Naket

Planeringen och packningen är alltid lika rolig. Så lite som möjligt men ändå lite lyx. Boken ska med, majon till korven och torra löparkläder till dag två. Det är inte jättehärligt att ta på sig fuktigt på morgonen. Lyxen kan jag unna mig eftersom jag varken ska långt eller länge. 

En promenad på 6-7 km till skogen ovanför Paradiset i Partille. En övernattning. 

Jag har sovit i tält många gånger. I skogen. Men aldrig ensam. Och det var detta som var syftet med denna lilla minitur. Hade tankar på att ta med hunden men valde bort honom eftersom jag eventuellt skulle springa långt när jag väl kommit till rätta i skogen. Han har bara sprungit 14 km som längst och jag ville varken lämna honom vid tältet ensam i ett par timmar eller utmana honom med längden förutom den inledande promenaden. Jag hade även en tanke om att få med ungarna. Den äldstes svar var givet: "Det kan du glömma!" Med eftertryck dessutom. Inte oväntat... Den yngste däremot fanns en liten chans, eller risk. Jag var faktiskt lite kluven när jag ställde frågan. Jag ville verkligen komma iväg själv men kände också att det skulle kunna bli en väldigt mysig "pappason" utflykt som jag skulle uppskatta. Tänkte att om han hänger med får jag helt enkelt ge mig ut någon annan gång själv. 

Han sa nej.

Dagen inleddes med en timmas cykeltur, därefter lite packning och slötid för att efter lunch ge mig iväg. 

Jag hade sedan tidigare bestämt mig för var jag skulle slå läger men började tänka om under promenaden och fick istället ytterligare ett alternativ. Ett ställe med vindskydd och lite bekvämligheter som jag tittade till påväg till mitt ursprungliga ställe men som jag efter lite fundering valde bort. Det fanns ingen given tältplats och lite för stor risk att stöta på andra människor då det ligger mer "centralt".

Vidare till mitt ursprungliga ställe. När jag kom fram satte jag upp tältet och ordnade till i lägret. Gick omkring och samlade ved för att därefter sätta mig ner med min kaffetermos (lyx igen). Innan jag begav mig hemifrån kände jag mig lite trött, en trötthet som nu kom tillbaka och därför valde jag att lägga mig ner en stund och slumra. 

Underbart.

Helt själv i skogen med endast naturen som intryck. Till mig glädje sprack det även upp och solen tittade fram i omgångar. Efter närmare en timma var det dags att snöra på sig och löpningen blev både trevlig och jobbig. Den där tröttheten satt tydligen även i benen som kändes tunga. Så skönt då att jag inte har några krav på mig vad gäller löpningen. Prestigelösheten hjälps av min tämligen nyopererade axel. Vid viss terräng vill jag inte springa eftersom jag inte får ramla och inslagen av promenad dök upp påfallande ofta. 

Svettigt värre blev det i alla fall vilket till viss del berodde på att det var ganska kvavt i luften. Längtan efter ett dopp blev större och större och det var riktigt skönt att återse lägret igen. Av med allt och hopp i. Eller i ärlighetens namn smög jag hukande i som en mycket gammal och försiktig pensionär rädd för att halka. Återigen skönt att ha en axel att skylla på ifall någon fisk eller fågel skulle ha åsikter. Svalt och skönt. Låg i längre än vad jag hade tänkt mig och när jag sedan klev upp för att lufttorka (ingen handduk, någon måtta på lyxen får det vara...) stod jag där och tänkte på nakenheten i situationen. 

Att stå helt naken efter ett dopp mitt i skogen kändes både vackert och befriande. En kravlös ensamhet både fysiskt och mentalt. Ingen som ser eller tittar, ingen som vill något eller stör. Intrycken är naturens och där står jag och njuter av min nakenhet. Jag känner att jag inte är bra nog med orden för att kunna förklara känslan men den var oerhört skön och något jag vill tillbaka till.

Efter att ha torkat var det dags att elda. Hungern lyste med sin frånvaro och jag ägnade många timmar åt att bara se mig omkring. Oftast in i elden och ibland ner i vattnet för att lokalisera varifrån plurret kom. Det går för övrigt inte att se sig mätt på en brasa. Det blev även en del bokläsning och till sista korvgrillning. Jag hade med mig ett paket Turmat men blev aldrig riktig hungrig vilket gjorde att jag avstod den. Lite synd. Inte för att det är så himla gott utan för att det i princip är lika stor nostalgi och gokänsla att äta Turmat som att grilla korv. 

Till slut var det dags att krypa in i tältet, läsa lite till för att sedan blunda. Sömnen blir inte den bästa i tält men vad gör det när naturens ljud gör en sällskap? Eller när man vaknar på natten och inser att nu är det jäkla mig helt tyst. Ibland sover även skogen. Magiskt.

Lite ledbruten och trött var det fint med en kaffe på morgonen innan jag begav mig hemåt. 

Några tankar inför nästa gång. Att göra detta tidigare eller senare på året. Både för att få mörkret men även kylan. Då ökar den där brasan enormt i värde och uppskattning. Ett vindskydd nästa gång? För att slippa krånglet (visserligen ett till viss del mysigt krångel) med tältet men även för att få en lättare packning. Mer lockande att springa istället för att gå till lägret. Jag får skaffa mig någon form att myggnät.

Ro i själen kräver först och främst en bra vardag men en sådan här tur är inte fel att ha bakom sig. Eller framför sig.