I mitt livs form!

73 km en vecka efter Sälen fjällmarathon

Jag har aldrig tävlat speciellt mycket och numera gör jag det i princip aldrig (senast var 2019). Farten prioriteras inte heller. Jag gubbmyser med att springa långt istället trots att jag då och då funderar på att lägga in fart i träningen.

Poddinspelandet har av olika anledningar fått mig att titta och tänka tillbaka och jag inser att det ett tag faktiskt gick fort. Riktigt fort. 2014 och 2015 hade jag två pallplatser (Orust tvärs, och Kåsjön trail) men lyckades också komma fyra i mitt första riktigt långa ultralopp (BUM 87 km). 2016 gjorde jag dessutom Ultravasan på 8h 30 min, vilket innebär en snittkilometertid på 5,40 min/km. Hur sjutton var det möjligt?

Även om jag skulle börja lägga fokus på fart igen inser jag att jag aldrig kommer att kunna komma tillbaka till den nivån. Jag kunde verkligen springa både fort och långt men det är inte tävlingarna ovan jag i första hand tänker på när jag ska fastställa "mitt livs form". Istället landar jag i att det tveklöst var 2018. Det året lyckades jag inte bara klara av 100 miles i Aktivitus trailrace, jag kom faktiskt på femte plats också. Men framförallt hade jag en obegriplig upplevelse några månader senare. Med bara en veckas mellanrum hade jag två rejäla tävlingar. 

Först Sälen fjällmarathon och sen Icebug Xperience 73 km

Stolt med en sjundeplacering

Att jag kom top tio i Sälen var glädjande och kanske inte så överraskande men att jag lyckades komma top tio även en vecka senare är i det närmaste obegripligt. Det ska inte gå med ett fjäll- trailmarathon i benen bara en vecka tidigare. Dessutom sprang jag rejält fel dag ett och hade garanterat tagit ytterligare placeringar om jag sprungit rätt.

Jäkligt fina minnen och jag ryser lite och njuter mycket när jag återigen läser om Icebug Xperience.

Tankar inför Sälen och Icebug

Slutligen. Vad tacksam jag är över min blogg. Att i efterhand få läsa och minnas tillbaka är riktigt fint.