Tävlingsledare Göteborg Marathon

Vill du vara tävlingsledare för Göteborg Marathon?

Aldrig i livet... Sen tänkte jag om. 

Och Sylvesterloppet?

!?

Solvikingarna står mig varmt om hjärtat. Jag började springa med dem 2014, "skapade" och blev ansvarig för trailen några år senare. 2022 gjorde jag ett år i styrelsen och 2023 blev jag kanslist. Efter en fnurra på tråden hade jag uppehåll i ett halvår och var igång igen i våras. När jag "återinsattes" fick jag samtidigt frågan om att bli tävlingsledare. 

Min ursprungliga reaktion ändrades av flera olika anledningar. Jag visste att min företrädare Anders Bogelius ville sluta och hade velat det i flera år och jag vet hur svårt det är för klubben att få folk att engagera sig och framförallt när det på riktigt tar tid. Orsaker som bland annat klubbkänsla, nyfikenheten på den nya erfarenheten och en ekonomisk ersättning gjorde att jag svarade ja. Tid hade jag ju....

Mitt ordinarie lärarjobb, mitt egna företag, kanslist och ledare i Solvikingarna, Kåsjön SupRun, EB-loppet, fotbollstränare, podden Stric, familjefar och man, hundägare och...., jag har helt säkert glömt ett par saker till. 

Det är lustigt det där med tid. Den finns till det man vill men även då finns risken för att den inte räcker till.

Med facit i hand hade jag aldrig klarat av detta om det inte varit att jag i våras jobbade 75% med mitt lärarjobbet och nu i höst i 60%. Aldrig. Därför vill jag nämna två viktiga saker. 

1. Hatten av för Anders Bogelius som, vad jag förstår, i alla år har skött detta idéellt. Hur han har hunnit och haft råd begriper jag inte riktigt men jag antar att han inte haft riktigt lika många bollar i luften samtidigt som jag.

2. Jag vet att det sticker i ögonen på en del att jag får en ersättning men det hade inte varit möjligt annars eftersom jag inte skiter pengar och faktiskt har en familj att försörja. Samtidigt kan man undra var dessa personer är när man ska räcka upp handen för att erbjuda sin hjälp? Dessutom, om det nu är någon tröst, är det sammantagit inte speciellt mycket ersättning om man ser till arbetsinsats. 

Tid. Göteborg Marathon kräver tid. Massor med tid. 21 och 42 km, 1200 löpare, omkring 185 funktionärer, polistillstånd, bajamajor, bokningar åt höger och vänster, trafikledare, mat och coca cola, buffar, medaljer...., ja jag skulle kunna hålla på länge till.

En mejlkorg som alltid är full och där man måste ha svart bälte i organisation för att få ihop alla mejl och frågor som skickas fram och tillbaka. Jag insåg ganska snart att det jobbigaste var när jag hade skickat iväg ett mejl och kunde vara trygg i att bollen nu låg hos någon annan. Eller rättare sagt bollarna. Känslan efter ett antal veckor av tveksamhet och osäkerhet över att det är något som saknas eller inte stämmer och insikten av att de där bollarna som borde ha kommit tillbaka inte gjort det är minst sagt otrevlig. Jag fick tänka om och göra om och börja skriva upp vad det var jag hade skickat iväg och att jag väntade på svar. Mycket bättre! Nästa steg att lita på att folk gör och håller det de lovat är inte heller den helt enkel. Är det rimligt att dubbelkolla? Allt!?

Kommer rätt antal bajamajor, på rätt ställe och på rätt tid? Eller trafikledarna för den delen (återkommer till dem)?

Jag avskyr Dropbox. Och Excel. Jag har varit funktionär på Göteborg marathon vid många tillfällen men haft noll insyn i tävlingsledningens arbete. Allt detta har klubben i Dropbox som är långt ifrån min favorit. Jag kan det inte så bra eftersom jag inte jobbat mycket med det men dessutom är det på riktigt svårarbetat och krångligt. Google Drive är mycket bättre. Och Excel med alla sina flikar som inte går att skriva ut på ett vettigt sätt. Suck.

Bogelius var verkligen en klippa. Så noga och ordentlig men Dropbox och Excel gjorde det jättesvårt för mig att få en bra överblick. 

De första veckorna var det mycket ångest och motvilja att ta sig igenom alla dokument för att få koll. Bogelius var behjälplig men jag ville verkligen inte störa honom för mycket samtidigt som jag var övertygad om att ska jag någonsin få koll på detta är det jag och ingen annan som måste grotta ner mig. Jag blir inte bättre på att rycka Bogelius i näven så fort något tar emot. 

Efter hand övergick känslan allt oftare till att jag nog började få koll och då kom också glädjen allt mer. Sammantaget tycker jag det här har varit riktigt roligt. Organisera och få koll. Styra och ställa. Bestämma! :)

I Tävlingsledningen var vi tre nya och fyra rutinerade där jag verkligen måste lyfta fram Stefan Litzén. Vilken otroligt viktig person han är för klubben i samband med alla våra tävlingar och att han fortfarande möter mig med ett leende när vi ses är förunderligt med tanke på att det knappast kan finnas någon annan som skickar så många mejl till honom som jag gör.

Med ett par veckor kvar kände jag att jag hade koll och då nådde vi också vårt anmälningstak på 1 200 personer. För första gången någonsin i klubbens historia. Inget varken jag eller tävlingsledningen kan ta åt oss någon ära för. Det bara blev så. En ny löparboom på gång efter Pandemihelvetet? Gärna.

Torsdag morgon, två dagar innan tävlingen hoppade jag på cykeln för att ta mig till min fysio Marie och se över rehaben på min axel. Cykelbanan från Östra sjukhuset ner mot Munkebäckstorget var tom. Nedförsbacke och därmed ganska hög fart även om jag inte tryckte på speciellt mycket. Plötsligt hoppade någon in på cykelbanan (skulle korsa?), jag tror att jag skrek "Nej" samtidigt som jag tvärbromsade. Sen minns jag inget mer än några fragment. Några hjälper mig på plats, jag röntgas, jag fryser.

När medvetenheten är med i matchen igen ligger/sitter jag på en brits på akuten. Jag får av läkaren veta att nyckelbenet är brutet och att jag fått hjärnskakning. Att de vill hålla kvar mig ett tag för observation. 

"Du..., jag ska springa ett ultralopp nästa helg. Vad tror du om det?

Frågan var givetvis inte seriöst ställd men det blev ganska roligt eftersom läkaren enbart tänkte på hjärnskakningen när hon svarade och glömde helt av det där med nyckelbenet. Vi skrattade båda gott när jag poängterade att det kanske inte är fysiskt möjligt med tanke på nyckelbenet.

För övrigt. Får jag någonsin tag i den där idioten som hoppade in framför mig utan att se sig för.....

Hjärnskakningen krävde närmare två dygn med lugn och ro och jag visste vilken omöjlighet det var med tanke på lördagens marathon. När jag kom hem torsdag eftermiddag (efter att ha gjort klart med ICA på plats med vår beställning) var en arbetsdag borta och mejlkorgen full. Jag hade inte ont i huvudet men det kändes tungt och ärligt talat var min rationella förmåga nog inte på topp. 

Jag mejlade tävlingsledningen så att de skulle veta vad som hänt och att de skulle vara medvetna om att jag inte var i slag. Både torsdag eftermiddag/kväll och fredagen blev en form av intervallpass. Jobba vid datorn i 5-10 minuter (gick inte mer än så) för att sen gå och lägga sig i soffan och blunda. Givetvis hann jag knappt sluta ögonen förrän en ny tanke dök upp om vad som måste göras. Någonstans där på fredagen var det dessutom bland annat en fysisk inspektion på Slottsskogsvallen. Jag tror att pappa skjutsade mig...:)

Lördag morgon 0630 var vi på Slottsskogsvallen. Starten för marathon 10.00 och halvmarathon 10.30 och den här dagen blev på sätt och viss oerhört märklig. All tid och planering. Alla beslut och avvägningar. Suktandet efter kontroll för att få till en väldigt bra tävling för både löpare och funktionärer. Det kändes extra viktig givetvis för mig personligen. Överlämnandet från Bogelius till mig fick inte bli dåligt. Samtidigt är klubbens tävlingar väldigt viktiga för klubbens ekonomi. Kan vi göra det bra i år med anmälningstaket nått bådar det riktigt gott inför 2025. 

Nytt för mig att vara ansvarig för ett så stort evenemang med så många människor inblandade. Nyttigt.

Jag är naturligtvis inte helt hundra denna dag och det märkliga är känslan och insikten att mitt jobb är gjort. Nu kan jag inte göra så mycket mer än att hoppas. Startknappen är intryckt och kugghjulen rullar. Som en våg som har alstrats under flera månader och som nu forsar fram. Tävlingsledningen är brilliant, likaså funktionärerna vilket leder till en väldigt lyckad tävling med väldigt nöjda löpare. Egentligen bara en viktig sak som inte var bra - Trafikledarna valde att ta sovmorgon och var inte på plats när marathonlöparna kom till Marklandsgatan. 

Det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa. Både för löpare men även för oss som tävlingsarrangör och klubb.

Denna första gång med Göteborg Marathon glömmer jag garanterat aldrig. Jag är stolt över arbetet och resultatet och väldigt sugen på både nästa års jobb men också det kommande Sylvesterloppet, där jobbet redan är igång. 

Extra nöjd är jag med de många fina priserna jag lyckades skrapa fram till tävlingen. För övrigt blev jag lite lätt chockad när jag insåg exakt hur många priser (40-50 st) det faktiskt handlade om.