Icebug Xperience Bohuslän 2018

Goa och glada åker Calle och jag upp fredag morgon. Planen är att komma fram en timma före start och efter löpningen smälla upp tältet för att leva lyxliv på campingen.

Vädret är molnigt och lite ruggigt när vi kommer upp och som vanligt känns det lite förvirrande när jag kommer till ett nytt ställe. Som tur är träffar vi nästan direkt på klubbkamraterna Christian och Gabriella som med fast hand guidar oss in till reception och startkuvert.

Tävlingen hade följande upplägg:

Dag 1: 22 km
Dag 2: 29 km (uppdelad på 11 km och 18 km eftersom det ingick en liten färjepaus)
Dag 3: 22 km

Med Sälen fjällmarathon i benen var siktet inställt på att uppleva och framförallt inte göra något dumt som att bli skadad på grund av att jag inte hunnit återhämta mig. Och när Calle med vild blick ger sig efter täten tänker jag att jag för allt i världen inte får lockas med. Jag håller en bra fart och efter några kilometer känner jag att jag börjar få kontakt med Calle. Kul! Kände att det skulle vara roligt ifall vi kunde hålla ihop.

Efter cirka fem kilometer har jag kontakt med honom och när han tar några steg i fel riktning blir det jag som tar täten. Sen ser jag tyvärr inte Calle mer. Efteråt får jag veta att han fått en bristning i vaden och därför inte kunnat fullfölja loppet. Givetvis innebär det att han får avbryta hela helgen. Grymt tråkigt!

Desto roligare och märkligare är att mina ben sjunger av kraft. Jag håller ihop med några herrar och känner att det både går fort och känns bra. Jag försöker vara extremt lyhörd för vad benen säger. Det är som att jag bara väntar på att låren eller vaderna ska säga ifrån.

På sätt och vis gör dem det. Framsida lår gör sig påminda men inte värre än att de börjar göra ont och eftersom "min" lilla klunga passerar löpare efter löpare befinner jag mig i ett litet rus som gör att jag bara rullar på. Terrängen är varierande. I början studsar vi på stenblock (fantastiskt!) och senare blir det både grusvägar och stigar. Varje gång det är lättsprunget känner jag att det verkligen går undan och likaså dras tempot ner varje gång det blir knixigare. Och det är tveklöst så att det är där jag är starkast. Teknisk skog och uppförsbackar. Vilken kick det är när jag känner mig starkare än de andra. Då går tempot ner och jag känner att ansträngningen minskar rejält. Efter ett tag känns det så bra att jag inte vill hålla igen längre och då blir jag av med mina kompanjoner. Jag ville egentligen inte skaka av mig dem men Icebux Xperience är ju inte vilken tävling som helst. Syftet är att erbjuda en upplevelse och det innebär att vandrare att gett sig ut före oss löpare i spåret.

Dessa underbara vandrare! De flyttade glatt på sig när jag kom bakifrån, hejade och stöttade och framförallt hjälpte till med sin blotta närvaro. Stoltheten tvingade mig att hålla fart förbi dem och eftersom de fanns längs med hela banan blev det aldrig tillfälle att tycka synd om sig själv och tackla av på tempot. Tack vare dem gjorde det inte så mycket att jag perioder hamnade som ensam löpare.

Två gånger fick jag dock svälja min stolthet då jag halkade och ramlade. En av gångerna i nedförslut rullade jag dessutom runt. Men med åskådare var det snabbt upp på benen igen. Men jag var inte färdig med de där två gångerna. Jag hade en krasch kvar och den gjorde mig riktigt orolig och rädd. Halkade och slog i alla möjliga kroppsdelar. Framförallt kändes det som att vänster axel höll på att slitas bort från kroppen. Det gjorde verkligen jätteont!

Endorfinerna skickade upp mig på benen igen och jag försökte springa på. Det gick sådär eftersom vänsterarmen smärtade och mest dinglade längs med kroppen. Jag hann tänka alla möjliga oroliga tankar men efter hand släppte det mer och mer och efter några minuter kunde jag obehindrat fortsätta.

Löpargudarna var med mig även denna gång...

Vid sista vätskekontrollen får jag veta att jag ligger riktigt bra till. Det gav ytterligare energi men tyvärr passade jag några hundra meter senare på att springa fel. Sprang på en grusväg och missade en stig som gick in snävt åt höger. Och givetvis tog det ett tag innan jag insåg mitt misstag. Stannade och tittade på kartan. Försökte tänka ut vart jag skulle ta vägen. Visste ju inte att det var åt höger jag skulle ha sprungit. Chansade åt vänster i en korsning men avbröt för att klättra tillbaka mot den ursprungliga grusvägen. Efter vad som kändes som en evighet (förmodligen lite drygt tio minuter) hittade jag den där stigen och började i ren ilska och irritation ösa på.

Jag hade hållit ett väldigt bra tempo innan men nu gick det riktigt fort. Kände att det var dumt att fortsätta i den farten, visste ju att det var två dagars löpning kvar,  men klarade inte av att lugna ner mig. Jag var så innerligt förbannad.

När jag hade kommit i mål och lugnat ner mig lite var jag nöjdare. Placeringar är inte oviktiga men vad var det som hade hänt egentligen? Låren skrek men jag kunde ändå hålla fart. Där fanns kräm på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Likadant var det dag två och tre. Planen att uppleva och springa lugnt för att inte åka på något flög åt skogen. Istället sprang jag med en kraft som jag både under löpningen och efteråt inte kan annat än att förbryllas över.

Hela tiden väntade jag på ett motorstopp. Låren skrek mest hela tiden men jag kunde ändå hålla fart.

En fantastisk känsla!

Hur det var möjligt går egentligen bara att spekulera i. Vettigt upplägg under veckan innan där jag höll igång men inte gjorde många knopp? Bra timing med kost och vätska? Och naturligtvis.

För att jag är så in i helvete stark!!!!! :)

Eftersom Calles vad inte höll ställde vi in tältningen och blev omhändertagna av Christian i hans föräldrars hus. Väldigt tråkigt att Calle inte kunde fortsätta och "tvingades" åka hem samtidigt hade vi oerhört trevligt i huset.

Efter varje löpning bjöds vi på mat och "alla" satt kvar länge och pratade och njöt. Vädret blev riktigt bra dag 2 och 3. Fredag eftermiddag/kväll fick vi lyssna på legenden Rune Larsson och därefter återigen mat. Lördagen såg likadan ut med skillnaden att det var Marcus Torgeby som istället pratade med  oss.

Marcus Torgeby

Ännu en intressant sak med min kropp var att jag kort efter avslutad löpning kände mig totalt söndrig i benen. Det gjorde ont, krampen var nära och jag rörde mig som en 100-åring. Men allt eftersom timmarna gick och jag hade fått i mig både mat och dryck kändes det påtagligt bättre. Lite häftigt hur kroppen återhämtar sig. Och lite häftigt att i vaket tillstånd märka av förbättringen. Tror aldrig jag har upplevt det så tydligt tidigare.

Icebug Xperience var en fantastisk upplevelse. Löpningen och alla vackra vyer, maten och umgänget med underbara människor (förutom Christian, Calle och Gabriella även ultravinnaren Anna och Mathias). Tre dagar där likasinnade njuter tillsammans. Tyvärr kunde inte heller Christian och Gabriella fullfölja men givetvis behöll de uppe humöret och stöttade oss i spåret.

Som helhet den tveklöst bästa "tävlingen" jag har varit med om.