Operationen

Operationen igår gick bra och eftersom jag ser den här bloggen som min egna lilla skattkista med minnen blir det givetvis några rader. Jag har aldrig tidigare blivit opererad så det kändes både lite spännande med en ny erfarenhet och lite läskigt.

Kvällen innan gick jag tidigt i säng och förutsatte att jag skulle vakna med marginal. Ställde ändå klockan för säkerhets skull och blev förvånad när jag väcktes av den. Tyvärr gjorde detta att jag inte hann med det obligatoriska schackpartiet. Ack alla dessa ständiga motgångar....

Aldrig tidigare har jag varit så ren som denna dag. Tre dubbeltvagningar med någon specialsvamp var ett krav och saknade direkt mitt hölje av fett på kroppen. Renheten kliade och fick mig givetvis att tänka på vår ohälsosamma renhetshets. Men givetvis lämpligt inför operation.

Pappa hämtade mig 0600 och när jag kom fram fick jag vänta lite eftersom dörrarna var låsta. Jag blev insläppt av den pratglada sköterskan Malin som det visade sig skulle ha hand om mig en del under morgonen.

Incheckning och in på ett rum där jag låste in mina saker i ett skåp och tog på mig sjukhusets strumpor och långskjorta. Väl genomtänkt med dessa plagg för att få patienterna att känna sig fula och därmed små inför överheten...:)

Läkaren som skulle operera kom in och tittade till mig och förklarade att det fanns en risk att han inte skulle kunna åtgärda och att vi i så fall efteråt fick se vad nästa åtgärd skulle bli. När han var klar frågade han om jag hade några frågor och jag hade bara en.

- Vad gör jag med den här? 

Jag höll fram nyckeln till klädskåpet (skjortan hade inga fickor). Detta skrattade han lite åt och sa något i stil med att det var nog den enda frågan han inte kunde svara på. Sen lämnade han rummet. Då kommer Malin in. Nästan som att hon smyger fram till mig, tittar sig över axeln och när dörren stängs frågar hon vad jag hade sagt.

- Han skrattade! Jag har aldrig sett honom skratta och då har vi verkligen försökt.

Roligt minne.

Rakning omkring axeln och ett toabesök sen bar det av. Inne på operation hamnade jag först på ett ställe där axeln/armen skulle lokalbedövas. En annan sköterska med spruta och ultraljud var oerhört villig att få mig att se/förstå bilderna på skärmen. Det jag skulle se var nervknutar eller något liknande där hon skulle sätta in bedövningen. Hon pratade/beskrev med termer som salami och bönor och jag låtsades glatt kunna urskilja det obegripliga månlandskapet.

Nu var operationen inte långt borta och jag hade två saker i huvudet. Jag hade kissat men tänk om jag ändå kissar ner mig under operationen? Det går ju alltid att få ut lite till och sövd så kanske den muskeln lägger av... Det andra var förvåningen över att jag inte kände mig nervös. Berodde det på att jag blev så väl omhändertagen?

Väl inne på operation skulle jag lägga mig på sidan och andas in syrgas. Bedövningen kom nog in med en nål via handen och sen var jag borta.

När jag väcktes efteråt kände jag mig väldigt trött och groggy. Känslan påminde mig mycket om morgonen efter Aktivitus trailrun 100 miles. Jag hade sovit dåligt efter den urladdningen och låg i soffan halvt om halvt medvetslös.

Operation två, att väcka mig inleddes med socker i olika former. Jag var bara sugen på vatten men det ogillades av Malin. Fick i mig fruktyoghurt, äppelsaft och nyponsoppan och insåg att jag nog inte druckit detta på drygt 10 år. Gott!

Under uppvaknandet blev jag informerad om att de hade tömt urinblåsan på mig under operationen och att det kanske skulle kunna svida nästa gång jag skulle kissa. Jag blev genast nyfiken på hur de hade gjort det och fick till svar: "Genom snoppen". Innan jag hann fråga hur d e t hade gått till började sköterskan ursäkta sig och förklara varför och där någonstans tappade jag tyvärr bort min fråga. Jag ska se till att få svar på den så småningom.....

Operation gick bra även om läkaren förklarade att han var lite förbryllad över att bicepssenan var av/borta. Det borde ha märkts när den brast och det gör mysteriet med min axel ännu större. Jag har bevisligen åkt på en eller flera rejäla smällar men jag kan inte minnas när? Det enda jag kommer på var under:

Icebug Xperience Bohuslan 2018

Men då var det vänstra axeln. 

Att bicepssenan var borta gjorde visst ingenting eftersom någon annan sena löste det problemet, eller något liknande. Att begripa vad läkare säger är svårt i vanliga fall. Efter operation och uppvaknande - ännu svårare. 

Redo för hemfärd och när jag ska kontakta min far får jag se att bäste brorsonen precis tagit körkort. Givet att då be honom om skjuts hem istället.

Glasklart! Eller?

Eftersom jag på tio minuter inte får någon respons på "Nu" ringer jag upp. Det visade sig att bäste brorsonen trodde att jag skojade. Han jobbade nämligen och kunde inte hämta.

Titta på konversationen ovan en gång till. SKOJADE!!??

I väntan på min far tog jag mig en vinglig promenad till McDonalds för att få en kaffe. Det jobbigaste med resten av dagen var att gå omkring med en köttklump till högerhand. Bedövad till tusen var den inget trevligt sällskap. 

Nu jobbar jag med min motvilja till medicin, något jag helst inte tar men som måste få slinka ner de närmaste. Hittills har jag inte haft ont och inte heller behövt ta den starkaste varianten vilket känns lovande.

Allt gott så här långt. Nu gäller det att anpassa sig till en ny verklighet där skriva ett blogginlägg med en pekfingervalsande hand inte är en favorit...