Träningssammanställning 2024

Träningsåret 2024 präglades återigen helt och hållet av min axel. Operation nummer två i april (första gjordes 2023 bara tio månader tidigare) och cykelkrasch med brutet nyckelben i oktober. Begränsningen i rörelsefriheten är tråkig men inte så mycket att göra åt. Jag saknar paddlandet och möjligheten att kunna variera med andra aktiviteter jag tycker mycket om såsom längdskidåkning och rollerblades. Samtidigt är jag glad över att jag ändå har lyckats hålla en bra nivå i löpningen när jag väl har kunnat springa. Drygt 3200 km på lite mer än nio månader är bra.

Jag är också tacksam över BackPromLöp som jag i sammanställningen nedan kallar "Promenad". Ett mycket bra träningsalternativ. 

Rehaben med min axel går både bra och dåligt. Återigen ser det trögt ut med underarmens utåtrotation. Jag hoppas innerligt att det inte beror på att de där jäkla senorna ännu en gång inte har fastnat som de ska. En tredje operation känns inte aktuell.

Inför 2025 hoppas jag på ett flertal saker. Först och främst vill jag ha kyla och is för att kunna använda mina långfärdsskridskor som jag köpte i mars 2024 men som jag knappt hunnit använda ännu. Jag hoppas även innerligt att jag ska kunna ge mig iväg på min tänkta äventyrslöpning till Stockholm. Den jag fick ställa in 2024 på grund av operationen. 

Och.

Jag vill väldigt gärna både slutföra min paddling på Viskan samt ta mig an ett nytt paddlingsprojekt.

Träningsåret i siffror:

2024 i kilometer

Cykling: 974,2
Löpning: 3246,6
Promenad: 220,9

Totalt: 4441,7

2023 i kilometer

Cykling: 1987,7
Löpning: 3025,7

Promenad: 168,4

Totalt: 5181,8

2022 i kilometer

Cykling: 1889,3
Löpning: 3203,7
Längdskidåkning: 85
Rullskidåkning: 34,3
Rollerblades: 376,5

Paddling: 30,1

SUP: 245,5

Totalt: 5864,4

2021 i kilometer

Cykling: 1 601,9
Löpning: 4 096,4
Längdskidåkning: 129,6
Rullskidåkning: 251,3
Rollerblades: 314,6

Paddling: 65,5

SUP: 170

Totalt: 6 629,3 

2020 i kilometer

Cykling: 3399,9
Löpning: 3358,2
Längdskidåkning: 96,5
Rullskidåkning: 437,1
Rollerblades: 22,3

Totalt: 7314

2019 i kilometer
Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer
Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer
Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer
Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer
Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer
Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Ett riktigt bra pass som kommit för att stanna

Allt har en framsida och tack vare mina axelbekymmer har ett för mig nytt träningspass vuxit fram som jag på många sätt tycker är riktigt riktigt bra. Passet har egentligen bara ett minus och det är att jag ännu inte kommit på ett lämpligt namn för det....

En i omgångar icke fungerande axel har gjort att jag inte kunnat springa. Istället har jag fått hitta på annat för att få till ett träningspass (att få svettas) och numera är jag så nöjd med det att även om jag är springduglig är det ett pass jag gärna gör ibland. 

Passet som jag strax kommer till gör jag:

- Om jag har lite skit i kroppen och inte vill komma upp i för hög puls.

- När jag vill göra dubbelpass men inte vill springa två gånger på en dag.

- När jag känner mig lite tung och sliten i kroppen och vill belasta men inte för mycket.

BenBackPromLöp

- Utgångsläget och huvuddelen av passet är promenad.

- Jogg antingen uppför och/eller nedför.

- Utfallssteg eller liknande benövningar i omgångar. Uppför, nedför eller på rakan.

- Känslan får avgöra om det blir jogg eller benövningar i backarna.

Det blir ett lugnare intervallpass där pulsen aldrig kommer upp speciellt högt och där löpningarna och/eller benstyrkan kommer med jämna mellanrum. Det blir svettigt och det känns meningsfullt i benen och ändå har det varit väldigt lugnt och bekvämt.

Till en början var detta ett måste för mig eftersom jag inte kunde annat men nu är det ett pass jag gärna lägger in delvis för att jag i många år varit lite irriterad på mig själv för att jag inte fått in benstyrka i min träning på ett regelbundet sätt. Jag är dessutom övertygad att det här passet är riktigt bra för de som vill börja springa. Ett vettigt sätt att sakta men säkert komma in i löpningen där man efter hand löper mer och mer under passet tills man en dag känner att 5 km i sträck inte är några problem.

Prestigelöst och vettigt.

Skam den som ger sig av Charlotte Kalla och Johan Esk

Få är väl så folkkära som Charlotte Kalla. Det genuina och äkta i hennes känsloregister och givetvis prestationenrna där några av dem är magiska. Jag glömmer aldrig den där stafetten när vi ligger hopplöst långt efter inför sista sträckan och Kalla tar in mer och mer och tillslut vinner. Den gången satt vi i bilen på väg till Jönköping och lyssnade på radiosporten. Oj oj vilken spänning och underhållning. Taket i bilen höll på att lyfta och att få komma fram till en tv och få se bedriften. Magiskt.

Boken är väldigt bra och känns mer som en gammal hederlig självbiografi än Klufts (som jag läste precis innan den här boken) i idrottsämnet där nostalgierna blir många för mig som läsare när de olika mästerskapen gås igenom. Utöver det idrottsliga reagerade jag extra på två saker. 

Först den där hemska skamrösten Kalla redogör för. Var kommer den ifrån? Varför? Hur kan den fortgå efter alla succéer? Eller är det delvis tack vare den som alla framgångar kommit? Och är den mer förekommande hos kvinnor? I så fall varför?

Den andra saken jag reagerar på är kosten. Jag vet hur de äter i skidlandslaget och i den här boken bekräftas det. Intressant då att få ta del av den stora problematiken med utebliven mens, energibrister och viktproblematik. Jag är övertygad om att kunskapsnivån fortfarande är eftersatt i elitidrotten vilket egentligen är konstigt men jag tror att det är en ideologisk fråga. Man är inte villig att ta till sig ny kunskap utan är fast i gamla hjulspår. Fler och fler går över till en lågkolhydratkost även bland eliten där Djokovic kanske är det mest kända exemplet och jag har hört att fler och fler i längdeliten också går över eller vill gå öven men i s m y g eftersom det sitter så hårt i väggarna vad som är "rätt" och inte. Men om det nu är rätt? Varför alla dessa problem? Elitidrott är inte hälsosamt men att den brottas med så många kost- energi- och näringsrelaterade problem är inte rimligt. Då har man ett bekymmer som enbart löses genom att göra på ett annat sätt och inte mer av samma. 

Sammantaget är detta en väldigt bra bok men härlig nostalgi men som också tar upp olika problem och svåra avvägningar.

Livet är en sjukamp av Carolina Kluft

Carolina Kluft berättar i den här boken både om sitt liv och idrottsliv. Hur hon har tänkt, agerat och kanske framförallt resonerat kring olika vägval och mål. 

Jag tycker att boken är riktigt bra. Till och med oväntat bra. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men djupet i den här boken förvånar mig. Givetvis är en idrottare så mycket mer än sin idrott och Kluft var väldigt ung när hon slog igenom och kanske att den där bilden av den spralliga flickan har suttit kvar hos mig och påverkade inför den här läsningen. Hennes sätt charmade mig aldrig då. Kanske till och med tvärtom men hennes idrottsprestationer imponerade och hennes djup och resonemang imponerar nu i hennes författarroll. För om jag förstått rätt har hon inte haft hjälp av någon medförfattare utan faktiskt skrivit själv. 

Jag tycker att allt som rör hennes idrottskarriär är bra framförallt de korta nedslagen när man får följa tankar och händelser under olika tävlingar men också hennes tankar om mål, självkänsla och självförtroende, prestation, balans, envishet mm. Sen har hon många strängar på sin lyra sett till vad hon har engagerat sig i efter karriären och jag har full förståelse för att hon vill passa på att uttala sig om exempelvis både klimatpolitik och jämställdhet. Här tycker jag att det blir lite knepigt. Jag gillar generellt att hon vill uttala sig, jag gillar att hon har en åsikt men det blir lite..., mästrande. Jag är osäker på om det är rätt ord för att beskriva min känsla, men något åt det hållet. Sen kanske det påverkar att jag inte riktigt håller med i en del av det hon tar upp. 

Sammantaget en mycket bra bok som jag hoppas jag kan få mina barn att läsa. Här finns mycket värdefullt.

En intressant och avslappnad 72 timmars fasta

Enbart kaffe, salt vatten och te.

Det fanns många orsaker till att återigen göra en längre fasta. Dels var det ett tag sedan senast och dels kände jag att jag verkligen behövde en för att nollställa och komma rätt efter en längre tids slarv som riskerade att fortsätta och som knappast skulle förbättras i december.

Kadaverdisciplin i november

Jag är väl förtrogen med fasta både i vardagen (upp till 24 timmar) och de längre (upp till 72 timmar) som jag nu gjort en hel del gånger. 

Ännu en 72-timmars fasta

Jag känner mig rutinerad och kanske var det detta som gjorde att jag agerade annorlunda den här gången. Jag bestämde mig inte från början hur lång fastan skulle bli och jag brydde mig inte om att mäta någonting överhuvudtaget. Något jag verkligen gjort tidigare av både nyfikenhet och motivation.

Den här gången var inställningen nästan nonchalant. Jag var inte så intresserad av siffrorna och kände inte heller att jag behövde dem för att motivera mig och 48 eller 72 timmar spelade inte så stor roll. Vetskapen att det här är väldigt bra för mig räckte och det enda som egentligen kändes lite viktig var att inte laga för god och för mycket mat hemma de här dagarna. Jag älskar mat och jag avskyr att slänga den vilket i princip aldrig händer hemma då jag många gånger trycker i mig överblivet för att inte slänga trots att jag är mätt. Viktigt då att inte hamna i den situationen.

Reflektion över den här gångens längre fasta blir egentligen en repetition av vad jag skrivit tidigare (och jag har skrivit mycket om fasta. Sök på fasta i sökfunktionen så kommer det upp en hel del). 

Inga problem med energinivåer eller träning. Måndag 15 km löpning. Tisdag 16,5 km löpning. Onsdag 14,5 km löpning.

Sämre sömn. Tydligt att kroppen utsätts för stress och inte har den ron över natten som den vill ha. Men kände mig inte för den delen ändå inte trött under dagen. Intressant.

Inga problem att avstå mat utifrån ett hungerperspektiv. Däremot tråkigt att inte få njuta av mat och det kanske är detta som är det mentalt svåraste (även om jag inte tycker att det är så svårt). Att avstå trots att tillgången finns.

En tydlig självförtroendekick. Känner mig väldigt stark och duktig både under och efter fastan. 

Gott att ligga rätt. Känna mig stark och detoxad. Nu är motivationen på topp för att hålla en jäkligt "ren" och bra nivå till december för att där släppa garden lite och hålla mig till min sockertaktik i december

Omelett, lever och syrade grönsaker till middag. Kvalité!

Kadaverdisciplin i november

Eller i alla fall i det närmaste. 

Det har länge varit fullt upp. Mycket att göra, mycket ansvar och höga stressnivåer. Ett brutet nyckelben på det och den mentala viljan och motivationen att äta "rätt" har varit låg. Jag har slarvat under en längre tid med vad jag har stoppat i mig och känner att med skräpmånaden december i antågande måste jag skärpa till mig. Slarvet har jag ett flertal gånger tänkt ta tag i men egentligen inte velat då jag har känt att jag mentalt har behövt denna ventil. Det har gjort mig gott att släppa garden och ändå inte. Märkligt det där hur samvetet och det egna regelverket inte bara kan ta paus. Fan ta Luther! Samtidigt går det kanske inte att pausa Luther? Han måste finnas där och lurpassa annars är risken att han försvinner för gott och helvetets portar öppnas vidöppet. 

De övriga viktiga nycklarna såsom kallbad, bastu, träning och inälvsmat har fungerat under den här perioden och är inget som behöver ryckas upp. 

Slarvet har bestått i:

- Jag har ätit för mycket. Egentligen varit mätt men ändå stoppat i mig. Det är ju så gott. Ett hjärndött beteende eftersom mättnaden blir direkt otrevlig. Länge.

- För mycket kolhydrater i form av framförallt knäckemackor. Det är ju så gott.

- För mycket ren skit i form av bullar, choklad, glass mm. 

Eftersom december är den svåraste månaden att hantera utifrån ett "stoppa-i-sig-rätt-perspektiv" behöver jag både en och två örfilar för att komma på banan igen för att jag inte ska sätta en ny vana, som jag inte vill ha, med flera månaders förfall i rad.

Jag börjar här och nu med en längre fasta på någonstans mellan 48-72 timmar. Jag har faktiskt inte bestämt mig. Tycker att det räcker med 48 men om jag ändå är igång så... Därefter är det just kadaverdisciplin som gäller i hur och vad jag äter söndag till torsdag. Inte för mycket och i princip helt och hållet ketogent. 

Fredagar och lördagar kommer jag tillåta mig små utflykter av den enkla anledningen att jag helt enkelt vill det. Jag experimenterar gärna och kan vara stoisk men jag har gjort det många gånger tidigare och ser ingen större anledning att vara så extrem. Jag har helt enkelt ingen lust att gå "all in" den här gången.

Ett renande och ett jäkligt duktigt november och ett smart december, Sockertaktik i december, så kommer jag känna mig på banan igen och väl rustad inför 2025. 

Ont men inte så ont

Män har högre smärttröskel än kvinnor. Viktigt! 

Totalt ointressant men ändå inte. 

Jag har i hela mitt liv varit väldigt restriktiv med värktabletter av alla dess slag. När det hela började vet jag inte riktigt. Kanske har det med min pappa att göra för länge sedan. Att jag utan att reflektera över det där och då tog till mig av den där gången när han hade skadat armen/axeln, tog tabletter för att kunna jobba vidare och sen hade avsevärt ondare än från början. Oavsett vet jag att det de senaste si sådär 20 åren helt och hållet har att göra med en övertygelse om att jag inte vill tillsätta konstgjorda preparat med allt vad det kan innebära i form av biverkningar till min kropp samtidigt som jag vet att kroppen mår bra av att bekämpa själv. Feber till exempel är något bra. Det är kroppens sätt att ta hand om ett angrepp.

Jag har ingen aning ifall jag har en hög eller låg smärttröskel. Det jag vet är att jag livet igenom har uppfostrats till att bita ihop. Att jag med åren har utsatt mig för prövningar där det gäller att kämpa och vinna mentalt över sig själv. 

Hur mycket påverkar detta smärttröskeln?

Jag vet också, och är oerhört tacksam för att jag har den goda egenskapen att alltid leta efter den goda sidan av saken istället för att fokusera på det negativa. 

Hur mycket påverkar det smärttröskeln?

Och hur mycket påverkar den allmänna hälsan? Jag tränar varje dag. Jag är noga med min sömn och vad jag stoppar i mig. Fasta, kallbad och bastu. Jag vet att jag har låga inflammationsnivåer och ett bra immunförsvar då jag väldigt sällan blir sjuk.

På drygt två år har jag opererat axeln två gånger och brutit nyckelbenet en gång. Vid alla tre tillfällen har jag fått tabletter. Alvedon eller något liknande av det snällare slaget samt något tyngre som jag inte har koll på vad de hetat. Jag har vid alla tre tillfällen haft ont men tydligen inte så ont. I princip med en gång har jag kunnat reducera den tänkta doseringen för att bara några dagar efter operationerna eller nyckelbenskrasch kunnat vara helt tablettfri.

Jag sätter ingen ära i att ha ont men jag är väldigt nyfiken på varför jag så fort har kunnat bli tablettfri. 

Hur mycket av det jag nämnt ovan påverkat? Eller är det vården som överdriver doseringen de rekommenderar?

Hur mycket hör det till saken att jag inte valt horisontellt läge i direkt anslutning till operationer och krasch utan istället promenerat, dammsugit och gjort så mycket jag bara kunnat inom smärtgränsen?

Till saken hör att jag i vissa lägen och situationer haft och har svinont. Nu senast med nyckelbenet var det exempelvis fruktansvärt att både kliva upp ur sängen och nysa de första två veckorna men resten av tiden hade jag inte ont även om det naturligtvis gjorde sig mer eller mindre påmint vid vissa lägen och situationer. 

När huvuddelen av tillvaron är i princip smärtfri är det för mig självklart att inte ta tabletter men det kanske det inte är för andra? Inte vet jag och det är omöjligt att jämföra sig med andra och andras smärta. Dessutom är det ointressant. 

Man eller kvinna? Individ X mot individ Y?

Jag är som sagt inte intresserad av att jämföra mig med andra men jag är väldigt intresserad av att veta hur mycket vi kan påverka själva och vad det i så fall är som påverkar mer eller mindre. 

Att vi kan påverka är jag helt säker på.

Jag misstänker att det finns en hel del forskning om det här från förr. Givetvis oetisk till max. Jag undrar hur korrekt och tillförlitlig den i så fall är eftersom det finns en aspekt jag tror är svår att få med i den här typen av forskning.

Motivation och självbild. 

Eliten inom idrott, exempelvis konditionsidrott lär sig att klara av smärta och har en helt annan smärttröskel än oss vanliga dödliga i sitt utövande. De klarar av att pressa sig på ett sätt motionären inte klarar. Träning och motivation.

Men är deras smärttröskel lika god inom områden som inte har med deras idrottsutövande att göra? Där de inte har någon orsak till att bita ihop?

Kanske. Kanske inte. 

Hur ont har jag? Hur trött är jag? Hur motiverad är jag? Vad har jag för självbild och inom vilka områden?

Tävlingsledare Göteborg Marathon 2024

Vill du vara tävlingsledare för Göteborg Marathon?

Aldrig i livet... Sen tänkte jag om. 

Och Sylvesterloppet?

!?

Solvikingarna står mig varmt om hjärtat. Jag började springa med dem 2014, "skapade" och blev ansvarig för trailen några år senare. 2022 gjorde jag ett år i styrelsen och 2023 blev jag kanslist. Efter en fnurra på tråden hade jag uppehåll i ett halvår och var igång igen i våras. När jag "återinsattes" fick jag samtidigt frågan om att bli tävlingsledare. 

Min ursprungliga reaktion ändrades av flera olika anledningar. Jag visste att min företrädare Anders Bogelius ville sluta och hade velat det i flera år och jag vet hur svårt det är för klubben att få folk att engagera sig och framförallt när det på riktigt tar tid. Orsaker som bland annat klubbkänsla, nyfikenheten på den nya erfarenheten och en ekonomisk ersättning gjorde att jag svarade ja. Tid hade jag ju....

Mitt ordinarie lärarjobb, mitt egna företag, kanslist och ledare i Solvikingarna, Kåsjön SupRun, EB-loppet, fotbollstränare, podden Stric, familjefar och man, hundägare och...., jag har helt säkert glömt ett par saker till. 

Det är lustigt det där med tid. Den finns till det man vill men även då finns risken för att den inte räcker till.

Med facit i hand hade jag aldrig klarat av detta om det inte varit att jag i våras jobbade 75% med mitt lärarjobbet och nu i höst i 60%. Aldrig. Därför vill jag nämna två viktiga saker. 

1. Hatten av för Anders Bogelius som, vad jag förstår, i alla år har skött detta idéellt. Hur han har hunnit och haft råd begriper jag inte riktigt men jag antar att han inte haft riktigt lika många bollar i luften samtidigt som jag.

2. Jag vet att det sticker i ögonen på en del att jag får en ersättning men det hade inte varit möjligt annars eftersom jag inte skiter pengar och faktiskt har en familj att försörja. Samtidigt kan man undra var dessa personer är när man ska räcka upp handen för att erbjuda sin hjälp? Dessutom, om det nu är någon tröst, är det sammantagit inte speciellt mycket ersättning om man ser till arbetsinsats. 

Tid. Göteborg Marathon kräver tid. Massor med tid. 21 och 42 km, 1200 löpare, omkring 185 funktionärer, polistillstånd, bajamajor, bokningar åt höger och vänster, trafikledare, mat och coca cola, buffar, medaljer...., ja jag skulle kunna hålla på länge till.

En mejlkorg som alltid är full och där man måste ha svart bälte i organisation för att få ihop alla mejl och frågor som skickas fram och tillbaka. Jag insåg ganska snart att det jobbigaste var när jag hade skickat iväg ett mejl och kunde vara trygg i att bollen nu låg hos någon annan. Eller rättare sagt bollarna. Känslan efter ett antal veckor av tveksamhet och osäkerhet över att det är något som saknas eller inte stämmer och insikten av att de där bollarna som borde ha kommit tillbaka inte gjort det är minst sagt otrevlig. Jag fick tänka om och göra om och börja skriva upp vad det var jag hade skickat iväg och att jag väntade på svar. Mycket bättre! Nästa steg att lita på att folk gör och håller det de lovat är inte heller den helt enkel. Är det rimligt att dubbelkolla? Allt!?

Kommer rätt antal bajamajor, på rätt ställe och på rätt tid? Eller trafikledarna för den delen (återkommer till dem)?

Jag avskyr Dropbox. Och Excel. Jag har varit funktionär på Göteborg marathon vid många tillfällen men haft noll insyn i tävlingsledningens arbete. Allt detta har klubben i Dropbox som är långt ifrån min favorit. Jag kan det inte så bra eftersom jag inte jobbat mycket med det men dessutom är det på riktigt svårarbetat och krångligt. Google Drive är mycket bättre. Och Excel med alla sina flikar som inte går att skriva ut på ett vettigt sätt. Suck.

Bogelius var verkligen en klippa. Så noga och ordentlig men Dropbox och Excel gjorde det jättesvårt för mig att få en bra överblick. 

De första veckorna var det mycket ångest och motvilja att ta sig igenom alla dokument för att få koll. Bogelius var behjälplig men jag ville verkligen inte störa honom för mycket samtidigt som jag var övertygad om att ska jag någonsin få koll på detta är det jag och ingen annan som måste grotta ner mig. Jag blir inte bättre på att rycka Bogelius i näven så fort något tar emot. 

Efter hand övergick känslan allt oftare till att jag nog började få koll och då kom också glädjen allt mer. Sammantaget tycker jag det här har varit riktigt roligt. Organisera och få koll. Styra och ställa. Bestämma! :)

I Tävlingsledningen var vi tre nya och fyra rutinerade där jag verkligen måste lyfta fram Stefan Litzén. Vilken otroligt viktig person han är för klubben i samband med alla våra tävlingar och att han fortfarande möter mig med ett leende när vi ses är förunderligt med tanke på att det knappast kan finnas någon annan som skickar så många mejl till honom som jag gör.

Med ett par veckor kvar kände jag att jag hade koll och då nådde vi också vårt anmälningstak på 1 200 personer. För första gången någonsin i klubbens historia. Inget varken jag eller tävlingsledningen kan ta åt oss någon ära för. Det bara blev så. En ny löparboom på gång efter Pandemihelvetet? Gärna.

Torsdag morgon, två dagar innan tävlingen hoppade jag på cykeln för att ta mig till min fysio Marie och se över rehaben på min axel. Cykelbanan från Östra sjukhuset ner mot Munkebäckstorget var tom. Nedförsbacke och därmed ganska hög fart även om jag inte tryckte på speciellt mycket. Plötsligt hoppade någon in på cykelbanan (skulle korsa?), jag tror att jag skrek "Nej" samtidigt som jag tvärbromsade. Sen minns jag inget mer än några fragment. Några hjälper mig på plats, jag röntgas, jag fryser.

När medvetenheten är med i matchen igen ligger/sitter jag på en brits på akuten. Jag får av läkaren veta att nyckelbenet är brutet och att jag fått hjärnskakning. Att de vill hålla kvar mig ett tag för observation. 

"Du..., jag ska springa ett ultralopp nästa helg. Vad tror du om det?

Frågan var givetvis inte seriöst ställd men det blev ganska roligt eftersom läkaren enbart tänkte på hjärnskakningen när hon svarade och glömde helt av det där med nyckelbenet. Vi skrattade båda gott när jag poängterade att det kanske inte är fysiskt möjligt med tanke på nyckelbenet.

För övrigt. Får jag någonsin tag i den där idioten som hoppade in framför mig utan att se sig för.....

Hjärnskakningen krävde närmare två dygn med lugn och ro och jag visste vilken omöjlighet det var med tanke på lördagens marathon. När jag kom hem torsdag eftermiddag (efter att ha gjort klart med ICA på plats med vår beställning) var en arbetsdag borta och mejlkorgen full. Jag hade inte ont i huvudet men det kändes tungt och ärligt talat var min rationella förmåga nog inte på topp. 

Jag mejlade tävlingsledningen så att de skulle veta vad som hänt och att de skulle vara medvetna om att jag inte var i slag. Både torsdag eftermiddag/kväll och fredagen blev en form av intervallpass. Jobba vid datorn i 5-10 minuter (gick inte mer än så) för att sen gå och lägga sig i soffan och blunda. Givetvis hann jag knappt sluta ögonen förrän en ny tanke dök upp om vad som måste göras. Någonstans där på fredagen var det dessutom bland annat en fysisk inspektion på Slottsskogsvallen. Jag tror att pappa skjutsade mig...:)

Lördag morgon 0630 var vi på Slottsskogsvallen. Starten för marathon 10.00 och halvmarathon 10.30 och den här dagen blev på sätt och viss oerhört märklig. All tid och planering. Alla beslut och avvägningar. Suktandet efter kontroll för att få till en väldigt bra tävling för både löpare och funktionärer. Det kändes extra viktig givetvis för mig personligen. Överlämnandet från Bogelius till mig fick inte bli dåligt. Samtidigt är klubbens tävlingar väldigt viktiga för klubbens ekonomi. Kan vi göra det bra i år med anmälningstaket nått bådar det riktigt gott inför 2025. 

Nytt för mig att vara ansvarig för ett så stort evenemang med så många människor inblandade. Nyttigt.

Jag är naturligtvis inte helt hundra denna dag och det märkliga är känslan och insikten att mitt jobb är gjort. Nu kan jag inte göra så mycket mer än att hoppas. Startknappen är intryckt och kugghjulen rullar. Som en våg som har alstrats under flera månader och som nu forsar fram. Tävlingsledningen är brilliant, likaså funktionärerna vilket leder till en väldigt lyckad tävling med väldigt nöjda löpare. Egentligen bara en viktig sak som inte var bra - Trafikledarna valde att ta sovmorgon och var inte på plats när marathonlöparna kom till Marklandsgatan. 

Det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa. Både för löpare men även för oss som tävlingsarrangör och klubb.

Denna första gång med Göteborg Marathon glömmer jag garanterat aldrig. Jag är stolt över arbetet och resultatet och väldigt sugen på både nästa års jobb men också det kommande Sylvesterloppet, där jobbet redan är igång. 

Extra nöjd är jag med de många fina priserna jag lyckades skrapa fram till tävlingen. För övrigt blev jag lite lätt chockad när jag insåg exakt hur många priser (40-50 st) det faktiskt handlade om. 

Varför denna grymma löpform?

Egentligen har jag slutat försöka förstå. Jag har på snart 15 år inte hittat någon logik men ändå kan jag inte låta bli att ständigt fundera för att nå någon form av insikt. 

Att benen är pigga och att löpformen känns god inför en tävling är naturligtvis inget konstigt. Lite mindre träning och belastning den sista veckan eller t o m sista två veckorna så är det full spruta när startskottet går. 

Nej. Det är det där andra. I vardagen när benen borde vara pigga men inte är det och kanske framförallt det motsatta, när belastningen varit tung och ändå spritter benen i bästa "runnershighmode".

Jag för min del har genom åren jämförelsevis inte varit med i speciellt  många tävlingar. Den senaste var Kalmar Ironman 2019 och därför har jag sällan haft anledning att formtoppa. Istället springer och tränar jag och tar sällan hänsyn till att känna mig pigg. Det blir vad det blir och det enda jag gör är att notera och fundera.

Just nu befinner jag mig i en smått osannolik formtopp och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att de senaste månaderna faktiskt känts otroligt bra. 

Inte senaste veckan. Månaderna!

En påminnelse om det självklara

54 km på kaffe, salt och vatten

Vad beror det på?

Hur stor del har löpvilan efter operationen i april? 

Hur stor del har alla års ackumulerad löpning och träning?

Hur stor del har benstyrkan jag jobbade med när jag inte fick springa?

Hur stor del är det faktum att jag via två operationer tvingats till två längre löpvilor på två år?

Hur stor del har det faktum att jag varit noga med min löpteknik den senaste tiden?

Jag har verkligen ingen aning men faktum kvarstår att känslan och "resultaten" på mina pass varit häpnadsväckande bra. Kort tid efter att jag började springa efter operationen fick jag för mig att springa fort på bana i några km och det gick fort. Väldigt fort. Och det där har återkommit om och om igen. Jag känner mig lätt och snabb mest hela tiden oavsett belastning. Långpasset förra helgen på 20 km fick jag om och om igen bromsa mig själv och ändå såg jag när passet var slut att det gått bra fortare än vad jag hade förväntat mig.

Fel på klockan? 

Jag ställde mig t o m på vågen här om dagen för att se ifall jag helt enkelt hade gått ner i vikt och skuttade runt med färre kilo. Nej inte det heller. 

De senaste 11 dagarna har jag sprungit sisådär 160 km där den senaste löpningen på 21 km i det stora hela var i skogen. Efter dryga milen hamnade jag snett och fick i kanske 15 minuter ägna mig åt mosspromenad/löpningsom ju knappast är snällt mot låren. När jag väl befrias från träsket sprang jag sista 5 kilometrarna på asfalt och det gick återigen sådär löjligt fort. 

Förundrad och tacksam tänker jag att det bara är att njuta och se till att bromsa innan en skada kommer. Ska cykla lite nästa vecka istället och sluta fundera eftersom jag aldrig kommer till insikt vad gäller detta. Då dyker en ny tanke upp och jag inser att jag har en helt ny detalj i mitt liv som jag inte haft tidigare  och därmed inte heller tänkt på och som faktiskt kan ha påverkat förutom det ovan nämnda.

Jag har i ett halvår tagit ett omega 3 tillskott. Ett tillskott som också innebar två tester. Det första togs innan jag började ta tillskottet och visade att mina nivåer av omega 3 och omega 6 inte låg i den balans man skulle önska. Det andra testet gjordes tre månader senare och visade på en tydlig förbättring och nu ytterligare två månader senare är det rimligtvis ännu bättre...? 

Ligger huvuddelen av förklaringen där?

Vet inte....

2024 års Kåsjön SupRun

Klappat och klart. Allt på sin plats sen tidigare och det enda jag behövde lägga fokus på var marknadsföringen. Att få folk att veta om eventet och att få dem att komma. 

Nästan så. 

Kitekalles Göteborgsdel hade bytt ägare vilket gjorde tillgängligheten att hyra SUP lite svårare och krångligare. Fem i tolv lyckades jag få hjälp av Friluftsfrämjandet ifall någon intresserad inte hade SUP. Riktigt skönt även om det var i sista laget, samtidigt vet jag att det troligaste är att man äger en SUP ifall man vill vara med. 

Jag gjorde en rejäl ansträngning för att nå ut via vänner och bekanta och det är naturligtvis omöjligt att veta hur lyckosamt det var. Vädret var tyvärr inte på min sida och skrämde säkert iväg en del. Ändå hade jag goda förhoppningar om deltagarrekord då ett flertal hörde av sig och sa att de nog skulle komma.

N o g....

Fyra stycken lämnade återbud sista 24 timmarna på grund av sjukdom vilket gjorde att vi landade på nio stycken deltagare. 

Hur ska jag göra för att locka fler till detta härliga event? Jag får verkligen klura på det. Samtidigt känner jag att det är så små saker som påverkar och som antingen får det till att stanna runt tio eller lätt hade kunnat bli minst det dubbla. Förutom de fyra återbuden hade jag fått minst lika många meddelanden om förhinder från andra som tänkt komma. Jag undrar jag hur många vi hade blivit om vi haft lite mer tur med vädret...

Besviken och samtidigt läge till självkritik. Detta behöver jag bli bättre på. Problemet är att jag varken är bra på eller tycker att det är roligt med sociala medier. Kanske läge att ta hjälp....?

Samtidigt är jag hur nöjd som helst. Återigen gick allt väldigt, väldigt bra och deltagarna verkade vara mer än nöjda trots att de fick slita hårt i vinden. Familj och vänner ställer upp utan att blinka och vi får en trevlig stund tillsammans. Värdefullt!

Givetvis började det motigt för min "lille" Emil. Typiskt. Han gick på grund direkt vid starten och plumsade i. Ingen klockren inledning med tanke på att det både var mulet och blåsigt och det var mer än tydligt hur ett mörkt moln la sig över hans sinne. Tydligen ändå glad när han tillslut kom fram till vindskyddet där löpningen skulle ta vid. 

"Skitsport!"

Imponerad av både honom och de andra deltagarna. Paddlingen ut var riktigt tuff.

Jag ser verkligen fram emot nästa år. Jag tror fortfarande stenhårt på det här konceptet och jag tänker envist fortsätta. En vacker dag ska vi bli många fler...

En påminnelse om det självklara

Årets ljuvligaste löpning förekoms naturligtvis av den totala motsatsen. 

Grabben på fotbollscup i Helsingborg. Cup betyder tidiga matcher. Både lördagen och söndagen med start 0850 och om man då bor 30 min från planen och dessutom ska hinna med både kaffe, morgontoalett och löpning blir det problematiskt. Nej, inte utmanande. Ett stort jävla problem.

Man kanske inte måste springa varje morgon? Korrekt men i mitt fall är det nödvändigt av flera anledningar. Det handlar primärt inte om att få ett träningspass utan om att få en bra start på dagen genom att ventilera både kropp och huvud. Svettas ut så att det inte rinner resten av dagen, blåsa ur stelhet i muskler och ge huvudet en chans att mentalt förbereda sig på det som komma skall. 

Morgonsvettet måste ut

Därför finns ingen prestige i längd eller fart. Jag ställer inte heller klockan orimligt tidigt eftersom jag här och nu inte befinner mig i "asketmode". Faktum är att jag inte ställer den alls eftersom att jag vet att jag vaknar av mig själv omkring klockan sex.

Det blev två löpningar dessa dagar av det tyngre slaget. Först och främst hade vi ingen AC på rummet vilket innebar ett helvetiskt varmt rum och dålig sömn. Därefter kort om tid att vakna. Normalt ger jag mig själv en timma innan jag beger mig ut men här blev det kanske 15 minuter. Inget kaffe. Vet inte hur mycket det påverkar men eftersom det normala är kaffe innan löpning förutsätter jag att det inte är obetydligt. Slutligen stadsmiljö och asfalt. 

Jag hann inte med mer än omkring 30 minuter löpning och tur val väl det eftersom hela kroppen var blytung och verkligen inte ville. 

När vi kom hem på söndagen somnade jag strax efter åtta och sov som ett barn. Morgonen därpå de vanliga rutinerna och så iväg. Luften, en försmak av underbart friska höstmornar, benen löjligt pigga och andningen gick som en klocka. Trots att löpningen var ganska backig susade jag fram på det härligaste sätt. Kände mig både lätt och urstark. 

Tänk om det hade varit en tävlingsdag.... Oj, oj, oj. 

De två tunga löpningarna var verkligen tunga men också snälla i och med att de var korta och gick långsamt. En mycket god natts sömn, kaffe och den vanliga startsträckan/rutinen gav en formtopp deluxe. En underbar känsla som hade sin grund i det tunga.

Vi ska varken ha balans eller mellanmjök i våra liv. Vi ska ha och behöver ha ytterligheter och även om jag vet detta blir jag alltid lika glad när jag i praktiken får uppleva det.

Ytterligheterna är livet

54 km på vatten, salt och kaffe

Alltid roligt att experimentera. Alltid roligt med något nytt och alltid trevligt att umgås löpande. 

En av mina allra bästa vänner, Jesper har blivit löparfrälst. Äntligen har han kommit till insikt om den långsamma löparens fröjd och med detta kommer storslagna planer och mål. Därför ville han göra en Backyard ultra i sin egna backyard. Ett träningspass med sugna vänner för att förbereda sig inför framtida tävlingar. 

Backyard Ultra är en tävlingsform där deltagaren så många gånger som möjligt ska springa ett varv på 6 706 meter (4.167 miles). Varje timme startar man på ett nytt varv. När ett varv är avklarat, kan deltagaren vila fram till nästa start. Loppet avslutas när alla löpare utom en har gett upp, alternativt inte hinner tillbaka inom tidsbegränsningen 60 minuter.

Jag var tveksam till att vara med med tanke på min opererade axel men eftersom jag trots allt kommit igång med löpningen de senaste veckorna tänkte jag, varför inte? Jag har ju trots allt aldrig gjort en Backyard och var lite nyfiken på det och om axeln eller för den delen kroppen (jag har trots allt inte speciellt många mil i benen de senaste tre månaderna) skulle säga ifrån får jag väl i så fall avbryta.

 Trevligt med goda vänner är aldrig fel. 

Eftersom tempot skulle vara lågt med inslag av promenader samt den där vilan varje timme tänkte jag att det kunde vara läge att experimentera lite genom att inte ta någon energi och bara hålla mig till vatten, salt och kaffe. Detta på fastande mage eftersom jag aldrig äter frukost. 

Hela dagen/löpningen blev av det inkännande slaget. Hur skulle det kännas i axel och övriga kroppen? Hur skulle energinivån kännas?

Allt blev över förväntan. Mycket trevligt sällskap vilket jag i och för sig visste i förväg. Kul att lära känna Jenny som jag inte träffat tidigare och glädjande med en kropp som samarbetade till hundra procent. Axeln sa inte ifrån vilket naturligtvis var skönt men att resten skulle fungera så bra gör mig ärligt talat förundrad.

Jag har som sagt inte sprungit speciellt mycket sedan mitten av april. Lite drygt två månaders total löpvila där jag bara promenerat och gjort en del benstyrka men jag har inte sprungit. De senaste veckorna har jag visserligen kommit igång men jag kunde aldrig tro att den här Backyarden skulle gå så bra som den gjorde. Att beskriva det som bra räcker förresten inte. Det gick helt fantastiskt bra. Åtta varv var bestämt på förhand men jag hade lätt kunna fortsätta länge till. Kroppen kändes fräsch precis hela tiden och när vi fick tillskott av Jespers platspöjk Joel de sista två varven annonserade han att han ville springa fortare efter hans första varv. Problemet var att han var osäker på bansträckningen och därför sa jag att jag kunde öka tempot även om jag inte tänkte springa för fort och riskera något sista varvet. Jag kände att det inte skulle vara några problem att öka farten samtidigt kan det vara en förrädisk känsla men jag litade på att min dialog med kroppen fungerade och att jag skulle bromsa vid minsta antydning till problem. Vi blåste på och när vi väl sprang blev jag uppriktigt förvånad över hur bra det kändes. 

Ingen tillsatt energi och "dåligt" löptränad de senaste månaderna och ändå kändes benen lätta under alla åtta varven. Underbart! Jag är både förvånad och tacksam. Intressant att jag ackumulerat under alla dessa år med löpning tydligen har en solid grund som inte förstörs så lätt. Vackert att jag ännu en gång får en bekräftelse på att min fettförbränning är fantastiskt bra. Lite viktigt också att få saker jag tror mig veta bekräftat i praktiken.

När jag sprungit långt tidigare, under mina egna äventyr och tävlingar, har jag alltid tillsatt kolhydrater. Men jag har också länge tänkt att det mest är för huvudets skull. Att längta till och få en belöning i form av socker lite då och då. Utifrån en kroppslig energinivå borde det gå att enbart köra på mina fettdepåer. Länge. Den här gången blev det 54 km och visst vi sprang väldigt lugnt och fick lite vila varje timma. Det har betydelse naturligtvis men 54 km är ändå inte kattskit. Jag är väldigt nyfiken på hur länge jag skulle kunna hålla på med en bra känsla utan att tillsätta energi. Kanske något att prova en vacker dag.

Inför Aktivitus trailrun 100 miles gjorde jag ett träningspass som blev ett marathon. Den gången sprang jag utan någonting. Alltså inte ens vatten vilket gick förvånansvärt bra. Jag trodde att jag hade skrivit om det här på bloggen men kan inte hitta det. Lite störande. Det kan vara så att det bara blev ett inlägg på Instagram om det. 

Oavsett så är det alltid lika roligt att prova och experimentera med saker och ting. Och alltid, alltid extremt givande att få positiva svar. 

Jag är nöjd

Inför Aktivitus trailrace 100 miles

Aktivitus trailrace 100 miles

Fasta i 72 timmar

Ännu en 72 timmars fasta

Slutligen. Kul att få vara med om andras rekord och upplevelser. Både Jesper och Joel slog längdrekord. En dag att minnas. Lite också för att jag kvaddade mina föräldrars bil. Inte skitkul just nu men vet att jag kommer att skratta åt det längre fram. Hursomhelst, viktigt att föreviga.....

Brottsoffret

Förövarens vapen

Naket

Planeringen och packningen är alltid lika rolig. Så lite som möjligt men ändå lite lyx. Boken ska med, majon till korven och torra löparkläder till dag två. Det är inte jättehärligt att ta på sig fuktigt på morgonen. Lyxen kan jag unna mig eftersom jag varken ska långt eller länge. 

En promenad på 6-7 km till skogen ovanför Paradiset i Partille. En övernattning. 

Jag har sovit i tält många gånger. I skogen. Men aldrig ensam. Och det var detta som var syftet med denna lilla minitur. Hade tankar på att ta med hunden men valde bort honom eftersom jag eventuellt skulle springa långt när jag väl kommit till rätta i skogen. Han har bara sprungit 14 km som längst och jag ville varken lämna honom vid tältet ensam i ett par timmar eller utmana honom med längden förutom den inledande promenaden. Jag hade även en tanke om att få med ungarna. Den äldstes svar var givet: "Det kan du glömma!" Med eftertryck dessutom. Inte oväntat... Den yngste däremot fanns en liten chans, eller risk. Jag var faktiskt lite kluven när jag ställde frågan. Jag ville verkligen komma iväg själv men kände också att det skulle kunna bli en väldigt mysig "pappason" utflykt som jag skulle uppskatta. Tänkte att om han hänger med får jag helt enkelt ge mig ut någon annan gång själv. 

Han sa nej.

Dagen inleddes med en timmas cykeltur, därefter lite packning och slötid för att efter lunch ge mig iväg. 

Jag hade sedan tidigare bestämt mig för var jag skulle slå läger men började tänka om under promenaden och fick istället ytterligare ett alternativ. Ett ställe med vindskydd och lite bekvämligheter som jag tittade till påväg till mitt ursprungliga ställe men som jag efter lite fundering valde bort. Det fanns ingen given tältplats och lite för stor risk att stöta på andra människor då det ligger mer "centralt".

Vidare till mitt ursprungliga ställe. När jag kom fram satte jag upp tältet och ordnade till i lägret. Gick omkring och samlade ved för att därefter sätta mig ner med min kaffetermos (lyx igen). Innan jag begav mig hemifrån kände jag mig lite trött, en trötthet som nu kom tillbaka och därför valde jag att lägga mig ner en stund och slumra. 

Underbart.

Helt själv i skogen med endast naturen som intryck. Till mig glädje sprack det även upp och solen tittade fram i omgångar. Efter närmare en timma var det dags att snöra på sig och löpningen blev både trevlig och jobbig. Den där tröttheten satt tydligen även i benen som kändes tunga. Så skönt då att jag inte har några krav på mig vad gäller löpningen. Prestigelösheten hjälps av min tämligen nyopererade axel. Vid viss terräng vill jag inte springa eftersom jag inte får ramla och inslagen av promenad dök upp påfallande ofta. 

Svettigt värre blev det i alla fall vilket till viss del berodde på att det var ganska kvavt i luften. Längtan efter ett dopp blev större och större och det var riktigt skönt att återse lägret igen. Av med allt och hopp i. Eller i ärlighetens namn smög jag hukande i som en mycket gammal och försiktig pensionär rädd för att halka. Återigen skönt att ha en axel att skylla på ifall någon fisk eller fågel skulle ha åsikter. Svalt och skönt. Låg i längre än vad jag hade tänkt mig och när jag sedan klev upp för att lufttorka (ingen handduk, någon måtta på lyxen får det vara...) stod jag där och tänkte på nakenheten i situationen. 

Att stå helt naken efter ett dopp mitt i skogen kändes både vackert och befriande. En kravlös ensamhet både fysiskt och mentalt. Ingen som ser eller tittar, ingen som vill något eller stör. Intrycken är naturens och där står jag och njuter av min nakenhet. Jag känner att jag inte är bra nog med orden för att kunna förklara känslan men den var oerhört skön och något jag vill tillbaka till.

Efter att ha torkat var det dags att elda. Hungern lyste med sin frånvaro och jag ägnade många timmar åt att bara se mig omkring. Oftast in i elden och ibland ner i vattnet för att lokalisera varifrån plurret kom. Det går för övrigt inte att se sig mätt på en brasa. Det blev även en del bokläsning och till sista korvgrillning. Jag hade med mig ett paket Turmat men blev aldrig riktig hungrig vilket gjorde att jag avstod den. Lite synd. Inte för att det är så himla gott utan för att det i princip är lika stor nostalgi och gokänsla att äta Turmat som att grilla korv. 

Till slut var det dags att krypa in i tältet, läsa lite till för att sedan blunda. Sömnen blir inte den bästa i tält men vad gör det när naturens ljud gör en sällskap? Eller när man vaknar på natten och inser att nu är det jäkla mig helt tyst. Ibland sover även skogen. Magiskt.

Lite ledbruten och trött var det fint med en kaffe på morgonen innan jag begav mig hemåt. 

Några tankar inför nästa gång. Att göra detta tidigare eller senare på året. Både för att få mörkret men även kylan. Då ökar den där brasan enormt i värde och uppskattning. Ett vindskydd nästa gång? För att slippa krånglet (visserligen ett till viss del mysigt krångel) med tältet men även för att få en lättare packning. Mer lockande att springa istället för att gå till lägret. Jag får skaffa mig någon form att myggnät.

Ro i själen kräver först och främst en bra vardag men en sådan här tur är inte fel att ha bakom sig. Eller framför sig.

Härligt med puls och svett igen.

Sex veckor med axellås. Sex veckor utan vare sig puls eller svett. Promenader med inslag av utfallssteg. Lite träning för benen men inte mer än så. För två veckor sedan blev jag av med axellåset och även om jag fortfarande inte får springa får jag uppgradera promenaderna till en kombination av gå/jogg. 

Axeln måste vara stilla. Inget pendlande och inget studs men ok att låsa fast armen mot kroppen och jogga korta sträckor i taget. Det innebär att jag joggar någonstans mellan 5-60 sekunder i taget, gärna när det är uppförsbacke och sen går. Några utfallssteg eller ankgång, sen fortsatt promenad och så iväg med lite fart igen. 

Härligt!

Fullständigt underbart att att få svettas och känna puls igen. Jag känner mig levande när jag återigen får smaka något som faktiskt kan likställas vid träning. Dessutom gör de korta inslagen av löpning att benen känns starka eftersom jag inte hinner trötta ut dem. Jag får tänka mig för så att det inte blir för långt eller för fort. 

Kul också att reflektera över att jag i princip gör det jag coachar andra att göra när de går från noll till att börja springa. Nu är det axeln som hindrar mig från att börja springa fullt ut men resten av kroppen mår ju inte dåligt av att smygstarta lite efter flera veckors uppehåll. 

Jag är oerhört glad över att kunna ta detta steg och ser fram emot nästa. 

Slutligen. Det finns många saker som går att stoppa in i facket livskvalité. Rörelsefrihet ligger högt upp.

Ska vi GÅ ut?

Du som inte har hund. Skaffa en.

I vår familj ger han kanske inte så mycket utifrån ett fysiskt hälsoperspektiv eftersom vi är aktiva så att det räcker ändå men på det mentala planet är han en enorm tillgång. Så mycket kärlek och roligheter. Varje dag.

Hur är det möjligt att en liten hund kan bidra med så mycket? Alla dessa egenheter som hans lilla personlighet har. Nycker och beslut som roar och värmer. Varje dag.

Han tycker om att springa men ändå inte. Det betyder att han som regel inte vill ut på morgonen. Morgontrött och osugen gömmer han sig och försöker göra sig otillgänglig. Väl ute skuttar han omkring med sann löparglädje.

De senaste sex veckorna har jag på grund av min axeloperation inte kunnat springa. Det har fått bli morgonpromenader istället med inslag av utfallssteg. I princip omedelbart var vår morgontrötte hund pigg som en lärka. Istället för att ligga som en kanelbulle eller leka kurragömma har han stått upp med en synnerligen tydlig "skaviutochgåblick"

Nu är axellåset sedan ett par dagar ett minne blott. Jag får fortfarande inte springa eftersom axeln behöver vara relativt stilla ett tag till men jag får trycka på lite i backarna och jag får lufsa lite lätt vilket genererar puls och svett.

På med träningskläderna igen, ta med vovven och så ut. 

Men vart tog han vägen. Under soffan. Högst ovillig att hänga med ut.

Jag vet inte om det är synen eller lukten av träningskläderna som får honom att reagera. Kanske både och men att det är klädbytet som är problemet råder det inget tvivel om. 

Han är verkligen störtskön och en uppgradering i livskvalité. 

Outlive av Peter Attia och Bill Gifford

 

Läkaren och forskaren Peter Attia redogör i den här boken hur vi ska leva för att kunna ha ett så långt och kvalitativt liv som möjligt. Boken är väldigt faktaspäckad och intressant men också väldigt tungrodd. De första 200 sidorna är direkt jobbiga att ta sig igenom när han på detaljnivå går igenom vad det är som påverkar oss. Resten av boken är mycket mer lättläst eftersom det blir mer konkret i hur man ska göra för att må så bra som möjligt. 

Boken är både väldigt övergripande och detaljerad. Kost, sömn, träning, fasta och stress. Medicin och vetenskap. Han gapar över mycket men gör det också väldigt bra och känns uppdaterad. Eftersom han är läkare har han (givetvis!?) en positivare syn på mediciner och covidvaccinet än vad jag har. Jag håller inte heller helt med honom i kost och näringstänket där jag är mer positiv till det mättade fettet än vad han är. 

Sammantaget är det än bra och läsvärd bok men det krävs nog ett rejält intresse för att orka igen den första hälften av boken.

Rätt i magen för snabbast reparation

Jag tycker alltid det är viktigt att prioritera allt som har med min hälsa att göra. Men givetvis går det inte, och är för den delen inte heller lämpligt, att ha kadaverdisciplin hela tiden. Man orkar inte mentalt. Därför går det i perioder lite upp och ner med duktigheten även om jag totalt sett är mycket tillfreds med vad som hamnar i min ädla kropp.

Nu befinner jag mig dock i ett läge där kroppen har fullt upp med att läka och för min del gäller det att följa det min fysio Marie säger, sova gott och vara jättenoga med vad jag stoppar i mig. 

Värktabletterna som inte hade någon annan funktion än att just lindra smärtan (inget inflammationsdämpande) kunde jag till min glädje fasa ut väldigt snabbt igen. Full dos på operationsdagen och dagen därpå (fredagen), halv dos på lördagen och ingenting på söndagen. Kan inte vara annat än väldigt tacksam över att jag inte har ont. Lite fundersam också över varför jag inte har ont.

Jag hade huvudvärk på måndagen. Kan det ha varit en reaktion på att kroppen "saknade" tabletterna? Jag vet inte men tycker att det är intressant eftersom jag inte kan härleda huvudvärken till något annat.

Kanske är olagligt att sälja receptbelagda...;)?

Med "stoppar i mig" menar jag framförallt utifrån ett kostperspektiv. Min kropp har just nu fullt upp att läka operationen/axeln. Det innebär inflammation. Den ska vara där och göra sitt jobb. Det är precis som med stress. Superviktigt för oss förutsatt att det är "tillfälligt". Däremot vill vi inte att vår kropp har ständig stress eller inflammation. Det är oerhört ohälsosamt för oss. Jag tänker att jag vill ge min kropp bästa möjliga förutsättning för att läka mig så bra och så fort som möjligt. Därför är det viktigt att jag inte sätter käppar i hjulet på maskineriet genom att stoppa i mig något som bidrar till ytterligare inflammation. 

Mina små brandmän ska till 100% ägna sig åt den stora branden och inte parallellt behöva släcka småbränder lite här och var bara för att jag inte sköter mitt.

Därför är det just nu kadaverdisciplin med maten. Den ska vara näringstät och den ska inte leda till ytterligare inflammation. Tvärtom får den gärna vara inflammationsdämpande istället. 

För min del innebär det följande:

- Nolltolerans mot socker.

- Inga växtoljor och minimalt med nötter.

- I princip noll med kolhydrater.

- Kraftigt dra ner på mejerier och majonäs. 

- Mer ingefära, gurkmeja och kokosolja.

Nyfiken på inflammation och hur du kan påverka den? Två mycket bra böcker i ämnet:

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/11/boken-gar-grundligt-igenom-hur-vi.html

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/06/dampa-inflammation-av-martina-johansson.html

Magnesium är ett tillskott jag tar varje kväll och jag brukar ta olika doser beroende på hur mycket jag har tränat, framförallt sprungit under dagen. Om jag inte tar magnesium eller kanske en för liten dos märks det tydligt med att musklerna har en tendens till att vilja krampa. En intressant upptäkt är att jag efter operationen till en början både tog låga doser samt någon kväll ingen dos alls men snabbt märkte att det var en dålig idé då jag framförallt kände av kramper nattetid i benen. När jag dessutom skulle börja köra statisk magträning gick inte det heller på grund av kramper. Bränner kroppen mer magnesium när den är i full reparation? Det verkar så. Måste jag kolla upp närmare...

Disciplin

Övertygelse leder till disciplin. Disciplin är nyckeln till att må bra idag.

Träning - kost - skärmtid - sömn med mera kräver disciplin för att fungera. Aktiva val för att ta de rätta besluten. För att kunna göra det är det bra med en tydlig målsättning och om den är tydlig med givna delmål blir det också lättare att motivera sig. 

För det behövs verkligen i dagens samhälle eftersom allt är konstruerat för att locka oss in i fördärvet. Det låter kanske religiöst överdrivet men precis på det här sättet är det och att vara medveten om det är kanske steg ett för att klara av att få ett hälsosamt och kvalitativt liv som jag själv bestämmer över och som inte överlåts åt okontrollerade impulser.

Till min glädje är jag bra på detta men inser nu att jag ställs inför en ny utmaning. Min sjukskrivning efter förra årets axeloperation var under sommarlovet/semestern. Hela familjen samlad med allt vad det innebar i gemensamma aktiviteter och olika betyr.

I år blir det annorlunda. Operation den 18/4 innebär många dagars egentid fram till den gemensamma ledigheten. Bara jag och hunden.

HIMMELRIKET!?

Absolut. Jag tycker på riktigt att det ska bli underbart samtidigt som jag känner att det kommer att bli oerhört viktig för mig att ha en plan för att dagarna inte ska försvinna i meningslösheter som både kan leda till allmänt förfall men även bli tråkigt.

Här kommer att krävas en dagordning och disciplin att genomföra den. I min värld är nämligen den här sjukskrivningen en möjlighet att göra saker jag annars inte riktigt har tid till. 

När jag läser om hur jag resonerade förra året Nytt liv - nya mål inser jag att jag inte lyckades fullt ut men att jag ändå är förhållandevis nöjd med hur det blev. En del mål genomfördes på en godkänd nivå och andra höll inte riktigt hela vägen. Årets mål eller dagordning:

- Tåhävningar och trappgång med dubbla steg.

- Statisk magstyrka.

- Backpromenader samt promenader men inslag av bland annat utfallssteg.

- Läsa.

- Spela schack. OBS! Max X partier per dag. Fyra kanske...? Svårt beslut.

- Arbeta med och utveckla företaget.

Den största utmaningen blir att hitta rörelsepauser hemma. De flesta punkterna ovan som tar tid är stillasittande. Något jag inte är så bra på eftersom jag snabbt får cementröv. I vanliga fall pysslar jag gärna med olika bestyr som avbrott men i och med att jag är begränsad med bara en fungerande arm blir detta klurigt. Vad ska jag göra hemma/inomhus som innebär en rörelsepaus?

Dammsuga, städa och ta hand om disk är visserligen ett Sisyfosarbete men i intervallform eftersom man ju för tillfället faktiskt blir klar. Återstår att se vad jag hittar på men att jag måste råder det ingen tvekan om.

Operation 2 - Man frågar inte Zeus om han är en Gud

Inför operationen var jag tvungen att specialtvätta mig tre gånger. Har aldrig varit så ren (och torr) och så är det första de gör att kladda ner mig. Djupt kränkande.

I det stora hela var den här operationen naturligtvis en repris av vad jag upplevde förra året Operationen men jag vill ända plita ner några reflektioner. Nytt den här gången är att mina ursprungliga senor är ersatta med något annat. Mest troligt Titan. Och att axellåset har en kudde som sitter mellan min kropp och låset.

- Bästa pappa körde naturligtvis.  

- Jag möttes även den här gången av en låst dörr. Skönt att vara i tid.

- All personal var oerhört vänlig och proffsig. Inte svårt att känna att man är i goda händer. Tacksam över att leva i Sverige 2024.

- Arkiv X känsla att ligga på operationsbordet och se de där lamporna.

- Känslan att vakna upp efter operationen påminner verkligen om hur jag mådde efter Aktivitus trailrace 100 miles. Vaken utan att någon del av kroppen vill det. Addera en blåsa med tryck. Otrevligt.

- En macka, polarbröd? Varför inte,? Jag har ju precis blivit skuren i. Som att äta en tidning. Det finns faktiskt något som heter S M Ö R!!!

Tränar du mycket (pulsen var låg)? Det är fascinerande hur mycket hjärnan förmår att skapa på kort tid och dessutom parallellt. En enkel och liten fråga som inte borde generera någon större hjärnaktivitet. Min hjärna är dock lite speciell och kommer fram med mängder av svarsalternativ. Samtidigt är min inställning att jag gärna uttrycker det som ploppar upp dels för att jag lovat mig själv att våga vara ärlig men också för att det ofta blir roligt om man ofiltrerat skiter ur sig det man kommer att tänka på. I det här fallet är jag missnöjd med mig själv eftersom jag valde ett av de artiga svaren som dök upp i skallen, något i stil med "ja..., det gör jag nog". Varför Jävla Jante tog över vet jag inte riktigt. Kanske för att det var innan de skulle skära i mig. Lite synd eftersom det hade varit roande att se hans reaktion efter "För helvete! Man tittar inte på Zeus och frågar om han är en gud" 

Mindre roligt blir det att sova på rygg framöver och att torka sig med vänster hand. Tränade givetvis på det förra året men blev aldrig bekväm med vare sig det ena eller det andra.

Ladda batterierna

Det finns inga gratisluncher och det går alltid åt både fysik och mental energi oavsett vad vi hittar på.

Min rehab blev prehab när jag fick veta att jag skulle bli tvungen att göra om förra årets axeloperation ända tills för ett par veckor sedan. Då drog jag i handbromsen och slutade tvärt med övningarna.

Att vara duktig kostar mental energi. Hälsa kommer inte av sig självt idag utan kräver aktiva val. Val som kostar och som få orkar göra dag in och dag ut.

Jag var egentligen inte omotiverad till att fortsätta att göra min träning och mina övningar inför den här operationen men jag tänkte att det ändå kunde vara vettigt att släppa garden för att tanka energi. Därför slutade jag med re- och prehaben. Det är också därför jag de senaste veckorna har slarvat (i mina ögon) en hel del med vad jag stoppat i mig. Det har blivit både chips och godis. I ärlighetens namn även en del glass...., och en pizza.

Allt detta i ett aktivt val för att ladda batterierna och sedan återigen hoppa upp på hästen i samband med operationen som äger rum nu på torsdag. 

Löpningen/träningen har jag naturligtvis fortsatt med men det har känts meningsfullt att tillfälligt släppa både kostkravet och re- och prehab-kravet. Motivationen och energin måste finnas när den är som viktigast och därför finns ingen anledning att bränna mentalt krut veckorna innan jag måste "börja om från början" igen med axeln.

Så efter ett par veckors laddning är jag nu igång igen. I måndags började kadaverdisciplinen med vad jag stoppar i mig igen. Oerhört viktig för att läka och bli hel så snabbt som möjligt. Och samma disciplin blir det med de kommande rörlighetsövningarna som jag kommer att få göra efter operationen. Flera gånger om dagen varje dag utan undantag tills axeln blir så bra som absolut möjligt.

Jag är grymt taggad. Jag är stark och ska så förbli trots att jag för andra gången på ett år kommer få en påtvingad svacka.  

I grym form - förgäves?

När jag i oktober förra året "på allvar" började springa igen efter min axeloperation hade jag ett underbart mål i sikte. 2024 blir EB-loppets sista år och det tänkte jag fira med att återigen springa en Äventyrslöpning. Och den här gången riktigt, riktigt långt.

Min tanke var att springa från Göteborg till Stockholm via Oskarshamn. Löpning varje dag i ca tre veckor skulle bli omkring 800 km.

Fantastiskt. Så fort tanken föddes blev jag eld och lågor. Jag ville börja planera i detalj men tänkte att det vore vettigt att vänta till årskiftet för att se hur kroppen skulle kännas. Det gäller ju trots allt att vara fysiskt redo och inte bara springa på hoppet och den trevliga tanken. Jag lyckades inte hålla mig utan planerade tidigare än så. Kroppen mådde bra och träningen har varit riktigt bra. 

Mycket löpning och en hel del styrketräning. Styrketräningen började som rehab för axeln och eftersom den blivit bättre gick det att börja köra riktiga övningar också. En armhävning blev många och de senaste veckorna insåg jag att jag kunde göra push ups igen - som i fornstora dar. Tyvärr blev rehaben lika mycket prehab när jag fick veta att jag skulle få göra om min axeloperation.

Operation igen...

Därmed försvann löpningen till Stockholm och då dök givetvis tanken upp om det meningslösa i allt slit och alla förberedelser. 

Tråkigt på sätt och vis men samtidigt. Fan, vad redo jag är för den där operationen. Jag är i grym form och det ska leda till att rehab och läkning så småningom går bra och fort. Träna och sköta vår hälsa i största allmänhet gör vi både som en investering i nuet och framtiden. Ingenting är givet förutom att vi alltid ska ge oss själva så bra förutsättningar som möjligt för att vara rustade för de utmaningar livet har åt oss. 

Kondition och uthållighet av Filip Larsen och Mikael Mattsson

En hel bok baserad på det rådande forskningsläget som handlar om kondition och träning. Kan ju inte bli annat än bra? Eller?

Boken är väldigt bra. Tydliga förklaringar med riktigt bra bilder och diagram. Den är också utmärkt att läsa oavsett vilken nivå du befinner dig på och oavsett vad du har för målsättning med din konditionsträning. Ibland blir det ganska avancerat och antingen hoppar man över det eller så grottar man ner sig. 

Det finns en svag punkt i boken och jag kan inte avgöra om det beror på att den är skriven 2013 eller om det har att göra med att den stenhårt håller sig till det gamla paradigmet gällande kost och träning. Trots allt låg den till grund för Löptränarutbildningen jag var på nyligen och där var det ingen tvekan om att de utgick stenhårt ifrån vad som stod här. Oavsett så kan jag inte låta bli att bli lite trött på de förklaringar och beskrivningar som ges. Det som står om kolhydrater och fett är i sig inte fel. Om du är kolhydratsdriven och har en dålig fettförbränning vill du inte gå tom på kolhydrater eftersom det absolut kan bli en otrevlig upplevelse (dock inte livsfarligt vilket man lätt kan tro här...). Det jag saknar är att det helt enkelt inte finns en rad om hur det kan se ut om utgångsläget är en bra fettförbränning. 

Att bli yr och eventuellt svimma. Att hamna i en nära dödenupplevelse om du inte dundrar i dig kolhydrater i tid och otid är rader som helt enkelt blir skrattretande att läsa för oss som har provat på att under många år träna på en lågkolhydratskost eller rent av under en längre fasta. Vi har inte en väg till Rom och det stör mig att det är precis det intrycket som ges.

Detta gör att när jag läser iden här boken känns det som att jag inte finns på riktig utan är någon form av hittepå.

Min första 72 timmars fasta

Ännu en 72 timmars fasta

Slutligen. En riktig bra bok utifrån ett konditions- och träningsperspektiv

Friidrottsförbundets Löptränarutbildning

Alltid kul med utbildning. Det blir uppdateringar och påminnelser om sådant jag redan vet och förhoppningsvis ny kunskap. Spännande möten med andra löparfantaster och erfarenhetsutbyten. 

Utbildningen var från fredag till söndag förra helgen och innehöll följande:

Dag 1. Ledarskap och Källkritik.

Dag 2. Vila, återhämtning och kost. Tränarrollen teori och praktik - Benjamin Åberg. Träningsprinciper.

Dag 3. Skador, Fysiologi och Formtoppning. Suldan Hassan.

Som helhet tycker jag att utbildningen var bra. Jag tror egentligen inte att jag lärde mig så mycket nytt men det är alltid bra att bli påmind och det är alltid bra att få material att kunna gå tillbaka till. Bland annat fick vi boken "Kondition och uthållighet" som jag ser fram emot att läsa. Kul också med lite tips på uppvärmningsövningar och löptekniksövningar som vi fick från en mycket duktig Benjamin Åberg.

Daniel Cortobius som var huvudansvarig var även han duktig och det var väldigt roligt att lyssna på Suldan Hassan och hans resa från Somalia till att bli svensk och elitlöpare. Extra kul att han precis nyligen kvalificerade sig till Paris OS som äger rum senare i år på marathondistansen. Det blir givet att följa honom lite extra då. 

Att vi lade en och halv timme på källkritik begriper jag inte. Jag är med på att vi som tränare kan ha nytta av att veta hur vi ska förhålla oss till adepter som påverkas och influeras från alla håll och kanter men det hade räckt med 10 minuter. I övrigt är det ju också så att är det något våra barn och ungdomar matas med i skolan så är det just källkritik.

Föreläsningen om kost såg jag fram emot med spänt intresse. Skulle det vara det gamla vanliga paradigmet eller fanns det utrymme för någonting av allt nytt vi har lärt oss de senaste 15-20 åren? Och hur skulle jag agera ifall det var det var det gamla vanliga? 

"3-4 bullar kan t o m vara nyttigt". 

Näringstäthet nämndes men det stora fokuset var energi, energi och energi. Jag tycker verkligen att det är dåligt att man inte uppdaterar sig angående de här bitarna. Deprimerande många tokigheter. Som tur var höll jag mig tyst. Det var tydligt att jag inte skulle få något gehör om jag hade sagt något framförallt eftersom källkritiken kom tillbaka när dietisten mer än en gång antydde problematiken med kontroversiella dieter. Här fanns en rak s a n n i  n g och inget utrymme för kritik. Lite roligt ändå.

Som helhet är jag nöjd med helgen och en bonus var att det givetvis bara serverades vegetarisk mat. Aldrig fel att prova för att se hur kroppen reagerar. Jag valde med omsorg genom att undvika de stora kolhydratskällorna så gott jag kunde vilket givetvis resulterade i hunger. Och en gasig mage. Någon av dagarna fanns smör vilket gjorde hungern mindre men annars var det margarin som gällde och det vägrar jag att stoppa i min fina kropp. En annan intressant detalj var alla bullar, kakor och godis som det bjöds på. Jag tycker verkligen att det blir komiskt i sammanhanget när dylika ting serveras i den mängden samtidigt som man betonar hur viktig det är att äta bra kost. Men det är klart. När det stora fokuset är energi och inte kvalitén på energin och dietisten säger: "3-4 bullar kan t o m vara nyttigt"..., ja då är det som det är.