Outtalade mål

Livet är fattigare utan målsättningar och måluppfyllelse. Hur lever man ens utan mål? Den ständiga strävan och viljan. Ambitionen att komma någonvart oavsett om det är mentalt eller fysiskt...

Jag har mängder med mål och har vid i alla fall två tillfällen tidigare skrivit lite om det.

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2017/01/mal.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/02/malens-bedragliga-storlek.html

Jag ska inte upprepa mig utan tänker istället skriva lite om outtalade mål. De som ligger och skvalpar i bakgrunden. De som inte måste nås men som gärna får uppfyllas ändå samtidigt som det inte gör så mycket ifall de inte blir av. Och det här är en viktig skillnad. Ett uttalat mål ska nås. Det ska kosta och får bli riktigt dyrt om det krävs. Problemet är att balansera det här på ett vettigt sätt. Vi har trots allt inte råd med vad som helst och det är precis det som är utgångspunkten för mig när jag för mig själv formulerar mina outtalade mål.

De förblir outtalade eftersom jag helt enkelt inte vet ifall det är rimligt att jag kommer att klara av det. Det kan beror på att tiden riskerar att inte räcka till eller för att jag är rädd att kroppen inte kommer att klara av det. Att gå sönder för att målsättningen är för tuff är bara dumt.

Två exempel på outtalade mål som har varit aktuella det här året.

Springa 4000 km på ett år.

Inför året lekte jag med tanken att det skulle vara roligt att komma upp i 4000 km på ett år. Något som i så falla skulle vara rekord för mig. Tidsmässigt (att hinna i vardagen) kändes det rimligt men jag var osäker på om kroppen och mina hälar (framförallt höger häl) skulle klara av det. Därför har jag under hela året varit väldigt lyhörd inför vad kroppen säger. Samtidigt har jag hela tiden haft koll på statistiken. Hur ligger jag till? Hur mycket behöver jag springa per vecka och så vidare. Jag har alltså inte pressat någon smärttröskel utan istället lagt in alternativa träningsformer när det känts aktuellt på ett sätt jag med största sannolikhet inte hade gjort om målet varit uttalat. Veckor och månader har gått och nu har jag hamnat i den situationen att jag "bara" behöver ligga på omkring 75 km per vecka för att klara av det. Hittills ser det alltså väldigt bra ut och jag kan både ta en och två löpfria dagar i veckan och ändå ligga i fas. Sakta har detta outtalade mål blivit mer och mer troligt att nå utan att jag för den delen har pressat mig. Fint samtidigt som jag fortfarande tänker att det blir som det blir. 

Två pass per dag under semestern.

Semestern ger mer tid. Visst borde det då gå att öka träningsdosen? Här finns ingen fysisk oro. Att träna mycket eller som jag ser det vara mycket i rörelse är inget fysiskt problem. Det handlar inte om att köra skiten ur sig och med en god variation blir det ingen betungande belastning. När det här målet tog form var det istället tidsaspekten utifrån familjeperspektivet som var akilleshälen. Jag kände helt enkelt att det här inte fick vara ett uttalat mål eftersom jag inte ville att det skulle krocka med och konkurrera med våra semesterplaner. I vardagen är mitt uttalade mål jag träna minst en gång per dag. Ibland blir det inte så men det ska mycket till för att en dag blir träningsfri. Men det kändes orimligt att gå in i semestern med "idag ska jag träna två gånger". Men med detta outtalade mål i bakhuvudet har jag hela tiden sett möjligheter. Första passet sker alltid på morgonen och jag har kommit tillbaka lagom till att resten av familjen har vaknat till liv. Andra passet har sedan inte varit något större problem att få till som transport eller i samband med exempelvis bad. Vissa dagar har det bara blivit ett pass men ett flertal dagar har det till och med blivit tre och detta utan att det påverkat familjelivet negativt. För vad gör du när de andra i familjen leker, promenerar eller är i affären? Jag lägger helst tiden på träning, läsning eller matlagning och den här sommaren har träningen getts mer tid mest av den enkla anledningen att jag haft det som en prioritet.

Målsättningar är livet och det finns en vits med att gradera dem. Det går inte att bara ha svåra mål - det blir för jobbigt. Och enbart enkla mål fyller ingen funktion eftersom de inte leder till någon tillfredsställelse. I grund och botten gäller det att känna sig själv och sin situation. Vad vill jag? Vad kan jag klara av och vad har jag tid med?

För målen är livet. Det ger en stor tillfredställelse och meningsfullhet att både arbeta sig mot målen och nå dem.