap, orientering och mörker
I år var vi 27 stycken anmälda. Möjlighet till sällskap. Kanske just för att vi i år var så många fler än förra året valde jag att försöka köra helt efter eget huvud. Jag ville inte anpassa mig till någon annan utan istället helt och hålla hålla min egen fart. Inte hänga på någon annan och inte heller vänta in någon annan. Tänkte att jag ändå till viss del skulle ha folk omkring mig. Det kändes rätt att göra så och det blev väldigt bra tack vare att jag hade en sådan himla röta. Ibland saknades snitslar eller var svåra att se och givetvis råkade jag vid de tillfällena alltid vara tillsammans med någon annan löpare som hade en sådan där avancerad löparklocka med koordinater. Att springa vilse är väldigt jobbigt mentalt. Och visst hamnade jag/vi snett ibland men jag hade garanterat hamnat oerhört mycket mer snett om jag inte hade haft en sådan sagolik tur med sällskap vid rätt tillfälle. Och hur det hade gått då vill jag inte tänka på.

Botaniska

En bit efter Botaniska (efter drygt 100 kilometer) följdes Sebastian Andersson och jag åt och det var en himla tur. Han var starkare än mig nerför och jag var starkare än honom uppför. Vårt samarbete blev nyckeln till att det gick så bra. Vi gick när vi var tvungna och sprang så fort det var läge. Vi drev på varandra på ett sätt som det aldrig hade gått att göra ensam. Framförallt på natten i skogen. Blött och halt, svårsprunget och med begränsad sikt. Eftersom vi var två var det som att det fanns en oskriven regel för när vi fick gå och springa. Vi förväntades agera på ett visst sätt. Hade jag varit själv hade jag garanterat gått även på de löpvänligare partierna eftersom det gjorde så ont i benen. Och då hade jag även känt mig liten, trött och ynklig. Jag undrar om jag hade klarat det själv.

Sebastian och jag vid målgång

Riktigt fel hamnade jag egentligen bara en gång. Född och uppvuxen i Göteborg. Nästan 40 år och så hittar jag inte från Älvsborgsbron till Botaniska. Skandal! Eller briljant? För väl framme vid Botaniska fick jag ju sällskap av Sebastian....

"Jag lovade pappa att springa med". Och då gör lille Emil 9 år naturligtvis det. Klockan närmare 22 och han som är världsbäst på att somna så fort han får kuddkontakt vid 20....

Eller brorson Hugo snart 13. Från Herkulesgården till Skatås. I mörkret mitt i natten. Jag hoppas att det även för honom blir ett minne för livet.

Smärta och skönhet
Benen gjorde naturligtvis ont. Framförallt nerför. Fötterna likaså men otroligt nog inget skav i skrevet. Jag försökte tänka att smärta bara är en känsla. Det lyckades bra. Kanske att det gjorde det just för att det bara var två former av smärtor att kämpa emot och inte fler. Sen att vänster handled kändes och gör direkt ont i efterhand känns märkligt. På grund av klockan eller för att handleden studsade för mycket upp och ner i ett avslappnat tillstånd?

Känslan att tillslut få komma i mål. Det går verkligen inte att beskriva. Trötthet, lättnad, glädje och mycket mycket mer.

Tävlingsledare Tomas Amneskog är för övrigt en smart rackare. Ser till att han står där med medalj och leende vid målgång. För evigt förknippad med något fantastiskt.

Han är otroligt Vacker!

Vackra var också alla vitsippor.

När jag skulle kliva ur bilen hemma räckte det med att jag öppnade bildörren för att hela kroppen skulle börja skaka. Huttrade något vansinnigt ända tills den varma duschen räddade mig.

Efter två timmars sömn var jag tvungen att gå på toa. Det tog mig ungefär en kvart. När jag ändå var uppe passade jag på att ta mig en trappa ner för att äta lite.

Efteråt var det inte tal om att ta sig upp till sängen igen.

Slumrade i soffan.


Ont överallt, vansinnigt trött men otroligt nöjd.


onsdag 25 april 2018

Orka fortsätta

Livet är lätt att leva när man mår bra.

Löpning är en enkel sak när man studsar fram på lätta ben.

Men när det tar emot krävs hjälp, mentala nycklar för att orka fortsätta.

Det är bara några dagar kvar nu innan jag ska springa 100 miles. Något jag aldrig har gjort förut. Det kommer att göra ont. Jag kommer att vilja sluta och ge upp. Och eftersom det inte är något alternativ måste jag ha med mig ett gäng med mentala nycklar  för att orka fortsätta och inte tänka de mörka tankarna. Här är några:

- Tröttheten/smärtan är tillfällig. Den kommer att gå över.

- Jag gör detta för att jag kan och vill.

- Stolthet. Jag vill känna den där enorma tillfredsställelsen efteråt. Den är som en osynlig mantel som jag alltid kommer att kunna ta på mig varje gång jag tänker tillbaka på loppet.

- Människor flyr för sitt liv. Jag är bara ute och springer lite. Att ge upp är inget alternativ.

- Riktiga sjukdomar, riktig smärta. Det finns mängder med människor som har ont varje dag. En känsla som inte är valfri och som inte går över. Ska jag då inte klara av några timmar....?

- Mina barn. Förebilden pappa. Jag vill inte göra dem till ultralöpare. De ska naturligtvis få göra precis det de själva vill. Däremot vill jag att de kämpar oavsett vad det är de siktar mot. Visst, jag kan säga det till dem. Men att visa och kämpa själv. Det är något helt annat.

- Fokus på en sak. Andningen eller räkna steg. En sorts medveten förträngning.

Otroligt ofta kan jag härleda löpningen till livet. Mental nycklar för att fortsätta springa och för att komma i mål behöver vi även i livet. Jag tycker att det finns en poäng med att stanna upp ibland. Hur dåligt är det egentligen? Ge sig tid till perspektiv och se sig själv från en annan vinkel. Och därmed ge sig själv nycklar för att fortsätt.

För att komma i mål - För att må bra.

tisdag 24 april 2018

Omgiven av idioter av Thomas Eriksson

Varför är folk som de är? Varför irriterar jag mig på vissa och inte på andra?
Hur kan folk vara sådana idioter?

Thomas Eriksson förklarar i Omgiven av idioter varför vi beter oss som vi gör. Att man i stora drag kan placera oss i olika fack.

De röda - Drivande som vill få saker gjort utan att ta allt för stor hänsyn till andra.
De gula - Spontana, ivriga och kreativa som gärna står i centrum.
De gröna - Mer tillbakadragna, ömmande och känsliga som inte vill stå i fokus
De blåa - Paragrafryttarna där rätt ska vara rätt.

Det här är en bra och för all del underhållande bok. När jag läser känner jag med en gång igen mig själv och andra i min närhet. Det blir nästan kusligt träffsäkert ibland. Det blir en del tips i boken om hur man ska bete sig både som avsändare och mottagare. Genom att bli medveten om hur jag är som person kan jag anpassa mig bättre till folk runt omkring och genom att förstå andra har jag insikt i vad jag kan göra och säga för att få samspelet att fungera. Även hur vettiga gruppsammansättningar bör se ut tas upp i boken.

Boken fångar mig och får mig att fundera en hel del. I mångt och mycket har jag som en sorts personlig utveckling jobbat med mig själv i att inte bli arg och irriterad. Att inte påverkas negativt av andra. Allt ifrån jobbet till bilkörning. Med den här boken öppnar sig min förståelse ytterligare och jag hoppas att den här nya insikten om människors olika personligheter ska leda mig ytterliga ett steg mot att helt enkelt må ännu bättre.

Eriksson upprepar sig en hel del. Något jag är lite kluven till eftersom poängerna sätter sig även om det blir lite tjatigt till slut. Ett tecken på att jag har en hel del rött i mig.....:)

Det finns en del i boken som jag saknar. Jag hade velat ha mer om varför vi blir som vi blir. Jag hade velat veta mer om kombinationerna av de olika färgerna. De flesta av oss är trots allt en blandning av flera färger.

Läsvärd!

måndag 23 april 2018

Fettfrälst av Martina Johansson


Det är mycket Martina Johansson nu.

Fettfrälst går hon igenom vilka olika fetter som finns och vilka av dessa man ska få i sig och inte. Hon går även igenom hur fetterna tas upp av kroppen och fördelarna i att ligga på en hög fettprocent både i vardagen och i träning.

Martina Johansson motiverar mig verkligen i att ta nästa steg. Jag har i förhållandevis många år ätit mycket fett, vilket har känts fantastiskt bra, men också funderat på att utveckla mitt sätt att äta. Vad händer om jag tar bort eller minimerar mejerier och nötter? Vad händer om jag ser till att vara i ständig ketos (när kolhydratsintaget totalt ligger på under 5 %)?

Jag är otroligt nyfiken på detta och förutom att Martina motiverar mig så tycker jag att hon är otroligt förtroendeingivande. Hon har kunskapen genom att både ha koll på och granska teori samtidigt som hon har koll på praktiken genom att ha mätt och kontrollerat sina värden.

Vart leder detta mig? Vet inte men varför stanna när jag kanske kan nå ytterligare i välmående och hälsa?

onsdag 18 april 2018

Har du varit utomlands?

Första lektionen med eleverna efter påsklovet.

Har du varit utomlands?

Kugghjulen börjar genast snurra och och jag kan inte låta bli.

Nej! Men jag har varit utomhus. Ni förstår. Det innebär ett tillstånd utan väggar omkring sig. I bästa fall tittar man uppåt och "taket" är förunderligt blått. Där uppe finns en lampa som kallas sol. Om man exponeras för detta tenderar huden att få en annan nyans. Utöver detta kan man ibland känna någonting mot sin hud. Det kallas vind.

Just den här helgen som har varit har jag befunnit mig ute i princip hela tiden. Jag har varit i något som kallas skogen. Det är en miljö med något som kallas träd som väldigt ofta låter. Det är inte träden som låter av sig själva. Nej. I träden sitter små varelser som kallas fåglar och de kvittrar.

NEJ! Inte twittrar. De låter och det lustiga är att de gör det av egen fri vilja precis när de själva vill. Man kan alltså inte byta ljud på dem eller stänga av dem när man själv vill.

En del av eleverna flinar lite och fattar poängen. Andra eller kanske alla tänker att jag garanterat har en skruv lös.

Oavsett blev det en rolig start på lektionen och stämningen var god hela lektionen igenom.

Ett kollektivt mentalt förfall

Vad hände?

Den förste april var den stora handbromsdagen. Efter att ha löpt som aldrig förr i ungefär ett halvår och i synnerhet under mars månad var det dags att trappa ner. Ta det lugnare för att komma i bästa möjliga form inför Aktivitus trailrace.

Mindre löpning helt enkelt.

Men så....,


upptäckte jag hur mitt lilla gastronomiska regelverk föll ihop. Den mörka chokladen som enbart fick förtäras under helgen gjorde entré även vardagar. Nötterna nallade jag inte lite grann av. Nej, jag dönade i mig så att jag vid minst ett tillfälle knappt kunde sova eftersom nötterna stod mig upp i halsen. Lyckligtvis handlade det framförallt om tillåten godis men jag var väldigt nära att köpa på mig både det ena och andra.

Återigen. Vad hände?

Jag tror att planen att lugna ner och minska löpandet omedvetet sänkte garden på andra områden också. Jag tillät mig vila och därmed tillät jag på något märkligt sätt mig själv att gotta till det lite extra.

Svaghet eller kanske nödvändigt? Eftersom jag är positivt lagt tror jag att min lilla kravsemester var nödvändig. Både kropp och huvud behöver ladda om batterierna för att kunna prestera så bra som möjligt om lite drygt en vecka.

Ändå får detta mig att fundera ett extra varv. Jag är den jag är med liten problematik kring beroende. Men tänk alla de som kämpar med sitt beroende varje dag. De som har sitt lilla krig mot alkoholen, sockret eller vad det än må vara.

Det är svårt att ta sig ur en dålig vana och ännu svårare ur ett beroende. Jag är medveten om att jag har "ärvt" ett visst sockermissbruk (så skönt att ge någon annan skulden:).

För min del är lösningen enkel. Ha inte skiten hemma, borsta tänderna tidigt på kvällen och stoppa i värsta fall i dig kokosolja. Det tar i mitt fall död på eventuellt sug.

Men nu! Nu ska det växlas upp. Med drygt en vecka kvar är det god sömn, bra mat, rödbetsjuice och lugn träning som gäller.

Motivation slår det mesta.

tisdag 17 april 2018

Hormonbibeln av Martina Johansson


Hormonbibeln förklarar Martina Johansson hur vår inre kemi fungerar. Vilka våra hormoner är, vad de har för funktion och hur de påverkar oss. Dessutom förklarar hon på vilket sätt vi i vår tur kan påverka dem och varför vi vill göra det. Om vikten att hålla inflammationsnivåerna i kroppen låga, hur man gör det och mycket mer.

Boken är väldigt intressant men även lite svår ibland med mängder med svåra ovanliga ord och förklaringar. Som brukligt försöker jag nöja mig med att förstå helheten och inte stanna upp för mycket för att få järnkoll på allt i detalj.

Hälsa och en optimering av hälsan tycker jag är otroligt spännande. Jag mår fantastiskt bra idag men tänk om det kan bli ännu bättre? För många år sedan trodde jag att jag mådde bra men fick mig en upplysning när jag gick över till en lågkolhydratkost. Tänk om det är samma sak igen?

Förmodligen kommer jag så sakteliga minska eller till och med utesluta mejerier. Jag kan tänka mig att återigen bli striktare genom att äta mindre mängder kolhydrater och jag kan också tänka mig att lägga in några pass med tyngre styrketräning framöver. Idéer som Hormonbibeln har gett mig för att se om jag kan nå ytterligare en nivå i mitt välmående.

Däremot är jag inte lika intresserad av kosttillskott. Något som Martina till viss del ser som ett acceptabelt alternativ. Jag vill äta naturligt. Får se vad framtiden säger om det.

Boken är väldigt läsvärt och för min del blir den som en förlängning av en redan påbörjad process.

måndag 16 april 2018

Äventyrslöpning: Varberg - hem

Fredag eftermiddag sätter vi igång. Efter att ha blivit skjutsade av Jerkers mor till Varberg (omkring Ästad - Hallandsleden) driver vi sakta på.


Vi ska hemåt, mot Partille. Inga krav på vare sig tempo eller antal mil. Här ska upplevas och inget annat under tre härliga dagar. Vi har lyxen att inte behöva komma fram. Vi kommer dit vi kommer och skulle vi behöva skjutsas hem den sista biten så får det bli så.

Priviligerade!

Det här är en tur som jag verkligen har längtat till. Det finns så mycket i en sådan här upplevelse som jag tycker så oerhört mycket om.

Att få springa på ställen där jag aldrig tidigare varit ger mig en kick. Att inte veta vad som kommer efter nästa krök eller sväng. Det blir som om hela jag är mer mottaglig för omgivningen än när jag tar mina vanliga rundor.


Att det dessutom är vackert skadar inte. Såg och framförallt hörde en hel del tranor. Förbannat märkligt läte de har. Som en mistlur.

Umgänget med Jerker är även det väldigt trevligt. Gemenskapen, samtalen och den delade tystnaden samtidigt som det inte går att komma ifrån att det är en trygghet att inte vara själv. Hoppas på många liknande turer framöver. En dag kanske även ensam för att få uppleva hur det är.

Sen är det något visst med att tälta i naturen. Att komma fram till en bra plats. Att få ta av sig den för tunga ryggan (måste bli bättre på att packa lättare) och byta om till något torrt. Pillandet med småsaker.


Få något varmt i magen. För övrigt är mitt lilla gasolkök grymt.


För att inte tala om brasan. Att sakta få omges av mörkret. Få känna värmen och stirra in i den där magiska elden.


Sova omgiven av den friska luften. Känna det där lite obekväma men mysiga och morgonen med sin fågelsång. Fantastiskt!

När vi kom fram till vårt tilltänkta nattläger i lördags sa Jerker något om att det vore skönt med ett dopp. I mitt huvud lätt det mer som teori och inte praktik men när jag ser en naken stjärt studsa ner mot vattnet insåg jag att han menade allvar. Gick ju inte att göra annat än att hänga på.

Givetvis var det härligt. Och kallt! Tror att det är mitt livs tidigaste dopp någonsin och kanske en inledning mot en ny vana. Det ska ju vara bra för ens hormonella hälsa det där med kallbad.

Får se...

Jag får även en kick av att hämta vatten från naturen. Jag har svårt att beskriva känslan men det är något visst med det naturliga i att hämta från en bäck eller sjö och sen få dricka.


Blev lycklig över att jag blev lycklig av att få se paddorna när jag skulle hämta vatten. Även detta är härligt. Att känna glädje över småsaker. Vatten, naturen, vilan och den varma maten. Kontraster som man i vardagen kanske inte ger så mycket relevans eftersom det är så självklart. Här blir det enkla viktigt och därför lätt att uppskatta. Samtidigt slipper man allt annat världsligt. Det blir verkligen en mental paus från ens vanliga liv. En paus som ger massor av energi som går att leva på länge.

Bara en sådan sak som när vi efter lunch väljer att ta en tupplur i solen eller nedbäddade i sovsäcken beroende på vädret. Så vansinnigt skönt! Och så långt ifrån ens vanliga rutiner. Vi var båda rörande överens om hur viktig den där tuppluren är. Vi var i skogen för att uppleva. Inte för att hasta vidare mot fler kilometer. Det är i sådana lägen man känner sig vis och därmed njuter lite extra.

Det går inte att komma ifrån att den här turen i viss mån även hade ett annat syfte. Två veckor kvar till mitt 100 miles lopp blev det lite som en slags generalrepetition. Den gav mig både svar och frågetecken.

Först och främst. Jag känner mig verkligen redo. Löpningen med ryggan (vet inte hur mycket den vägde men skulle tro minst 10 kilo) är trög och jobbig men jag kände hela tiden att jag kunde mala på och att det aldrig var några problem.

Jag vet att magen klarar olika former av kolhydrater men ändå skönt att få det bekräftat.

Men, jag får nog tänka om vad gäller skovalet. Mina bekväma och lätta som jag har tänkt mig blir inte bra. Får se hur jag gör med den saken....

Slutligen. Jag tror på balans och kontraster. En sådan här tur påminner och får huvudet att tänka till och jag är inte så lite lycklig över att jag ger mig själv den möjligheten.

fredag 13 april 2018

Magen och löparmagen

Jag minns fortfarande tydligt hur jag efter vissa fotbollsträningar kvidande kunde sitta, nästan i fosterställning, på toa. Smärtorna kom i omgångar och var fruktansvärda. Uppemot en halvtimma i det tillståndet var inget ovanligt.

Det hände lite då och då (oftare om träningen eller matchen hade inneburit att jag tagit ut mig extra mycket) och tillhörde det normala. Jag hade aldrig någon tanke på att uppsöka läkare. Det där med dålig mage var bara att acceptera. Det var inte mycket mer med det.

Det normala är det vi upplever och tar som sanning. I mitt fall en ständigt gasig mage som ibland blev extra arg. Därför blev jag förvånad när jag för ett antal år sedan gick över till en lågkolhydratkost och det bara tog stopp.

Vad hände? Jo, teoretiskt hade jag koll men att få uppleva hur magen bara slutade prata och gaserna inte infann sig längre var fantastiskt.

Det blev steg ett i min nyvunna maghälsa, en i princip ständigt harmonisk mage.

Steg två finns inte. Däremot har jag vunnit nya maginsikter i och med att utgångsläget är annorlunda än tidigare. Det blir så tydligt vad det beror på när magen inte mår bra. Alltid samma gemensamma nämnare - kolhydrater.

Löparmage. Ett allmänt begrepp som verkar vara en sanning man får acceptera. Den är inte rolig och infinner sig nästan varje gång jag kvällen före har slarvat med maten i den mån att jag har tryckt i mig mängder med kolhydrater.

Däremot. Gör jag som vanligt, vilket innebär lågkolhydratkost kvällen före, och ger mig ut på fastande mage morgonen efter så har det aldrig hänt att magen krånglar. Aldrig!

Därför blir det lite lustigt när jag i olika löpartidningar läser om problematiken och där man med ljus och lykta letar efter tips och råd som inte ser ut att fungera speciellt bra.

För egen del innebär det att jag tar konsekvenserna av kolhydratsnjutning lite då och då samt att jag inför löpningar och då framförallt tävlingar alltid ger mig ut på en fastande mage som dessutom har fått i sig minimalt med kolhydrater kvällen före. Allt som oftast innebär den tomma magen att den dessutom hanterar kolhydrater bra under längre lopp. Jag tänker att det beror på att kolhydraterna tas om hand av en mage som inte jobbar med annat. Den är redo att hantera tillförseln.

En god maghälsa! För mig innebär det att begränsa intaget av kolhydrater.

onsdag 4 april 2018

"Sen" har en förmåga att inte inträffa

Äntligen är stången på plats.


Jag har inga egentliga ambitioner med stången. Tänker att det är skönt att kunna klara 10 stycken pull ups. Inte mer än så. Kanske mest en mental fråga. Känns bra helt enkelt.

Men eftersom vanan inte finns ännu har jag haft svårt att sätta igång. De där 10 tar inte så många sekunder. Därför skjuter jag upp och tänker "sen".

Kommer hem efter löprundan. Känner mig duktigt och lite trött. Är i mål. Pull ups? Senare.

Efter maten kommer jag på att jag inte har gjort mina 10. Men magen är lite tung. Det får bli senare. Dagen flyger förbi och på kvällen när jag lagt mig i sängen kommer jag på det igen och eftersom det inte är så viktigt tänker jag att det får bli imorgon.....

Påsklov. Lovdagar innebär morgonlöpning/träning. I måndags (röd dag) tillät familjeschemat mig att vara med på Solvikingarnas intervaller. Hoppade därför över morgonlöpningen eftersom jag ändå skulle iväg sen. Kände mig rastlös under dagen och började smått ångra mig. När klockan närmade sig avfärd var jag nära att inte komma iväg. Har egentligen ingen förklaring till varför jag kände som jag gjorde men tycker att känslan på något sätt var given.

"Sen" i avseendet att man skjuter upp något, som kanske dessutom är lite jobbigt, är inte bra.

Upp på hästen direkt. Stå inte och tveka från hopptornet. Senare leder till tveksamhet och risk för att det inte inträffar överhuvudtaget.

måndag 2 april 2018

Myten om mig själv

Vem är jag och vem vill jag vara? Två frågor som kräver långa svar men det jag har funderat på en hel del det senaste är, vem vill jag bli?


Den personliga utvecklingen är en given process. Allt vi är med om bildar ett nytt jag. Jag är inte samma person idag som för 20 år sedan och jag kommer absolut att vara en annan om 40 år. Men hur vill jag idag att den personen ska se ut?

Svaret på den frågan får hjälp av alla fantastiska människor runt omkring. Det finns så många att lära sig av och se upp till.

Jag hoppas att även jag i sinne och hjärta förbehållslöst kommer att vilja ställa upp och hjälpa mina barn och barnbarn.

Att jag utan tanke på ersättning kommer att vilja engagera mig i föreningslivet.

Att jag alltid kommer att vilja veta mer.

Att jag kommer att se ungdomen som en frisk fläkt och inte dras ner i ålderdomlig grinighet.

Att jag med klar blick och senig kropp kommer att lufsa runt i skog och närområde. Bli den där kufen som barn pratar med sina föräldrar om. "Mamma, där är den där springande gubben igen". Eller. "Hur gammal är han egentligen"?

Att min mentala utveckling har kommit så långt att stress och irritation enbart kommer att vara blott ett minne.

Att jag samtidigt som jag njuter av det som har varit fortsätter att se framåt.

Jag är aldrig färdig. Jag formas - hela tiden.