Vi klarade det!
Vänskap omtanke och kärlek
Jag måste börja där. Det var visserligen jag som sprang. Det var mitt huvud, mina ben och fötter men betydelsen som alla människor runt omkring hade var enorm. Familjen är så viktig men också självklar. Jag vet att de kommer att stötta. Ändå. När de möter upp lite här och var lyfter det mig så mycket. Det trötta får en emotionell hormonkick. De är glada, uppmuntrar och springer med. Hela dagen och natten. Och är de inte fysiskt på plats så nog tusan finns de med på telefon.
Märklig prioritering förresten att vara iväg på en träningshelg och cykla när man istället kan stå och vänta på mig i timmar under en hel dag i Göteborg med omnejd :)
Men det stannar inte där. Vänner dyker upp. Att träffa familjen på Älvsborgsbron förvånade mig inte men att fantastiske Gustaf med familj också är där värmde så innerligt. För att inte tala om Jeremias som möttte upp vid Tulebo. Sen lördag kväll!
Men det stannar inte där. På väg mot Tuve möter jag en löpare och som vanligt söker jag ögonkontakt för ett hej eller en liten nick. Det tar mig någon sekund att begripa att det är Gabriella som jag lärde känna lite grann i Åre. Lagom till att myntet har trillat ner har hon hunnit vända om och gör mig sällskap som den självklaraste sak i världen.
Vid Botaniska står Christian från Solvikingarna. Vad han sa minns jag inte riktigt men han såg himla glad ut och det behövs inte mer än så. Där och då hade jag sprungit 100 kilometer och kände att jag kunde fortsätta i all evighet.
Och så står Magnus där också. Brorsans kompis som jag har träffat vid ett antal tillfällen. Ombytt och klar för att "springa" med.
Och så funktionärerna förstås! En del bekanta som David, Rickard och Anna som gör att jag känner mig utvald. Ungefär som att de är där enbart för min skull. Men naturligtvis även de andra som så osjälviskt ställer upp och ger av sig själva. Marschallerna i mörkret vid Delsjön kommer jag aldrig att glömma. Efter nästan 145 kilometers löpning en allé av eld som leder till förfriskningar. Ingen står där men stället vibrerar av ultralöparkärlek. Magiskt!
Och vad tusan gjorde Stefan van den Berg från Solvikingarna i Skatås mitt i natten? Återigen en bekant som stöttar och ser stolt ut å mina vägnar.
Från djupet av mitt hjärta. Stort tack till er alla!
Materialet
Planering i månader ändå blir det att jag springer loppet med söndriga skor. De jag hade tänkt mig klarade inte generalrepetitionen två veckor tidigare under min helglöpning med Jerker. Enda alternativet som fanns kvar med så kort tid till tävling var mina gamla orange New Balance med hål lite här och var.
Bilden tagen efter loppet
Vansinne men som väl var fungerade det. Nya strumpor var det inte tal om och av de gamla visade det sig att en svart och en vit var de bästa. Då fick det bli så. Shorts eftersom jag inte fryser om benen och eftersom jag inte ville bli för varm. Mitt underställ från ÖIS-tiden (tror att det är från juniortiden vilket betyder drygt 20 år gammalt) och Solviking t-shirt. Vantar på händerna, buff och löparjacka i ryggan. Givetvis rejäla klickar med vaselin på fötterna och andra väl valda kroppsdelar.
Sprang ovetandes med byxorna ut och in. Rutinerat!
Vätska och energi
Morgonen (vaknade givetvis före klockan) inleddes med kokosfett och kaffe. Under loppet ville jag vara sockerfri så länge som möjligt. Det innebar att jag först efter Kungälv (40 km) började stoppa i mig choklad och sportdryck. Väntade ännu längre med gelen. Innan dess var det bananpannkakor, nötter, oliver och salt som gällde. Energibiten fungerade toppenbra. Rätt energi vid rätt tillfälle gjorde att jag kände mig på topp mest hela tiden. Jag var inte nere i "källaren" en enda gång på 23 timmar.
Otroligt!
Tandkrämen som jag hade med mig användes aldrig och jag tror att det kan ha berott på att jag aldrig drack coca cola. Hade med mig det men kände aldrig för det. Skön känsla att hälla ut skiten i vasken hemma. Ur vätske- och energisynpunkt uppkom egentligen bara ett litet problem och det var att jag mellan Kungälv och Bönered gick torr på vätska. 25 väldigt långsamma kilometer på grund av att en del av sträckan går genom Kärra.
Vilket skitställe! Låt mig säga så här. Det heter Kärra av en anledning. Väl framme vid Bönered drack jag rejält och kände mig genast igång igen. De hade någon rosa sportdryck där som var lite lätt kolsyrad. Den var verkligen en höjdare. Tror att det var Umara.
Taktik, sällskap, orientering och mörker
I år var vi 27 stycken anmälda. Möjlighet till sällskap. Kanske just för att vi i år var så många fler än förra året valde jag att försöka köra helt efter eget huvud. Jag ville inte anpassa mig till någon annan utan istället helt och hålla hålla min egen fart. Inte hänga på någon annan och inte heller vänta in någon annan. Tänkte att jag ändå till viss del skulle ha folk omkring mig. Det kändes rätt att göra så och det blev väldigt bra tack vare att jag hade en sådan himla röta. Ibland saknades snitslar eller var svåra att se och givetvis råkade jag vid de tillfällena alltid vara tillsammans med någon annan löpare som hade en sådan där avancerad löparklocka med koordinater. Att springa vilse är väldigt jobbigt mentalt. Och visst hamnade jag/vi snett ibland men jag hade garanterat hamnat oerhört mycket mer snett om jag inte hade haft en sådan sagolik tur med sällskap vid rätt tillfälle. Och hur det hade gått då vill jag inte tänka på.
Botaniska
En bit efter Botaniska (efter drygt 100 kilometer) följdes Sebastian Andersson och jag åt och det var en himla tur. Han var starkare än mig nerför och jag var starkare än honom uppför. Vårt samarbete blev nyckeln till att det gick så bra. Vi gick när vi var tvungna och sprang så fort det var läge. Vi drev på varandra på ett sätt som det aldrig hade gått att göra ensam. Framförallt på natten i skogen. Blött och halt, svårsprunget och med begränsad sikt. Eftersom vi var två var det som att det fanns en oskriven regel för när vi fick gå och springa. Vi förväntades agera på ett visst sätt. Hade jag varit själv hade jag garanterat gått även på de löpvänligare partierna eftersom det gjorde så ont i benen. Och då hade jag även känt mig liten, trött och ynklig. Jag undrar om jag hade klarat det själv.
Sebastian och jag vid målgång
Riktigt fel hamnade jag egentligen bara en gång. Född och uppvuxen i Göteborg. Nästan 40 år och så hittar jag inte från Älvsborgsbron till Botaniska. Skandal! Eller briljant? För väl framme vid Botaniska fick jag ju sällskap av Sebastian....
"Jag lovade pappa att springa med". Och då gör lille Emil 9 år naturligtvis det. Klockan närmare 22 och han som är världsbäst på att somna så fort han får kuddkontakt vid 20....
Eller brorson Hugo snart 13. Från Herkulesgården till Skatås. I mörkret mitt i natten. Jag hoppas att det även för honom blir ett minne för livet.
Smärta och skönhet
Benen gjorde naturligtvis ont. Framförallt nerför. Fötterna likaså men otroligt nog inget skav i skrevet. Jag försökte tänka att smärta bara är en känsla. Det lyckades bra. Kanske att det gjorde det just för att det bara var två former av smärtor att kämpa emot och inte fler. Sen att vänster handled kändes och gör direkt ont i efterhand känns märkligt. På grund av klockan eller för att handleden studsade för mycket upp och ner i ett avslappnat tillstånd?
Känslan att tillslut få komma i mål. Det går verkligen inte att beskriva. Trötthet, lättnad, glädje och mycket mycket mer.
Tävlingsledare Tomas Amneskog är för övrigt en smart rackare. Ser till att han står där med medalj och leende vid målgång. För evigt förknippad med något fantastiskt.
Han är otroligt Vacker!
Vackra var också alla vitsippor.
När jag skulle kliva ur bilen hemma räckte det med att jag öppnade bildörren för att hela kroppen skulle börja skaka. Huttrade något vansinnigt ända tills den varma duschen räddade mig.
Efter två timmars sömn var jag tvungen att gå på toa. Det tog mig ungefär en kvart. När jag ändå var uppe passade jag på att ta mig en trappa ner för att äta lite.
Efteråt var det inte tal om att ta sig upp till sängen igen.
Slumrade i soffan.
Ont överallt, vansinnigt trött men otroligt nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar