Jag fascineras av mål och gränssättningar. Hur de styr och påverkar oss. Hur de ändras om vi bara vågar utmana dem.
2015 på Kap Verde sprang jag totalt 100 km på en vecka för första gången i mitt liv. Jag minns hur stort det var att klara det, hur orolig jag var huruvida jag skulle kunna klara det. Att orka, att inte bli skadad.
Efter operationen i juni har jag totalt sett inte sprungit speciellt mycket. Till en början fick jag inte och när det väl var ok att börja hade jag inte bråttom. Sakta har jag stegrat men hållit mig på en tämligen blygsam nivå i antal kilometer för att vara mig. Cyklingen till jobbet är så tidsbesparande och jag har velat passa på så länge som vädret tillåtit. Hela tiden med siktet inställt på att jag snart ska ställa undan cykeln till förmån för apostlahästarna. De senaste två månaderna har jag legat på omkring 50 km i veckan.
Förra veckan bestämde jag mig för att börja springa mer utan något speciellt kilometermål. En relativt vanlig jobbvecka där olika tillfälligheter gjorde att det blev löpning sju dagar på raken. Tidigare en normalitet men verkligen inte det senaste halvåret. Löpningarna har känts bra även om musklerna har känts ömmare än vad som varit normalt det senaste. På den sjunde dagen började jag fundera på hur långt det hade blivit och tittade nyfiket in på Runkeeper och noterade att där stod lite drygt 100 km.
Sen den där veckan i Kap Verde har jag gjort 100 kilometersveckor många gånger. Det som kändes speciellt den här gången var att det högst omedvetet blev av utav bara farten. Utan vare sig mental eller fysisk ansträngning i den mening att jag skulle ha pressat mig. Och dessutom med ett halvår med löpning som varit blygsam i antal löpta kilometer i veckan.
Återigen. Gränser och förflyttandet av dem är väldigt intressant och fascinerande. Vad som en gång kändes svårt och tufft kan senare blir "vardagsmat". Häftigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar