Bagheera Fjällmarathon Sälen 2018

Äntligen tävling!

Att få springa på tid. Ösa på! Där tid och placering har betydelse. Kände mig härligt pirrig inför starten. Tittade när storebror gav sig iväg på halvmaran och även när 10 km-gruppen gav sig av. Blev ytterligare taggad. Jag hade tränat minimalt i veckan och tävlingsivern var grymt påtaglig. 

Jag hade kikat lite på banprofilen och på vilket sätt stationerna var utspridda på banan. Att jag skulle springa utan vare sig vatten eller energi var givet men var lite osäker angående jackan. Arrangörerna rekommenderade starkt jacka med tanke på eventuella väderomslag men med cirka 10 grader vid starten blev jag tveksam. Beslutade att inte ta med jackan. Skulle ju springa fort!!

Placerade mig bland de första och kom iväg bra. Benen kändes pigga men andades som en blåsbälg och hjärtat var på väg att studsa ur kroppen på mig. Jag tror att det helt och hållet berodde på adrenalin. Oj! Så laddad jag var. Tänkte ganska snart att så här kan jag inte hålla på att hyperventilera. Försökte koncentrera mig på andningen och inget annat men det var svårt. Till min glädje kom vi snart nog till en skidbacke som vi skulle upp för och promenaden där gjorde gott.

Låg bland de femton första vilket var en kick men försökte hela tiden tänka smart. Spring inte för fort!

Terrängen på banan var väldigt varierad. Till min förvåning var det en hel del asfalt i början vilket kändes märkligt. Ett helt fjäll till förfogande och ändå leds vi på asfalt? I övrigt var det vissa riktigt steniga partier, mjukare stigar, någon bit grusväg och givetvis spångar.

Spångar kan man ha en hel del att säga om men att på fjället ha en rak autostrada på flera hundratals meter framför sig inramat av ljung och annat mjukt.... Vackert!

De första tre fjärdedelarna hade jag hela tiden sällskap och det gjorde naturligtvis lättare att hålla ett bra tempo då. Samtidigt är det lurigt eftersom det inte är givet att man vill hålla samma tempo. Ett exempel på detta var när vi halvvägs in i loppet var tre som sällskapade. En skidbacke dök upp och plötsligt var det som att den ene av oss fick ett "Ferdinandsting" i baken. Väldigt vad bråttom han fick. Hänga med eller inte? Gick och småsprang men kände att det skulle kosta för mycket att hänga med honom. Och det var trots allt mycket kvar av loppet.

Två kilometer senare var vi ikapp och förbi. Sen såg i vi honom inte mer. Förstår fortfarande inte vad han tänkte. Ville han plötsligt skaka av oss? I så fall. Varför? Nog för att det är tävling men man har väldigt stor nytta av att samarbeta. Framförallt i terräng och med cirka två mil kvar.

När vi bara var två kvar började vi prata lite. Det visade sig att min kamrat helgen innan hade sprungit Ultravasan. Dessutom på under åtta timmar.

Va!? Jag var djupt förbryllad och imponerad. Frågan om hur han tänkte var oundviklig. Svaret jag fick var att det inte riktigt var planerat att springa ett fjällmarathon veckan efter Ultran men att kroppen hade känt bra och därmed....

Under samtalet fick jag en känsla som på sätt och vis symboliserar hur mitt huvud fungerar. Min kamrat/konkurrent var bevisligen en duktig löpare. Ultravasan för en vecka sedan och nu låg han top 10. Och jag tänker. Dig kommer jag att ta.

Du må vara hur duktig som helst men aldrig  i livet att jag tänker tillåta att du med dina trötta ben ska slå mig. Jag som har vilat mig i form och som är starkare än någonsin.

Ultralöpning och marathon handlar enormt mycket om det mentala. Vad tänker jag? Hur besegrar jag och hur hanterar jag trötthet och svackor?

Jag är trött för att det just varit uppför - Det går över!
Jag är trött för att terrängen är teknisk och svår - Det går över!
Jag är trött - Snart kommer vätska och energi!

Hela tiden en strategi för att lura huvudet bort från det negativa.

Med lite drygt en mil kvar fick jag något att bita i. Helt plötsligt ökar han farten. Återigen. Vad händer? Jag hänger på och känner att den här farten inte är lämplig. Ska jag släppa honom?

Beslutar mig för att hänga på honom till nästa station. Få i mig vätska och sen ta beslut. Vid stationen stjälper jag snabbt i mig det jag vill ha och ser efter om han är redo att springa vidare. Då det ser ut som att han inte riktigt är klar springer jag vidare. Tänker att att jag nu kan ta det lugnare i väntan på att han kommer ikapp. Efter ett tag hör jag honom bakom mig och ökar därför farten lite.

Sen såg jag honom inte mer.

Återigen blev jag lite förbryllad. Vad hände? Att han släppte kändes inte konstigt med tanke på vad hans kropp och huvud hade åstadkommit veckan innan. Men varför den där fartökningen?

Sista milen hamnade jag tyvärr i ingenmansland. Jag hade en löpare flera hundra meter framför mig och till en början hoppades jag att jag skulle knappa in men efter ett tag insåg jag det inte skulle gå. Där infann sig den sista mentala kampen eftersom jag fick ett enorm behov att titta bakåt för att se hur jagad jag själv var.

Att jaga är bättre och därför ansträngde jag mig för att hålla blicken framåt och ingenting annat. Vid sista stationen med fem kilometer kvar kunde jag inte hålla mig längre. Jag närmade mig inte och var bara tvungen att kika bakåt.

Tomt!

Så härligt! Resten av loppet försökte jag hålla en vettig fart med fokus på att inte göra något dumt. Icebug xperience om bara en vecka. Den vill jag verkligen uppleva.

Med några hundra meter kvar till mål hör jag och alla andra storebror gapa och skrika. Kändes väldigt, väldigt bra.

Vätska och energi
Vatten de första två kontrollerna. Därefter även sportdryck, blåbärssoppa och coca cola. Lite salt och ett gäng russin.

Storebror Darko, bäste Jerker och jag

Jag var oerhört nöjd med mig själv efteråt och så trevligt det blev att vi alla tre var det. Vår lilla sällskapsresa blev precis så bra och trevlig som jag hade trott. Massor med samtal och skratt. Ett härligt litet äventyr.

Nu blir det att göra allt för att så fort som möjligt komma så fräsch som möjligt till Icebug xperience om några dagar.