Reaktion 1. Föräldern rusar fram och lyckas i språnget ta fram hela arsenalen av ömhet, omsorg och första förband. Varken blod eller ens skrapsår men här gäller det att visa att man minsann bryr sig. Stackars, stackars lilla du.
Reaktion 2. Föräldern har sett men skyndar sig att titta bort eftersom det tydligt framkom att det inte var någon fara för vare sig liv eller lem. Högst troligt att barnet då reser sig upp och går vidare i livet.
Reaktion 3. Föräldern ser och går lugnt fram. "Oj då. Upp med dig". Eventuellt kommer "låtsaskylsprejen" fram för att avdramatisera och skoja till det lite för att byta fokus. Kan ju ha gjort ont men det går över.
Vår miljö runt omkring påverkar oss oerhört mycket. Våra föräldrar, vår familj och andra under vår uppväxt. Givetvis skolgången men också de rådande idealen i samhället. Vad är normen här och nu? Hur "ska" man känna och tycka? Hur "ska" man reagera?
Det tre olika reaktionerna ovan går att översätta till det mesta i samhället. Negativa saker händer oss hela tiden. Hur vi agerar på dem är helt säkert ett resultat av både vår uppväxt och vad vi ´har för miljö runt omkring oss här och nu.
Idag har vi ett i mitt tycke fullständigt obegripligt fokus på att förstärka alla negativa och jobbiga känslor. Vi inte bara förstärker dem, det är som att vi med ljus och lykta letar efter dem för att det är rätt att bearbeta precis allting oavsett hur litet det är.
Och den mentala ohälsan bara ökar.... Jag har tex aldrig någonsin varit i närheten av att möta så många ungdomar med så många olika mentala bekymmer som de senaste åren. Ett fåtal bekymmer är kraftiga men många är också bagatellartade men förstoras av miljön runtomkring.
Sök och du ska finna. Det du fokuserar på blir onekligen större och jag är övertygad om att vi måste göra precis detta. Fast åt andra hållet.
Jag brukar skoja ibland om att det ser ut som att vi har nått evolutionens puckel men faktum är att vi verkar bara blir skörare och skörare och det är nästan som om det är det nya svarta.
Återigen. Det här är fullständigt obegripligt. Kanske framförallt eftersom vi idag vet så mycket om hur vi bör göra för att må mentalt bra.
Vad är det för fel med att ha målbilden stark istället för svag? Hur ont gör det egentligen? Mycket eller lite? Bryta ihop och komma igen eller bara bit ihop och kör på med en gång?
Oavsett: Kom vidare och se för sjutton till att förstärka det positiva istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar