Alltid roligt att experimentera. Alltid roligt med något nytt och alltid trevligt att umgås löpande.
En av mina allra bästa vänner, Jesper har blivit löparfrälst. Äntligen har han kommit till insikt om den långsamma löparens fröjd och med detta kommer storslagna planer och mål. Därför ville han göra en Backyard ultra i sin egna backyard. Ett träningspass med sugna vänner för att förbereda sig inför framtida tävlingar.
Backyard Ultra är en tävlingsform där deltagaren så många gånger som möjligt ska springa ett varv på 6 706 meter (4.167 miles). Varje timme startar man på ett nytt varv. När ett varv är avklarat, kan deltagaren vila fram till nästa start. Loppet avslutas när alla löpare utom en har gett upp, alternativt inte hinner tillbaka inom tidsbegränsningen 60 minuter.
Jag var tveksam till att vara med med tanke på min opererade axel men eftersom jag trots allt kommit igång med löpningen de senaste veckorna tänkte jag, varför inte? Jag har ju trots allt aldrig gjort en Backyard och var lite nyfiken på det och om axeln eller för den delen kroppen (jag har trots allt inte speciellt många mil i benen de senaste tre månaderna) skulle säga ifrån får jag väl i så fall avbryta.
Trevligt med goda vänner är aldrig fel.
Eftersom tempot skulle vara lågt med inslag av promenader samt den där vilan varje timme tänkte jag att det kunde vara läge att experimentera lite genom att inte ta någon energi och bara hålla mig till vatten, salt och kaffe. Detta på fastande mage eftersom jag aldrig äter frukost.
Hela dagen/löpningen blev av det inkännande slaget. Hur skulle det kännas i axel och övriga kroppen? Hur skulle energinivån kännas?
Allt blev över förväntan. Mycket trevligt sällskap vilket jag i och för sig visste i förväg. Kul att lära känna Jenny som jag inte träffat tidigare och glädjande med en kropp som samarbetade till hundra procent. Axeln sa inte ifrån vilket naturligtvis var skönt men att resten skulle fungera så bra gör mig ärligt talat förundrad.
Jag har som sagt inte sprungit speciellt mycket sedan mitten av april. Lite drygt två månaders total löpvila där jag bara promenerat och gjort en del benstyrka men jag har inte sprungit. De senaste veckorna har jag visserligen kommit igång men jag kunde aldrig tro att den här Backyarden skulle gå så bra som den gjorde. Att beskriva det som bra räcker förresten inte. Det gick helt fantastiskt bra. Åtta varv var bestämt på förhand men jag hade lätt kunna fortsätta länge till. Kroppen kändes fräsch precis hela tiden och när vi fick tillskott av Jespers platspöjk Joel de sista två varven annonserade han att han ville springa fortare efter hans första varv. Problemet var att han var osäker på bansträckningen och därför sa jag att jag kunde öka tempot även om jag inte tänkte springa för fort och riskera något sista varvet. Jag kände att det inte skulle vara några problem att öka farten samtidigt kan det vara en förrädisk känsla men jag litade på att min dialog med kroppen fungerade och att jag skulle bromsa vid minsta antydning till problem. Vi blåste på och när vi väl sprang blev jag uppriktigt förvånad över hur bra det kändes.
Ingen tillsatt energi och "dåligt" löptränad de senaste månaderna och ändå kändes benen lätta under alla åtta varven. Underbart! Jag är både förvånad och tacksam. Intressant att jag ackumulerat under alla dessa år med löpning tydligen har en solid grund som inte förstörs så lätt. Vackert att jag ännu en gång får en bekräftelse på att min fettförbränning är fantastiskt bra. Lite viktigt också att få saker jag tror mig veta bekräftat i praktiken.
När jag sprungit långt tidigare, under mina egna äventyr och tävlingar, har jag alltid tillsatt kolhydrater. Men jag har också länge tänkt att det mest är för huvudets skull. Att längta till och få en belöning i form av socker lite då och då. Utifrån en kroppslig energinivå borde det gå att enbart köra på mina fettdepåer. Länge. Den här gången blev det 54 km och visst vi sprang väldigt lugnt och fick lite vila varje timma. Det har betydelse naturligtvis men 54 km är ändå inte kattskit. Jag är väldigt nyfiken på hur länge jag skulle kunna hålla på med en bra känsla utan att tillsätta energi. Kanske något att prova en vacker dag.
Inför Aktivitus trailrun 100 miles gjorde jag ett träningspass som blev ett marathon. Den gången sprang jag utan någonting. Alltså inte ens vatten vilket gick förvånansvärt bra. Jag trodde att jag hade skrivit om det här på bloggen men kan inte hitta det. Lite störande. Det kan vara så att det bara blev ett inlägg på Instagram om det.
Oavsett så är det alltid lika roligt att prova och experimentera med saker och ting. Och alltid, alltid extremt givande att få positiva svar.
Inför Aktivitus trailrace 100 miles
Slutligen. Kul att få vara med om andras rekord och upplevelser. Både Jesper och Joel slog längdrekord. En dag att minnas. Lite också för att jag kvaddade mina föräldrars bil. Inte skitkul just nu men vet att jag kommer att skratta åt det längre fram. Hursomhelst, viktigt att föreviga.....
 |
| Brottsoffret |
 |
| Förövarens vapen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar