Få människor promenerar lika mycket som min far. Upp tidig morgon och så ut. Och inte i en timma. Mer troligt med två eller till och med tre. Varje dag. Läs mer om honom här:
Hur många år har pappas promenader räddat?
Vi bor båda i Partille men är inte grannar. Det är nästan 2 km emellan oss. Han går, jag springer och vi trivs båda bäst i skogen. Oräkneligt antal stigar, grusvägar men också vägar. Vi rör oss i runda slängar över ett område på 40 hektar (400 000 kvadratmeter).
Och vi har en märklig, nästan religiös förmåga att stöta på varandra. Hur ofta det blir har jag inte koll på men det är så ofta att vi båda med åren har förvånats och numera ser det som komiskt. Vad är oddsen!?
Fyra dagar i veckan springer jag dessutom till och från jobbet en sträcka han sällan (delar av den aldrig) befinner sig på. Kvar har vi tre dagar att röra oss på och ändå träffas vi med ojämn regelbundenhet. Givetvis sker dessa möten oftare på en mer centrerad del men likväl är det smått otroligt att vi träffas över huvudtaget med tanke på den stora ytan men också med tanke på de enormt många vägvalen vi har möjlighet till.
Slump eller religiös träffsäkerhet?
Jag kan givetvis hitta en mängd med rationella förklaringar till dessa magiska möten men det är inte det viktiga.
Det viktiga är att jag blir lika glad varje gång jag stöter på gubben och att jag vårdar dessa möten ömt. Skymten av den där jackan, igenkänningen av rörelsemönstret, hälsningen och leendet. Kramen.
Jag hoppas att vi fortsätter med detta i många år till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar