20 juni opererade jag min axel. Det innebar att det var väldigt sparsamt med löpning i juni och av självklara skäl obefintligt i juli. Första halvan av augusti började jag i smyg komma igång med löpningen igen även fast det inte var helt ok.
Jag hoppas min fysio inte läser det här
När augusti var till ända kände jag att jag utifrån ett rörelseperspektiv i princip kunde springa precis så mycket som jag själv ville. Även om där fortfarande fanns en viss försiktighet och rädsla kring att inte få ramla. Jag valde ändå att ligga lågt med löpningen. Andra halvan av augusti och fram till drygt mitten på oktober låg jag på cirka 5 mil i veckan. Det var bekvämt att cykla till och från jobbet och väldigt tidsbesparande samtidigt som jag planerade att växla upp senare under hösten när eventuell halka och kyla skulle ställa sig i vägen för cykeln. Dessutom fick jag i och med tidsbesparingen möjlighet att lägga extra fokus på benstyrka i gymmet på jobbet vilket kändes viktigt.
Måndag 23 oktober ställde jag cykeln och började springa till och från jobbet istället. Efter att ha sprungit sju dagar i rad började jag fundera på hur långt det hade blivit och blev överraskad över att jag hade kommit upp i 10 mil. Överraskningen övergick i förundran. Jag minns fortfarande den där veckan på Cap Verde när jag för första gången sprang 10 mil på en vecka. Skulle jag orka? Skulle jag skada mig?
Nu hade det blivit 10 mil av bara farten en helt vanlig arbetsvecka och med ett mycket blygsamt löpande i bagaget. Kul men också intressant vad kroppen och huvudet klarar av. Att gränser så tydligt kan förflyttas med ackumulerad träning.
Jag sprang vidare och funderade inte på så mycket annat än nästa års stora löpäventyr som jag har klurat på ett tag. Det kommer verkligen att krävas bra förberedelser för att klara av men jag känner också en stor ödmjukhet inför att ta det där slutgiltiga beslutet. 2024 blir sista året med EB-loppet och jag vill verkligen slå på stortrumman med en löpning som sticker ut mer än de tidigare. Men det räcker inte med att vilja. Jag måste också klara av att träna mig inför uppgiften och då gäller det att springa. Och springa. Därför kommer jag inte ta något definitivt beslut angående nästa löpäventyr förrän tidigast i februari.
Efter ett tag insåg jag att det hade blivit en hel del löpning utan någon vilodag. Närmare bestämt 18 dagar. Vädret såg snällt ut så jag dammade av cykeln en dag för att sedan återgå åt löpandet. Nu var jag återigen där att det hade blivit väl mycket löpning utan vilodagar och det berodde helt enkelt på att jag inte riktigt hittade någon vettig dag att löpvila på.
Mina arbetsdagar måndag till onsdag samt fredag är givna att springa på, likaså torsdagar där jag håller i trailen med Solvikingarna. Helgerna är klockrena att springa på och sen är veckodagarna slut....
De senaste fem veckorna har jag i snitt legat på 87 km per vecka vilket är mer än hur det har känts. Det måste bero på att det är många löpningar i veckan men att ingen av de mär speciellt lång. Skonsammare då både för kropp och huvud...
Löpningen är den träningsform jag tycker bäst om och därför känns det väldigt stimulerande att kunna växla upp på det här sättet. Nu hoppas jag att jag kommer att kunna vara smart så att jag framförallt inför mig själv kan ta det där definitiva beslutet att göra ett nytt härligt löparäventyr i juni 2024.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar