Lucia swimrun 2021

Äntligen!

När jag först gången hörde talas om Lucia swimrun var reflexen, vilka idioter. Att köra en swimrun mitt i vintern är ju rubbat och inget annat. Det här är ett antal år sedan och då var jag en frusen individ med noll intresse av att söka upp just kyla. Minns att jag till och med tyckte att det var jobbigt att ta ett dopp mitt i sommaren förutsatt att det inte var helvetiskt varmt.

Men de senaste åren har det ju hänt en del på den fronten. En god vän fick en januaridag i mig i plurret under en löptur i skogen för ett par år sedan och det var startskottet till en ny värld. Det var till en början skräckblandad förtjusning men även oerhört skönt både mentalt och fysiskt. Dessutom väldigt tillfredsställande att flytta på de mentala gränserna. Det är fantastiskt att utvecklas.

Förra vintern  doppade jag mig minst en gång i veckan hela vinterhalvåret. Ångesten försvann liksom aversionen mot kyla och jag började så sakteliga se fram emot doppen. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att tanken, "är det här verkligen en bra idé", ibland kommer upp i huvudet. Men det förblir numera bara en tanke och inget som förknippas med obehag längre.

Efter två års uppehåll var det i år åter dags för Lucia swimrun och jag anmälde mig av två skäl.

1. Jag vill givetvis prova och smaka på något nytt.

2. Jag tänkte att det skulle bli en rolig familjeaktivitet.

Lucia swimrun innebär cirka 900 m löpning och cirka 30 m simning gånger 6 varv. Det rekommenderas att ha våtdräkt. Funderade ett kort tag på att sticka ut lite genom att avstå våtdräkt, men nej. Första gången man gör något är det vettigt med hängslen och livrem. 

Eventet var riktigt mysigt och det är ju något speciellt när likasinnade möts för att göra något som anses vara lite tokigt. Känner igen känslan från ultralopp. En sorts genuin gemenskap. Dräkten gjorde stor skillnad för upplevelsen och jag tyckte inte att det var speciellt kallt förutom i händerna vilket märkligt nog försvann efter ett tag. En nördig detalj är att det inte blev något "skvättande" i vattnet och jag antar att simningen gjorde att det inte riktigt fanns ro till det. Annars kommer det per automatik....

Lillgrabben var med och kunde naturligtvis inte vara stilla utan hängde med i ett antal varv. Efter ett tag kom frågan ifall han också fick hoppa i och det finns ju bara ett svar trots att han inte hade något ombyte med sig. Så på sista varvet plumsade han i som alla vi andra och det uppgraderade ett redan trevligt arrangemang. 

Hans reaktioner efteråt gjorde det här till ett minne för livet. Han bubblade som bara han kan och var extremt nöjd med sig själv och det finns få saker som värmer mer än när ens barn lyckas med något som de tar sig för oavsett vad det handlar om. Och själva är nöjda och njuter av det.

Som jag skrev ovan. Det är fantastiskt att utvecklas oavsett vad det gäller. Att höja ribban och vinna över sig själv. Begränsningar som finns är allt som oftast uppsatta av oss själva. Ibland tyvärr också av vår omgivning. Vill vi så kan vi inte per automatik men med ambitioner, motivation, vilja och arbete kommer vi långt.

Hamnade efteråt i något av ett moraliskt dilemma. Vi hade ju inte betalat anmälningsavgift för grabben. Han sprang ett antal varv men hoppade bara i en gång så jag tänker att en reducerad avgift är rimlig. Samtidigt tog han minst sagt för sig furstligt av gottebordet efteråt så risken är att hans avgift rent av borde vara högre än min. Får ta kontakt med Colting om detta eller snällt invänta en faktura...:)

Längtar till nästa år. Misstänker att det finns en viss herre i familjen som kommer att vilja vara med fullt ut då.