54 km på vatten, salt och kaffe

Alltid roligt att experimentera. Alltid roligt med något nytt och alltid trevligt att umgås löpande. 

En av mina allra bästa vänner, Jesper har blivit löparfrälst. Äntligen har han kommit till insikt om den långsamma löparens fröjd och med detta kommer storslagna planer och mål. Därför ville han göra en Backyard ultra i sin egna backyard. Ett träningspass med sugna vänner för att förbereda sig inför framtida tävlingar. 

Backyard Ultra är en tävlingsform där deltagaren så många gånger som möjligt ska springa ett varv på 6 706 meter (4.167 miles). Varje timme startar man på ett nytt varv. När ett varv är avklarat, kan deltagaren vila fram till nästa start. Loppet avslutas när alla löpare utom en har gett upp, alternativt inte hinner tillbaka inom tidsbegränsningen 60 minuter.

Jag var tveksam till att vara med med tanke på min opererade axel men eftersom jag trots allt kommit igång med löpningen de senaste veckorna tänkte jag, varför inte? Jag har ju trots allt aldrig gjort en Backyard och var lite nyfiken på det och om axeln eller för den delen kroppen (jag har trots allt inte speciellt många mil i benen de senaste tre månaderna) skulle säga ifrån får jag väl i så fall avbryta.

 Trevligt med goda vänner är aldrig fel. 

Eftersom tempot skulle vara lågt med inslag av promenader samt den där vilan varje timme tänkte jag att det kunde vara läge att experimentera lite genom att inte ta någon energi och bara hålla mig till vatten, salt och kaffe. Detta på fastande mage eftersom jag aldrig äter frukost. 

Hela dagen/löpningen blev av det inkännande slaget. Hur skulle det kännas i axel och övriga kroppen? Hur skulle energinivån kännas?

Allt blev över förväntan. Mycket trevligt sällskap vilket jag i och för sig visste i förväg. Kul att lära känna Jenny som jag inte träffat tidigare och glädjande med en kropp som samarbetade till hundra procent. Axeln sa inte ifrån vilket naturligtvis var skönt men att resten skulle fungera så bra gör mig ärligt talat förundrad.

Jag har som sagt inte sprungit speciellt mycket sedan mitten av april. Lite drygt två månaders total löpvila där jag bara promenerat och gjort en del benstyrka men jag har inte sprungit. De senaste veckorna har jag visserligen kommit igång men jag kunde aldrig tro att den här Backyarden skulle gå så bra som den gjorde. Att beskriva det som bra räcker förresten inte. Det gick helt fantastiskt bra. Åtta varv var bestämt på förhand men jag hade lätt kunna fortsätta länge till. Kroppen kändes fräsch precis hela tiden och när vi fick tillskott av Jespers platspöjk Joel de sista två varven annonserade han att han ville springa fortare efter hans första varv. Problemet var att han var osäker på bansträckningen och därför sa jag att jag kunde öka tempot även om jag inte tänkte springa för fort och riskera något sista varvet. Jag kände att det inte skulle vara några problem att öka farten samtidigt kan det vara en förrädisk känsla men jag litade på att min dialog med kroppen fungerade och att jag skulle bromsa vid minsta antydning till problem. Vi blåste på och när vi väl sprang blev jag uppriktigt förvånad över hur bra det kändes. 

Ingen tillsatt energi och "dåligt" löptränad de senaste månaderna och ändå kändes benen lätta under alla åtta varven. Underbart! Jag är både förvånad och tacksam. Intressant att jag ackumulerat under alla dessa år med löpning tydligen har en solid grund som inte förstörs så lätt. Vackert att jag ännu en gång får en bekräftelse på att min fettförbränning är fantastiskt bra. Lite viktigt också att få saker jag tror mig veta bekräftat i praktiken.

När jag sprungit långt tidigare, under mina egna äventyr och tävlingar, har jag alltid tillsatt kolhydrater. Men jag har också länge tänkt att det mest är för huvudets skull. Att längta till och få en belöning i form av socker lite då och då. Utifrån en kroppslig energinivå borde det gå att enbart köra på mina fettdepåer. Länge. Den här gången blev det 54 km och visst vi sprang väldigt lugnt och fick lite vila varje timma. Det har betydelse naturligtvis men 54 km är ändå inte kattskit. Jag är väldigt nyfiken på hur länge jag skulle kunna hålla på med en bra känsla utan att tillsätta energi. Kanske något att prova en vacker dag.

Inför Aktivitus trailrun 100 miles gjorde jag ett träningspass som blev ett marathon. Den gången sprang jag utan någonting. Alltså inte ens vatten vilket gick förvånansvärt bra. Jag trodde att jag hade skrivit om det här på bloggen men kan inte hitta det. Lite störande. Det kan vara så att det bara blev ett inlägg på Instagram om det. 

Oavsett så är det alltid lika roligt att prova och experimentera med saker och ting. Och alltid, alltid extremt givande att få positiva svar. 

Jag är nöjd

Inför Aktivitus trailrace 100 miles

Aktivitus trailrace 100 miles

Fasta i 72 timmar

Ännu en 72 timmars fasta

Slutligen. Kul att få vara med om andras rekord och upplevelser. Både Jesper och Joel slog längdrekord. En dag att minnas. Lite också för att jag kvaddade mina föräldrars bil. Inte skitkul just nu men vet att jag kommer att skratta åt det längre fram. Hursomhelst, viktigt att föreviga.....

Brottsoffret

Förövarens vapen

Träningsjämförelse Ironman - 100 miles löpning

Tre månader kvar till Kalmar Ironman. Träning och rörelse i alla dess former och jag kan inte annat än att reflektera över hur det känns jämfört med förra året vid den här tiden.

Då var det Aktivitus trailrace som gällde. 100 miles löpning att förbereda sig inför och jag sprang och sprang. Jag jagade mil vecka in och vecka ut. Kompletterade med lite styrketräning och lite cykling men framförallt sprang jag. Benen var mer eller mindre tunga hela tiden och jag kände en viss oro. Skulle jag orka med träningen? Jag ville och behövde springa mycket för att förbereda mig och därmed tänjde jag på gränserna. Löpning sliter och jag var noga med att inte bry mig om fart och tider. Det blev ett ständigt malande.

Idag ser det väldigt annorlunda ut.

Jag simmar, cyklar, springer, åker rollerblades och styrketränar. Tidsmässigt skulle jag tro att jag lägger ner ungefär lika mycket tid på min träning som året innan men den ständiga variationen gör att känslan är väldigt annorlunda. Det mesta av träningen är väldigt skonsamt. Visst blir musklerna trötta men de olika aktiviteterna aktiverar olika muskler och därför känns träningen inför Kalmar Ironman bra snällare än den inför Aktivitus trailrace. Jag har dessutom vågat springa med fart vilket jag egentligen inte har gjort på länge. En härlig känsla att känna sig snabb igen!

Triathlonträningen är varierande och skonsammare men det är löpningen jag verkligen älskar. Både simningen (inomhus) och cyklingen är mest ett nödvändigt ont. Jag tror och hoppas att simningen får sig ett lyft nu när det blir möjlighet att simma ute. Allt i naturen uppgraderar ju upplevelsen.

Jag är väldigt glad över mitt ändrade fokus. Träningen inför Kalmar ger mig perspektiv och får mig verkligen att inse vilka träningsformer som passar mig bäst. För det är tveklöst så att min träning mer och mer riktar sig mot kroppslig och mental hälsa. Börjar få fler och fler tankar om vad jag ska ta mig till efter Kalmar Ironman.

Och i princip alla riktar sig mot skogen...

Inför Aktivitus trailrace 100 miles 2018

En månad kvar.

Jag klarade det inte senast. Jag bröt efter 131 km. Det är lätt att säga att jag hade kunnat fortsätta den där dagen i juli förra året men då hade det varit promenerandes och det var inte aktuellt.

Jag mådde skit med stockar till ben.

Jag lärde mig massor och har analyserat både det ena och det andra ett antal gånger. Aktivitus trailrace var en liten halvgalen spontan sak som jag inte hade planerat för. Det var Klassikern som gällde månaderna innan och längdlöpandet och cyklandet stod i fokus.

Jag både var förberedd och inte. Flera års konditionsträning innebar att jag hade en grund men jag hade inte löptränat så mycket eftersom jag hade annat på agendan. Januari till juli löpte jag i snitt 5 mil per vecka och det var inte nog.

Skillnaden inför den här gången är att jag nu har prioriterat löpning. Hela hösten och vintern fram till nu. Och då tänker jag att jag nu har en grund som är lite bättre än senast men att jag framförallt har förberett mig med mer löpning.

De senaste 6 månaderna har jag i snitt legat på cirka 9 mil per vecka.

Träningsupplägg
Jag har försökt att lägga in lite fart en gång i veckan och det har fungerat bra. Kanon med Solvikingarnas torsdagar där jag har fått hjälp att få sprutt på benen.

Min tanke har varit att framförallt komma upp i mängd och springa med trötta ben. Att bli van och bekant med känslan. Att veta att det går att mala på. Jag utgår från att jag i loppet kommer att komma till den där gränsen när både kropp och huvud skriker åt mig att sluta eftersom jag helt enkelt inte ligger på en högre nivå än så. Men min förhoppning är att mitt nötande har gjort att den där gränsen kommer så sent som möjligt.

Muskler, leder, fötter och skrev. Hela jag är mer anpassat till ett 100 miles lopp nu än för 10 månader sedan. Utöver alla mil jag har gjort så har jag lagt till ytterligare en nivå för att göra min träning ännu mer effektiv. Jag har sprungit utan både energi och vatten. Vid ett flertal tillfällen har jag varit ute upp till 3,5 timmar och det har fungerat väldigt bra. Det har varit jobbigt men jag har kunnat mala på utan att krocka med någon vägg.

Träning är träning och tävling är tävling. Jag har inte möjlighet till hur långa långpass som helst. Dessutom tror jag att det kostar för mycket att slita i sin träning under allt för lång tid under ett och samma pass. Mitt recept har därför varit löpning i princip varje dag och alltid utan vare sig energi eller vatten.

Tävlingen kommer därför att kännas som en lyxresa med massa vatten och annat gott!

Känner mig trygg i vad jag ska ha på mig och vad jag ska ha med mig för vätska och energi. Skovalet blir de lättaste och bekvämaste jag har. Inte anpassade för trail men jag har i många år sprungit trail med allt annat än trailskor så det ska inte vara något bekymmer. Dessutom är jag övertygad om att bekvämligheten och vikten är betydligt viktigare än eventuellt fäste. Man kan ju springa smart.

Återstår att se.

Bålstyrka cirka två gånger i veckan och lite massage. Massagen borde jag kanske ha gjort vid fler tillfällen men det har inte blivit så.

De fyra veckorna som är kvar
April kommer att innebära att jag minskar löpningen för att återhämta mig och så får det bli mer cykling. Tänker att jag de kommande två veckorna dessutom jobbar lite extra med benstyrkan.

Med tre veckor kvar blir det en favorit i repris. Rödbetsjuice! 21 dagar med ständig tillförsel. Vad det kommer ge mig fysiskt är oklart men mentalt hoppas jag att det ger mig ytterligare några procent.

Två veckor innan Aktivitus blir det en äventyrslöpning med J. Den ser jag verkligen fram emot. 12-15 mil på tre dagar. Långsamt, långsamt med ro och möjlighet att stänga ute det mesta och bara njuta och ladda de mentala batterierna. Måndagen efter helglöpning blir det en tur till massören.

Därefter misstänker jag att det blir två extremt tråkiga veckor med ett flertal vilodagar. Här tänker jag aktivt jobba med att gräva fram mentala nycklar att ha med mig under tävlingen. Det gäller att förbereda sig och försvara sig mot de negativa tankarna som tveklöst kommer att komma.

Och när jag väl står där vid soluppgången den 28 april kommer jag känna att jag har gjort allt jag har kunnat för att förbereda mig på bästa sätt.

Sen är det bara att springa.

Inför Tjörn triathlon 11.3

Jag borde ha cyklat mer och jag borde framförallt ha simmat mer. Jag brukar rikta min träning mot ett speciellt mål. Är det Vasaloppet på gång så blir det naturligt att anpassa träningen till just det. Men den här gången har det inte gått. Aldrig tidigare har jag förberett mig så dåligt inför ett lopp och anledningen är enkel.

Jag har inte känt för det.

Aktivitus trailrace som jag inte lyckades gå i mål på trodde jag skulle ha en negativ påverkan på min lust att springa men det har snarare varit tvärtom. Är det något jag verkligen har velat göra så är det just att springa. Samtidigt kände jag att det kunde vara en bra idé att vara snäll mot kroppen i några veckor för att inte råka på någon skada. Därför har upplägget blivit lite annorlunda.

Löpningen har funnits där även om den har varit oerhört lugn - och därmed fantastiskt härlig.

Cyklingen gjorde jag mycket av inför Vättern och i princip alltid själv. Därför har jag inte varit sugen på några längre pass i ensamhet och sällskapet har varit svårt att få till under sommaren. Det har blivit lite mer sista veckan men annars väldigt blygsamt.

Sommaren har varit underbar vädermässigt ur ett träningsperspektiv. Växlande molnighet och ca 20 grader de flesta dagar är något jag trivs med men kanske inget som lockar mig ner i vattnet. Jag är lite harig vad gäller den biten. Blött och kallt i vattnet och en aktivitet som jag inte är dunderförtjust i har varit det mentala utgångsläget.

Det lustiga är att det har känt förhållandevis bra de få gånger jag har plumsat i men jag har helt enkelt inte varit motiverad till att ta den mentala kampen till att simma.

Ytterligare en lärdom. Motivation besegrar det mesta. Många har svårt att komma ut och löpa i regn och rusk. Inte jag. Min kamp handlar istället om att hoppa i vatten när temperaturen håller sig under 25.

Är min motivation till Tjörn triathlon dålig?

På sätt och vis inte alls. Jag ser fram emot det och det kommer att bli både väldigt roligt, spännande och intressant men jag känner mig väldigt trygg i min fysiska och mentala status. Jag är inte orolig för att jag inte ska klara av det. Tvärtom är jag övertygad om att det kommer att gå väldigt bra men just nu har jag inte ambitionen att tidsmässigt genomföra någon topprestation. Det får bli vad det blir. Underbart prestigelöst.

Jag kommer inte att ha något tempostyre. Jag kör med min gamla våtdräkt och växlingarna kommer förmodligen inte bli blixtsnabba. Det viktiga blir istället att jag får prova på det där med Triathlon. Få en härlig upplevelse och en uppfattning om hur det är och ta med mig den kunskapen framöver.

Och det kanske är det som är kärnan i hur jag har känt inför det här. Det är ett litet steg på vägen inför andra utmaningar. Däribland Kalmar Ironman.

Det kravlösa målet 1 mil om dagen i ett år

Vid årsskiftet brukar jag göra en liten träningssammanställning. Jag tycker det är lite roligt med hur långt jag tar mig. Framförallt löpningen. Den här gången föddes en tanke jag aldrig tidigare haft. Tänk vad roligt det vore att under ett år ha snittat 1 mil om dagen.

Ett häftigt mål att bestiga....

Ville jag det? Skulle jag orka? Eller skulle målet vara för stort och därmed leda till tvång och till och med prestationsångest. Skulle allt fokuset på kilometer ta bort glädjen?

De tidigare tre åren hade jag haft ett snitt mellan 5-6 mil per vecka och jag visste att jag skulle "tvinga" mig till en hel del löpning inför Aktivitus 100 miles lopp. Alltså bra utgångsläge för att springa till sig många mil. Samtidigt visste jag att den tävlingen skulle kräva ett antal lugnare veckor efteråt.

Men hur skulle jag känna efter den tävlingen? Skulle jag vilja fortsätta, rent av minska mängden eller till och med pausa löpningen?

Skador!?

Jag landade i att målet kanske var för stort. Jag ville inte känna kilometerstress och tvång och därför har jag efter Aktivitus tagit det lugnt och låtit lusten styra.

Men jag älskar verkligen att springa och givetvis har den där milen om dagen hela tiden funnits i bakhuvudet. Och efter ett halvår ser det onekligen bra ut :)

Jag funderar mycket på det här med mål. I min värld är mål livet. Jag kan inte tänka mig att gå omkring utan att vilja och sträva mot något. Men jag tror att man ska vara försiktig med vilka mål man sätter upp. För högt ställda mål kan stjälpa och det finns det verkligen ingen vits med.

I det här fallet var jag osäker och valde att inte ha ett eventuellt för tufft mål som uttalat. Jag kände att det fanns för stora risker. 

Så mycket roligare då att i efterhand kunna konstatera att en vecka på 7 mil inte känns så märkvärdig. Tänk om jag hade sagt det till mig själv för fem år sedan?

Det hade garanterat blivit en sådan där "dumihuvudetblick" tillbaka.

Tid, tålamod och rimliga mål - Utveckling!

Det där stora målet har kommit att kännas kravlöst. Fascinerande!

Ett kollektivt mentalt förfall

Vad hände?

Den förste april var den stora handbromsdagen. Efter att ha löpt som aldrig förr i ungefär ett halvår och i synnerhet under mars månad var det dags att trappa ner. Ta det lugnare för att komma i bästa möjliga form inför Aktivitus trailrace.

Mindre löpning helt enkelt.

Men så....,

upptäckte jag hur mitt lilla gastronomiska regelverk föll ihop. Den mörka chokladen som enbart fick förtäras under helgen gjorde entré även vardagar. Nötterna nallade jag inte lite grann av. Nej, jag dönade i mig så att jag vid minst ett tillfälle knappt kunde sova eftersom nötterna stod mig upp i halsen. Lyckligtvis handlade det framförallt om tillåten godis men jag var väldigt nära att köpa på mig både det ena och andra.

Återigen. Vad hände?

Jag tror att planen att lugna ner och minska löpandet omedvetet sänkte garden på andra områden också. Jag tillät mig vila och därmed tillät jag på något märkligt sätt mig själv att gotta till det lite extra.

Svaghet eller kanske nödvändigt? Eftersom jag är positivt lagt tror jag att min lilla kravsemester var nödvändig. Både kropp och huvud behöver ladda om batterierna för att kunna prestera så bra som möjligt om lite drygt en vecka.

Ändå får detta mig att fundera ett extra varv. Jag är den jag är med liten problematik kring beroende. Men tänk alla de som kämpar med sitt beroende varje dag. De som har sitt lilla krig mot alkoholen, sockret eller vad det än må vara.

Det är svårt att ta sig ur en dålig vana och ännu svårare ur ett beroende. Jag är medveten om att jag har "ärvt" ett visst sockermissbruk (så skönt att ge någon annan skulden:).

För min del är lösningen enkel. Ha inte skiten hemma, borsta tänderna tidigt på kvällen och stoppa i värsta fall i dig kokosolja. Det tar i mitt fall död på eventuellt sug.

Men nu! Nu ska det växlas upp. Med drygt en vecka kvar är det god sömn, bra mat, rödbetsjuice och lugn träning som gäller.

Motivation slår det mesta.

Tanken på pizza

Någonstans mitt i all löpning inför Aktivitus trailrace dök den upp. Tanken på en smaskig härlig pizza. Jag är inte ens någon pizzafantast men ändå infann sig suget. Begäret.

Jag ville vänta. Se det som en kommande belöning. Efter loppet. Efter...

Idag fick jag så äntligen min pizza. En och en halv månad efter loppet. Lite märkligt att den inte har blivit av förrän nu men det kändes som att det var viktigt att det blev av. Som ett löfte till mig själv som var tvunget att uppfyllas. Den har nämligen under hela den här tiden vägrat släppa sitt grepp om mig.

Jag tänker att jag är full av sådana tankar. Belöningar, krav, målsättningar och allmänna märkligheter.

Tankar som sätter sig och blir som en fix idé. När de väl ha fått plats i huvudet. Fått gro. Är de svåra att bli av med. Ibland är det bra saker ibland sämre och ibland bara tämligen meningslösa.

En pizza!? Visst det kan väl vara gott men det är långt ifrån någon favorit. Ändå låg den där och betydde något. Länge...

Våra idéer har en sällsam kraft. Jag ser det som en enorm styrka och ett drivmedel förutsatt att det som sätter sig är av godo.

Pizzan var god och av godo. Nu är den uppäten och jag kan med ro gå vidare mot andra märkligheter.

Träningssammanställning 2017

Det här året låg fokus första halvåret på Vasaloppet och Vätternrundan. Löpningen prioriterades bort till förmån för rullskidåkning/längdskidåkning och cykling. Det gjorde att det kändes väldigt spontant att från "noll och ingenstans" ge sig på Aktivitus trailrace 100 miles. Jag bröt efter 131 kilometer och trodde att löpningen kanske skulle få stå tillbaka framöver på grund av att kropp och knopp skulle vilja annorlunda.

Till min förvåning blev det tvärtom. Jag ville inget hellre än att springa och därför gjorde jag det. Jag orkade inte riktigt ställa om till Tjörn triathlon. Jag borde ha cyklat och simmat mer inför den tävlingen men tillät istället mig själv att låta lusten styra. Det resulterade i att jag andra halvan av året ökade min löpdos och kan nu konstatera att det blev rekord i antal gjorda löpmil på ett år. Kul!

Alltid roligt med rekord.

Jag tror att 2018 kommer att innebära ytterligare en ökning av mil till fots. Jag ska ha revansch på Aktivitus trailrace och i augusti blir det Bagheera Fjällmarathon i Sälen och förmodligen Icebugs Xperience i Bohuslän.

Enbart löpartävlingar. Jag får se om det blir något mer än så. Det skulle vara roligt att göra en triathlon igen men det är inget jag tänker bestämma på förhand. Lusten får styra och den får också bestämma om jag 2018 ska ha ett bestämt milmål eller inte. Men visst lockar det att springa 3650 km på ett år. I snitt en mil om dagen. Känns inte allt för avlägset. Vi får se men det vore häftigt.

2017 i kilometer

Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer

Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer

Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Operationen

Operationen igår gick bra och eftersom jag ser den här bloggen som min egna lilla skattkista med minnen blir det givetvis några rader. Jag har aldrig tidigare blivit opererad så det kändes både lite spännande med en ny erfarenhet och lite läskigt.

Kvällen innan gick jag tidigt i säng och förutsatte att jag skulle vakna med marginal. Ställde ändå klockan för säkerhets skull och blev förvånad när jag väcktes av den. Tyvärr gjorde detta att jag inte hann med det obligatoriska schackpartiet. Ack alla dessa ständiga motgångar....

Aldrig tidigare har jag varit så ren som denna dag. Tre dubbeltvagningar med någon specialsvamp var ett krav och saknade direkt mitt hölje av fett på kroppen. Renheten kliade och fick mig givetvis att tänka på vår ohälsosamma renhetshets. Men givetvis lämpligt inför operation.

Pappa hämtade mig 0600 och när jag kom fram fick jag vänta lite eftersom dörrarna var låsta. Jag blev insläppt av den pratglada sköterskan Malin som det visade sig skulle ha hand om mig en del under morgonen.

Incheckning och in på ett rum där jag låste in mina saker i ett skåp och tog på mig sjukhusets strumpor och långskjorta. Väl genomtänkt med dessa plagg för att få patienterna att känna sig fula och därmed små inför överheten...:)

Läkaren som skulle operera kom in och tittade till mig och förklarade att det fanns en risk att han inte skulle kunna åtgärda och att vi i så fall efteråt fick se vad nästa åtgärd skulle bli. När han var klar frågade han om jag hade några frågor och jag hade bara en.

- Vad gör jag med den här? 

Jag höll fram nyckeln till klädskåpet (skjortan hade inga fickor). Detta skrattade han lite åt och sa något i stil med att det var nog den enda frågan han inte kunde svara på. Sen lämnade han rummet. Då kommer Malin in. Nästan som att hon smyger fram till mig, tittar sig över axeln och när dörren stängs frågar hon vad jag hade sagt.

- Han skrattade! Jag har aldrig sett honom skratta och då har vi verkligen försökt.

Roligt minne.

Rakning omkring axeln och ett toabesök sen bar det av. Inne på operation hamnade jag först på ett ställe där axeln/armen skulle lokalbedövas. En annan sköterska med spruta och ultraljud var oerhört villig att få mig att se/förstå bilderna på skärmen. Det jag skulle se var nervknutar eller något liknande där hon skulle sätta in bedövningen. Hon pratade/beskrev med termer som salami och bönor och jag låtsades glatt kunna urskilja det obegripliga månlandskapet.

Nu var operationen inte långt borta och jag hade två saker i huvudet. Jag hade kissat men tänk om jag ändå kissar ner mig under operationen? Det går ju alltid att få ut lite till och sövd så kanske den muskeln lägger av... Det andra var förvåningen över att jag inte kände mig nervös. Berodde det på att jag blev så väl omhändertagen?

Väl inne på operation skulle jag lägga mig på sidan och andas in syrgas. Bedövningen kom nog in med en nål via handen och sen var jag borta.

När jag väcktes efteråt kände jag mig väldigt trött och groggy. Känslan påminde mig mycket om morgonen efter Aktivitus trailrun 100 miles. Jag hade sovit dåligt efter den urladdningen och låg i soffan halvt om halvt medvetslös.

Operation två, att väcka mig inleddes med socker i olika former. Jag var bara sugen på vatten men det ogillades av Malin. Fick i mig fruktyoghurt, äppelsaft och nyponsoppan och insåg att jag nog inte druckit detta på drygt 10 år. Gott!

Under uppvaknandet blev jag informerad om att de hade tömt urinblåsan på mig under operationen och att det kanske skulle kunna svida nästa gång jag skulle kissa. Jag blev genast nyfiken på hur de hade gjort det och fick till svar: "Genom snoppen". Innan jag hann fråga hur d e t hade gått till började sköterskan ursäkta sig och förklara varför och där någonstans tappade jag tyvärr bort min fråga. Jag ska se till att få svar på den så småningom.....

Operation gick bra även om läkaren förklarade att han var lite förbryllad över att bicepssenan var av/borta. Det borde ha märkts när den brast och det gör mysteriet med min axel ännu större. Jag har bevisligen åkt på en eller flera rejäla smällar men jag kan inte minnas när? Det enda jag kommer på var under:

Icebug Xperience Bohuslan 2018

Men då var det vänstra axeln. 

Att bicepssenan var borta gjorde visst ingenting eftersom någon annan sena löste det problemet, eller något liknande. Att begripa vad läkare säger är svårt i vanliga fall. Efter operation och uppvaknande - ännu svårare. 

Redo för hemfärd och när jag ska kontakta min far får jag se att bäste brorsonen precis tagit körkort. Givet att då be honom om skjuts hem istället.

Glasklart! Eller?

Eftersom jag på tio minuter inte får någon respons på "Nu" ringer jag upp. Det visade sig att bäste brorsonen trodde att jag skojade. Han jobbade nämligen och kunde inte hämta.

Titta på konversationen ovan en gång till. SKOJADE!!??

I väntan på min far tog jag mig en vinglig promenad till McDonalds för att få en kaffe. Det jobbigaste med resten av dagen var att gå omkring med en köttklump till högerhand. Bedövad till tusen var den inget trevligt sällskap. 

Nu jobbar jag med min motvilja till medicin, något jag helst inte tar men som måste få slinka ner de närmaste. Hittills har jag inte haft ont och inte heller behövt ta den starkaste varianten vilket känns lovande.

Allt gott så här långt. Nu gäller det att anpassa sig till en ny verklighet där skriva ett blogginlägg med en pekfingervalsande hand inte är en favorit...

Aktivitus Trailrace 100 miles

Fullt upp med praktiska bestyr. Vår flytt och det där med dropbags. Tre påsar vid tre olika tillfällen. Vad skulle vara i? Kändes bra att ha Jerker som bollplank framförallt i vätskefrågan. Han fick mig att tänka om och istället för att enbart förlita mig på min nya löparväst med två flaskor tog jag även med mig min gamla hederliga magväska med plats för ytterligare en flaska. Det skulle visa sig vara riktigt viktigt.

Lånade min brors våg. Tänkte att det skulle vara roligt att se viktskillnaden före och efter loppet.

Min far körde mig, Jerker och Jonas till starten. Bra avvägning med tiden. Varken stress eller dötid.

Från vänster: Jonas, Jerker, Jag, David, Daniel och Mattias

Den sjunde Pontus hade glömt sin klocka hemma och skulle komma till start något senare. Av oss andra pilade David iväg rätt så omgående och känslan var att han hade varit med förr. Daniel med stavar tog det lugnast medan vi andra fyra slog följe. Tryggt att ingå i en grupp där man kan hjälpas åt med stöttning och orientering. Tyvärr slarvade vi kraftigt med just orienteringen i början och följde fel snitslar. Därför kryddades den tuffa inledningen på loppet med en rejäl omväg. Första vätskestationen skulle komma efter 25 kilometer. Vi lyckades komma dit efter ca 35 km. Himla tur att jag hade den där extra flaskan med vätska.

Ganska snart föll Mattias tyvärr ifrån. Verkade vara en intressant människa med många år i Kina i bagaget.

Pontus blev ett glatt tillskott lite till och från. Han hade ett snabbare tempo än oss och sprang ifrån oss flera gånger. Det lustiga var just det att han vid ett flertal tillfällen sprang ifrån oss för att sedan hinna ifatt oss igen. Hans orientering var sämre än vår. Undrar vad han tänkte när han om igen fick se våra smäckra bakdelar?

Apropå orienteringen så var det svårt. Dels handlar det om att vara fokuserad och uppmärksam men ibland kändes det som att banläggarna spelade oss ett spratt. Framförallt vid ett tillfälle efter Kungälv blev vi rejält förbryllade när vi först riktades in i spenaten för att efter ett tag inse att vi var tillbaka på samma ställe. Trots att vi slaviskt följt markeringarna. Då och även vid ett flertal andra tillfällen fick vi god hjälp av Jonas klocka som hade loppets koordinater inlagda.

Med Pontus i åtanke kändes det återigen skönt att inte springa ensam men dessvärre skulle det komma att ändras. Både Jerker och Jonas fick efter ett tag problem och efter cirka 55 kilometer kunde Jerker inte fortsätta.

Det kändes inte bra. Först och främst tyckte jag att det var tråkigt för hans skull men även för egen del. Klart att jag ville att vi skulle följas åt och i bästa fall passera mållinjen samtidigt. När sedan Jonas några minuter senare behövde plåstra om foten beslutade jag mig för att fortsätta gå framåt. Vi hade redan varit stilla ett tag vid en station och jag ville inte bli ståendes igen. Han skulle så klart strax komma ikapp.

Han kom aldrig. Det är så svårt med tidsuppfattningen. Jag vet inte om det tog 5 minuter eller kanske tio minuter innan jag beslutade mig för att fortsätta springa. Stigen hade varit fin och jag tänkte att han borde ha kommit ikapp vid det här laget.

Så var jag plötsligt ensam. En ganska kluven känsla infann sig. Jag ville av många givna skäl inte vara ensam. Den mentala kampen blir så mycket tuffare. Sällskap får ens ben att trumma på. Sällskap ger en känsla av trygghet. Fler än två ögon som hittar rätt.... Samtidigt måste jag erkänna att det ger en känsla av styrka när man själv lyckas mala på när andra faller ifrån.

Full fokus på snitslarna och jag hittade utan problem men när jag närmade mig Brunnsbo undrade jag om inte banläggarna drev med mig. Sick-sack igenom buskar, upp på en kulle och ner igen tills jag plötsligt stod framför ett 1,5 meter högt staket. Höger eller vänster? Nej, nästa snitsel fladdrade alldeles tydligt på andra sidan staketet. Va? Är det meningen att jag ska klättra över?

Efter ca 65 kilometers löpning kände jag mig givetvis som en akrobatisk apa och praktiskt taget flög över det där staketet. Ljudlöst gjorde jag en kullerbytta i luften för att smidig som en katt ta mig över nästa staket.... Kul! Hoppas det kommer fler hinderbanemoment....

Mitt under mitt buskäventyr kände jag att det var läge för lite sittande meditation. Av med brallor och kalsonger, koncentration och så upp med plaggen igen. Måste man så måste man men det intressanta i sammanhanget är hur jag genom detta agerandet gick från noll skav i skrevet till tydligt skav i skrevet. Obegripligt!

Väl i Brunnsbo upphörde snitslarna. De förde mig till andra sidan järnvägen mot Hornbach men sen var det stopp. Enligt kartan skulle jag till Tuve. Men vilken väg? Jobbigt att inte veta och efter en del letande efter nya markeringar valde jag att ringa tävlingsledaren Tomas. Med hans och ytterligare en funktionärs hjälp, som jag tror hette Rikard, kom jag så småningom fram till Tuve. Älvsborgsbron nästa. Tuggade på och hamnade lite vilse i skogen när dagens roligaste händelse inträffade.

Det hade långsamt börjat kännas tyngre och på något sätt gick jag bort mig och var både lite dimmig och vilse. Störtade ner i en trädgård och fick be om ursäkt till en man som verkade på gott humör. Frågade snabbt åt vilket håll Älvsborgsbron låg (undra vad han tänkte då) och vek runt husknuten för att fortsätt. Då överraskade jag kvinnan i hushållet som precis hade avslutat en utomhusdusch med en trädgårdsslang i enbart bikinitrosor. Hennes reaktion när hon upptäckte en vilt främmande man i sin trädgård var något av det mest imponerande jag sett. Jösses så snabbt hon skylde sig. Och där stod jag i mitt dimmiga tillstånd med Älvsborgsbron i sinnet. Sällan har ett par kvinnliga bröst intresserat mig mindre...

Det var skönt att springa på gatorna i stan med ett tydligt mål. Kunde ju inte gärna missa bron. Dessutom var det givetvis skyltat ifall jag av någon outgrundlig anledning skulle missa siluetten i fjärran. Men det kändes tungt. Väldigt tungt.

Vid foten av bron ser jag hur en grabb piggt kommer skuttandes emot mig. Jag hinner tänka att jag ska berömma honom. Blir alltid glad av att se ungar göra något vettigt istället för att med gamnacken stirra ner i telefonen.  Men varför springer han här? Är ju inte det klockrenaste stället för en löptur...
Då ser jag att det inte är vilken grabb som helst.

Brorsonen har aldrig varit vackrare eller mer välkommen. Timingen är perfekt. Jag är riktigt sliten och får en sådan enorm kraft av att min bror med familj och min pappa är på ett helt oväntat ställe och möter upp. Tårarna är framme och det går inte att nog beskriva hur mycket det betyder att de är där för min skull. Alla välmenande ord gör gott men egentligen räcker bara närvaron.

De har dessutom med sig mina glömda saltgurkor som jag girigt glufsar i mig. Lite för girigt visade det sig när magen ganska omedelbart talade om att det blev för mycket. Jag tror att jag var milimetrar ifrån en kraschande mage. Inte konstigt med tanke på allt man stoppar i sig under ett sådant här lopp men med min vanliga tur stabiliserade det sig och jag slapp att i panik hitta ett nytt ställe för meditation mitt inne i stan.

Boosten höll tyvärr inte i sig speciellt länge. Botaniska närmade sig vilket officiellt skulle innebära 89 sprungna kilometer. Men jag kände mig oerhört sliten och började mer och mer känna att jag inte skulle klara det här.

Inför Ultravasan förra året tyckte min äldste son att jag kanske kunde springa 10 km extra för att komma upp i magiska 100. Det blev mitt mål. Jag skulle i alla fall upp i 100.

I det där trötta tillståndet infaller sig en egen sorts logik. När kommer jag upp i hundra? Vi hade löpt omvägar men förmodligen även genat en del. Klockan var inte att lita på och det kändes som att jag var tvungen att ta mig till en av depåerna för att jag inför mitt eget samvete med säkerhet kunde säga att jag hade kommit upp i rätt distans. När jag kom till Botaniska hade jag därför bestämt mig för att kliva av vid Tulebo. Jag kände mig som ett ursketet äpple och återigen fick jag hjälp av min brors familj och min pappa som hade förflyttat sig.

Jag har två tankar om doping.

1. Kortare distanser - De som på egen hand kan framkalla rädsla/skräck vinner.
2. Längre distanser - Familjen sluter upp och stöttar under resans gång.

Jag kan inte nog förklara hur mycket det betyder när funktionärer och framförallt nära och kära stöttar. Jag inser att jag inte ger så mycket tillbaka där och då på grund av trötthet och fokusering men jag är oerhört tacksam.

Buljongen vid botaniska gjorde gott. Likaså tandkrämen. När jag läste Rune Larssons bok Löparglädje skrev han att det var en god idé att stoppa tandkräm i munnen för att få bort allt det söta och sliskiga i munnen. Jag tyckte att det lär rimligt och hade lagt i en tub i dropbagen som väntade på mig vid Botaniska. Tandkrämen kändes så bra i munnen att jag inte ville ha något annat i munnen igen. Givetvis insåg jag att det inte skulle gå men det var inte med glädje som jag kort senare sockerbombade munnen igen.

Familjekicken tog backarna upp mot Ängårdsbergen kål på. Gud, så trött jag var. Benen var blytunga och fötterna började göra mer och mer ont. Transporten mot Kållered var vidrig. Klarade knappt av att springa på raksträckor och beslutet att sluta vid Tulebo var klubbat. Skickade ett sms till familjen om mitt beslut och kastade ut linserna som var torra och besvärliga. Sen vet jag dessutom att Bohusleden mellan Tulebo och Herculesgården är väldigt tuff. Det skulle inte bli mycket löpning där inte.

Då händer det igen. Helt fantastiskt hur kropp och huvud fungerar. Några hundra meter före Kållered centrum står min pappa med mina två guldgossar. Positiva, förväntansfulla och med en helsikes massa energi och plötsligt fungerar mina ben igen. Jag fick en kram av min fantastiska fru och slet mig för att inte fastna. Jag hade ett par kilometer kvar. Vi följdes åt backen upp till Streteredsskolan där även min bror dyk upp i löparkläder.

Ensamme jag som hade bestämt sig för att stanna hade sällskap. Framme vid vätskedepån utanför ishallen i Kållered  sätter jag mig ner och säger att det är slut nu. Exakt vad alla runt omkring mig säger minns jag inte men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Jag hade en vågskål i huvudet där den ena sidan tyngdes ned av terrängen framför mig, mina blytunga ben och mina onda fötter och där den andra sidan tyngdes ned av min bror och mina grabbar som tänkte springa med samt det faktum att jag precis hade sprungit flera kilometer i sträck utan att gå.

Vi fortsatte och jag tror att det är den här delen av loppet som jag i framtiden kommer att minnas mest och bäst. En bror med oceaner av omtanke och två glada studsande småskitar. Vi hade roligt tillsammans och vid ett tillfälle böjde sig till och med den lille för att ta bort en gren från stigen så att jag lättare skulle kunna passera. Det blev inte så mycket springa av men hjärtat fick sitt ändå

När vi närmade oss Herculesgården visste jag att det skulle komma ett parti med grusväg. Då sa jag högt att om det skulle fungera att springa så skulle jag köra vidare mot Skatås. Grabbarna blev omhändertagna eftersom det var långt efter läggdags medan min bror och jag fortsatte.

Den sista sträckan till Skatås finns inte så mycket att säga om. Jag var otroligt trött. Vi sprang och gick om vartannat och det var befriande att slutligen komma fram. Jag hade verkligen bestämt mig för att inte fortsätta ändå tvekade jag. Familjen på plats och underbart varma funktionärer försökte peppa mig och efter en stunds tvekan bestämde jag mig för att verkligen stanna.

Matematiken gjorde sitt. 30 kilometer kvar. Enbart stigar - enbart promenad och det i ett zombietempo. Det skulle ta mig 10 timmar att komma fram till mål. Timmar som jag visserligen hade att ta av för att klara tidsgränsen men det var inte så jag ville avsluta loppet.

Jag klarade 133 km. Nytt längdrekord för mig och tids nog ska jag lösa de där 100 milesen också. BUM är inbokat i maj nästa år och ödet verkar tycka att jag ska springa då eftersom jag av Aktivitus fick en pannlampa dagen efter loppet. Lagom lämpligt eftersom BUM startar på kvällen...

Slutligen. Jag sprang visserligen länge själv men när jag som bäst behövde det fick jag massor med hjälp. En hjälp som tog mig till Skatås. Det hade jag aldrig löst själv.

Icebug Backyard Trail 2018

Jag hade inte tänkt tävla något mer i år men var lite sugen på Icebugs tävling i Jonsered. Nära och bra och dessutom kändes det lite solidariskt att vara med eftersom de stöttade oss i vårt EB-lopp på ett förträffligt sätt.

Under veckan ådrog jag mig något skit i förkylningsform och kände mig inte på topp. Ytterst lite löpning/träning inför helgen...

Kvällen innan grillade vi friskt. Min grillgen har känts utsvulten efter sommarens förbud. Av bara farten slank det ner härliga mängder kött men även, choklad och parmesanchips och kefir och.....

Gott!!

Men en bit in på kvällen rullade det runt i magen och kändes allt annat än bra. Även lördag morgon kändes magen märklig men kände mig ändå taggad. Med tanke på förkylningen tänkte jag att det för ovanlighetens skull kunde vara kul med pulsband.

Hela familjen iväg. Alla skulle deltaga på ett eller annat sätt. Kul!

Passade givetvis på att göra reklam för EB-loppet.

Hade tittat till kartan innan loppet och hade ganska bra koll på var vi skulle springa. På sätt och vis var det hemmaplan och jag kände att jag hade bra koll på backar och terräng. En del bekanta ansikten på plats varav flera riktigt starka löpare.

I fint sällskap med Fredrik Larsson som i våras vann Aktivitus trailrace 100 miles.

Jag kom iväg bra och hamnade snart i en liten klunga. Var noga med att inte vara först. Så mycket bekvämare att följa istället för att hålla koll på snitslarna. Banan var väldigt utmanande med tuff kupering. Jag har ju bra koll eftersom jag har sprungit här många gånger. Dock aldrig med fart. Och det kändes som att nyckeln var att springa/gå smart. Det gick fort och jag vågade eller kunde inte trycka på allt för mycket uppför med rädsla för att samla på mig för mycket mjölksyra. Därför tappade jag en del gentemot de jag sprang med uppför. Mycket ovanligt! Jag brukar vara som starkast uppför men inte den här dagen. Var det för att det gick fort? Var det förkylningen? Eller var förkylningen mest ett mentalt hinder?

Andra halvan av loppet kamperade jag med två andra. De kändes starkare än mig och jag tappade, framförallt uppför, men tog igen vid vätskekontroller (drack inget) och vid spångarna. Tydligt att jag hade en fördel av mina ståldubbar.

Med ett par kilometer kvar var det mest nerför. Jag hade lyckats täppa till luckan mellan mig och mina två kompisar vilket kändes bra och med några hundra meter kvar var vi bara två. Där orkade jag inte riktigt hänga med i älgakliven och vek ner mig. Kändes lite jobbigt att inte kunna kräma ur lite till ur kroppen. Precis före målgång mötte min lille upp vilket gladde mig och med facit i hand kan jag inte vara annat än väldigt nöjd.

Sprang väldigt bra och framförallt smart. Förkylningens inverkan tror jag var marginell. Visst! Jag tror att jag hade kunnat trycka på lite mer i uppförsbackarna utan den och jag tror att jag förmodligen hade orkat med den sista farthöjningen. Men i det stora hela hade det inte gjort någon egentlig skillnad. Möjligtvis en placering och det är inget jag hänger läpp över. Med en snittpuls på 176 kan jag inte konstatera annat än att jag tveklöst hade gjort mitt bästa.

Det blev pallplats för Pintaric den här dagen trots lite förkylning. Men det var tyvärr inte jag...:)

Kampen bröderna emellan vid slutspurten är redan en familjeklassiker och som tur var vann den äldste.

Operation 2 - Man frågar inte Zeus om han är en Gud

Inför operationen var jag tvungen att specialtvätta mig tre gånger. Har aldrig varit så ren (och torr) och så är det första de gör att kladda ner mig. Djupt kränkande.

I det stora hela var den här operationen naturligtvis en repris av vad jag upplevde förra året Operationen men jag vill ända plita ner några reflektioner. Nytt den här gången är att mina ursprungliga senor är ersatta med något annat. Mest troligt Titan. Och att axellåset har en kudde som sitter mellan min kropp och låset.

- Bästa pappa körde naturligtvis.  

- Jag möttes även den här gången av en låst dörr. Skönt att vara i tid.

- All personal var oerhört vänlig och proffsig. Inte svårt att känna att man är i goda händer. Tacksam över att leva i Sverige 2024.

- Arkiv X känsla att ligga på operationsbordet och se de där lamporna.

- Känslan att vakna upp efter operationen påminner verkligen om hur jag mådde efter Aktivitus trailrace 100 miles. Vaken utan att någon del av kroppen vill det. Addera en blåsa med tryck. Otrevligt.

- En macka, polarbröd? Varför inte,? Jag har ju precis blivit skuren i. Som att äta en tidning. Det finns faktiskt något som heter S M Ö R!!!

Tränar du mycket (pulsen var låg)? Det är fascinerande hur mycket hjärnan förmår att skapa på kort tid och dessutom parallellt. En enkel och liten fråga som inte borde generera någon större hjärnaktivitet. Min hjärna är dock lite speciell och kommer fram med mängder av svarsalternativ. Samtidigt är min inställning att jag gärna uttrycker det som ploppar upp dels för att jag lovat mig själv att våga vara ärlig men också för att det ofta blir roligt om man ofiltrerat skiter ur sig det man kommer att tänka på. I det här fallet är jag missnöjd med mig själv eftersom jag valde ett av de artiga svaren som dök upp i skallen, något i stil med "ja..., det gör jag nog". Varför Jävla Jante tog över vet jag inte riktigt. Kanske för att det var innan de skulle skära i mig. Lite synd eftersom det hade varit roande att se hans reaktion efter "För helvete! Man tittar inte på Zeus och frågar om han är en gud" 

Mindre roligt blir det att sova på rygg framöver och att torka sig med vänster hand. Tränade givetvis på det förra året men blev aldrig bekväm med vare sig det ena eller det andra.

I mitt livs form!

73 km en vecka efter Sälen fjällmarathon

Jag har aldrig tävlat speciellt mycket och numera gör jag det i princip aldrig (senast var 2019). Farten prioriteras inte heller. Jag gubbmyser med att springa långt istället trots att jag då och då funderar på att lägga in fart i träningen.

Poddinspelandet har av olika anledningar fått mig att titta och tänka tillbaka och jag inser att det ett tag faktiskt gick fort. Riktigt fort. 2014 och 2015 hade jag två pallplatser (Orust tvärs, och Kåsjön trail) men lyckades också komma fyra i mitt första riktigt långa ultralopp (BUM 87 km). 2016 gjorde jag dessutom Ultravasan på 8h 30 min, vilket innebär en snittkilometertid på 5,40 min/km. Hur sjutton var det möjligt?

Även om jag skulle börja lägga fokus på fart igen inser jag att jag aldrig kommer att kunna komma tillbaka till den nivån. Jag kunde verkligen springa både fort och långt men det är inte tävlingarna ovan jag i första hand tänker på när jag ska fastställa "mitt livs form". Istället landar jag i att det tveklöst var 2018. Det året lyckades jag inte bara klara av 100 miles i Aktivitus trailrace, jag kom faktiskt på femte plats också. Men framförallt hade jag en obegriplig upplevelse några månader senare. Med bara en veckas mellanrum hade jag två rejäla tävlingar. 

Först Sälen fjällmarathon och sen Icebug Xperience 73 km

Stolt med en sjundeplacering

Att jag kom top tio i Sälen var glädjande och kanske inte så överraskande men att jag lyckades komma top tio även en vecka senare är i det närmaste obegripligt. Det ska inte gå med ett fjäll- trailmarathon i benen bara en vecka tidigare. Dessutom sprang jag rejält fel dag ett och hade garanterat tagit ytterligare placeringar om jag sprungit rätt.

Jäkligt fina minnen och jag ryser lite och njuter mycket när jag återigen läser om Icebug Xperience.

Tankar inför Sälen och Icebug

Slutligen. Vad tacksam jag är över min blogg. Att i efterhand få läsa och minnas tillbaka är riktigt fint.