 |
Jag tror inte att du hittat till min blogg men om du nu gjort det vill jag be dig om en av följande punkter:
1. Läs inte längre än hit.
2. Om du nu måste läsa vidare (du är ju ändå kvinna:), låtsas inte om det när vi träffas.
Efter operationen var budskapet glasklart.
"Axellåset ska vara på 24 timmar om dygnet förutom när du gör dina rörelseövningar." I sex veckor.
Nu är det tyvärr så Marie att jag har gjort lite som jag alltid gör. Det vill säga, gått min egna väg. Jag har naturligtvis lyssnat på dig och sjukvården men lika självklart använt mig av mina egna kunskaper och framförallt lyssnat på min egna kropp och huvud. Hur har det känts? Vad är rimligt och troligt? Hur blir min väg framåt med alla olika tankar och direktiv? Sjukvården tar alltid det säkra före det osäkra och är med rätta överdrivet försiktig. Jag å andra sidan är den ende experten på min kropp och har ett kreativt sinnelag som gärna kommer med idéer och förslag.
De tio första dagarna var det inte svårt att följa direktiven med tanke på att jag inte fick duscha på grund av stygnen. När de försvann var det viktigt att få igång blodcirkulationen ordentligt för läkningens skull men även att komma igång med något pulshöjande för konditionens skull.
Motionscykel inomhus eller promenader? Ett väldigt enkelt val.
När jag hittills hade gjort mina rörelseövningar kände jag att axeln inte mådde dåligt av att vara utan axelhölstret när jag gick några meter hit eller dit. Tvärtom var det väldigt skönt eftersom den fixerade positionen gjorde att stelheten kring nacke och axlarna fick en möjlighet att lossna lite. Förutom övningarna från sjukvården la jag till ett gäng jag hade med mig från Walkfeeling/Runfeeling.
Jag ställde ett antal frågor till dig där du intet ont anande svarade och därmed gav mig självförtroende i min egna planering som jag givetvis inte tog med dig eftersom jag trodde mig veta att du hade sagt nej.
Axelhölstrets primära funktion är alltså att skydda axeln från att rycka till. "Om du halkar och ramlar eller om axeln rycker till ordentligt kan operationen och lagningen gå åt skogen. Och det vill du inte!"
Hm.... Jag förstår.
När jag äntligen fick ge mig ut för att svettas på mina promenader blev innehållet givet:
- Backe upp och ned.
- Trappor upp och ned.
- Inslag av ankgång, utfallssteg och knäböj under promenaderna.
Regn. Ingen av mina jackor är stora nog för att kunna ha axelhölstret innanför och att ha det utanför är inte vidare lämpligt eftersom det då skulle vara pisseblött resten av dagen.
Skönt och bra med armpendlingen dessutom där rörelsen gör nytta både för stelheten i axlar och nacke samt är bra för den opererade axeln.... Blött eller torrt axelhölster resten av dagen...?
Eftersom alternativet att inte gå ut varje morgon på grund av regnet var otänkbart blev det som så att jag valde att gå ut utan. I mitt huvud rådde inga tvivel:
- Jag måste ut!
- Detta är bra om det går bra.
- Risken att ramla eller halka om jag håller mig till grusväg eller asfalt är försvinnande liten och värd att ta.
Till en början hade jag på mig axelhölstret varje gång det inte regnande men väldigt snart blev alla promenader utan eftersom jag upplevde att det kändes så väldigt bra för axlar och nacke att gå utan. Enda tillfället jag var orolig var vid trappromenaderna. F ö r s i k t i g t är bara förnamnet.
Efter ett tag dök tanken upp om att gå fortare upp för backarna och så småningom började jag springa upp för dem. Uppförsbackar innebär att löpningen inte blir speciellt stötig och med armen "fastlåst" intill kroppen som på bilden ovan skulle det väl gå bra? Total närvaro. Hur känns det här och nu? Hur känns det dagen efter?
Svaren var positiva och givetvis var inte steget långt att sen börja springa kort sträckor även på rakan. Ingen utförslöpning så här långt eftersom stötarna är större där, inte heller några längre sträckor. Snarare en form av intervaller eftersom jag då och då behöver sträcka armen för att inte bygga på mig spänningar. Men livet är utveckling och har man tagit ett steg är nästa nära till hands.
Först springa med axel och arm fixerad vid kroppen, sen lite pendling med överkroppen, lite rörelse med axeln, hela armen.... Jag är ännu inte framme vid att springa helt normalt med armpendlingen. Det känner jag att det inte är lämpligt men dessa små steg har så småningom gjort att jag kunnat springa längre intervaller och nu sex veckor efter operation har jag sprungit 6 km sammanhängande. Axeln känns jättebra i den mening att den inte gör ont och att rörelsen har blivit bättre trots att den fortfarande är väldigt begränsad.
Nu har jag inte varit hos dig på ett tag och ser fram emot det för att höra vad du säger om hur det ser ut och vad nästa steg är i min rehabilitering.
Jag har tagit en viss risk men är övertygad om att jag kommit väldigt mycket längre i min rehabilitering än om jag enbart gjort enligt de riktlinjer jag fick. Axelhölstret försvann helt efter 4 och en halv vecka, rörelsen i axeln är klart bättre och det fungerar att springa.
Slutligen. Aldrig någonsin tidigare har jag gjort så många utfallssteg, tåhävningar och ankgång. Spännande vad det kommer att ge mig framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar