En klocka. Ett armbandsur som bara visar tiden när jag tittar på den. Så enkelt men så viktigt.
Hur långt ska man gå i sin hälsosträvan? Mitt svar. Så långt det bara går förutsatt att det leder till en kvalitetsökning mentalt och fysiskt. Slår det över och blir en stress och en press. En belastning. Ja, då är det ju inte längre en kvalitetsökning och bör sopas undan illa kvickt.
Det "smart" gamla hederliga armbandsuret är i min värld en sådan där liten sak som gör skillnad.
När jag tittar på klockan är det bara tiden jag ser. Inte några notiser eller annat avgrundsdjupt som riskerar att jag gör mer än att just bara kollar tiden.
Den hjälper mig också att inte ha mobiltelefonen i fickan. Jag är väl en av få, men inte en chans att jag tänker låta mobilen ligga och umgås med mina testiklar, mitt utlopp eller hjärta. Vart tog strålningsdiskussionen vägen förresten? Kan det finnas ett ekonomiskt incitament till att det inte forskas kring detta? Nej, nej. Absolut inte. Det är klart att det är totalt ofarligt. Något annat vill vi knappast höra.
En smart klocka är i min värld en klocka som visar tiden och ingenting annat. Ett hjälpmedel att begränsa skärmtiden och en hjälp att inte ha eventuell strålning närmare än nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar