Motivation inom träning, hälsa och idrott av Magnus Lindwall, Andreas Stenling, Karin Weman Josefsson mfl

De flesta vet vad de behöver göra för att må bra men ändå är det oerhört många som inte lyckas med att exempelvis börja träna regelbundet, äta bättre eller sluta röka. Vad är det som motiverar oss och inte? Vilken typ av motivation är bäst och hur bör man arbeta för att använda rätt form av motivation?

I  den här boken menar Lindwall (med flera) att vi ska använda oss av ett så kallat självbestämmande perspektiv. Motivationen behöver komma inifrån en själv och inte utifrån. Som tränare eller coach bör du använda dig av ett behovsstödjande förhållningssätt istället för ett kontrollerande som bland annat innebär att personen som ska motiveras själv bör vara väldigt delaktig i processen. 

Boken går grundligt igenom teorin bakom de här tankarna samt forskning och vad de har visat. Den tar upp allt ifrån elitidrott till barnidrott och har även ett tydligt fokus på skolidrotten. 

Boken är allt annat än lättläst eftersom stort fokus ligger på det teoretiska. Jag tycker också att det blir en hel del upprepningar. Samtidigt är ämnet intressant och för min del som lärare, fotbollstränare och hälsocoach är den här boken nyttig. Den leder mig till en hel del självanalys och reflektion. Hur gör jag? Och varför gör jag som jag gör? Håller jag med om det som står i boken?

Mycket är väldigt bra och rimligt. Att motivation till största del bör komma inifrån tycker jag är givet. Men det finns framförallt tre saker i boken som stör mig. Det första är att verkligheten i skolan inte ser ut som de teoretiska exemplen i den här boken. Det går inte att fullt ut anamma den här typen av förhållningssätt utifrån hur elever är och fungerar.

Nummer två är att det är enorm skillnad på att coacha/träna en individ och en större grupp. Framförallt om gruppen är så enormt splittrad i intressen som en klass kan vara. 

Tre. Jag tycker det är märkligt hur den här typen av bok inte tar hänsyn till vår största motivationsantagonist någonsin. Skärmen! Finns det fria valet mellan exempelvis skärm och rörelse kommer den stora majoriteten av välja skärmen även om upplevelsen av rörelse är god. Om det råder det knappast några tvivel om. Det leder till att den inre motivationen är enorm till mer skärm och mindre till rörelse. Hur hanterar man det? Eftersom detta inte tas upp så finns inte heller några tankar om  lösning på detta oerhört stora problem. Riktigt synd!