Mat, vatten, luft och sex. Enligt Maslows behovspyramid är detta den fysiologiska grunden för överlevnad. Essensen som kan liknas vid drifter som vi helt enkelt måste ha. En av dem sticker ut och det kanske också är det som är förklaringen till varför vi har sådana enorma problem med de så kallade vällevnadssjukdomarna som vi äter oss till.
Luften är inte så mycket att fundera på. Vår andning sköts av sig själv och är inget vi behöver gå omkring och tänka på.
Sex, en förutsättning för att "leva vidare" genom att avla barn men knappast något som på daglig basis måste tillgodoses. Dessutom är sexdriften inget vi går omkring och bär på precis hela livet. Dels finns den inte före puberteten och dessutom är det knappast något som driver oss på daglig basis resten av livet heller.
Vatten och törst är visserligen något som gör sig påmint varje dag men är väldigt lätt att tillgodose utan att det ska krävas alldeles för mycket mental energi.
Maten däremot. Den är tveklöst det största gisslet och problemet.
Till viss del är jag själv både en mat- och sockermissbrukare och jag är övertygad om att vi alla är det fast i olika grad. Jag är grym på att äta mer trots att jag redan är mätt. Det är ju så himla gott. Och socker löser jag inte att äta lite av. Har jag väl satt igång, då jäklar. Och det får inte ligga hemma i något skåp och locka mig heller. Det går bara inte. Så har det varit fram tills nyligen.
Mina ständiga regler har hjälpt mig och förutom dem är det tveklöst så att vad jag stoppar i mig i övrigt (kolhydrater) påverkar enormt mycket.
Jag har i många år ätit en kolhydratfattig kost. Den har varierat lite i sin sammansättning men jag har aldrig återgått till det normala sättet att äta (tallriksmodellen). Ibland har jag varit striktare, ibland liberalare. Men sammantaget har jag inte haft några problem med att då och då njuta av mörk choklad, nötter, godis och glass. Allmänt kolhydratintag och socker i olika former har gjort att jag hela tiden har hållit en liten låga igång även om det inte varit i några större doser. Är det inte dags för lite gott nu Daniel? Tanken har uppkommit med jämna mellanrum och jag har varit tvungen att lägga mental energi på att ta rätt beslut. Vilket jag inte alltid klarat.
Men i julas hände något som jag aldrig upplevt tidigare. Under hösten var jag strikt på ett sätt jag nog aldrig varit tidigare. Det ledde till att när julen kom och alla dess godsaker förvånades jag av att jag helt enkelt varken var sugen eller intresserad. Jag smakade vid ett och annat tillfälle på godsaker såsom glögg och pepparkakor men det ledde inte till ett ökat sug.
Slutsatsen är given. Äter jag en ketogen kost kommer behovet för sött försvinna. Ändå tycker jag att det är tydligt att tillgången till mat ändå kan vara ett problem. För som jag skrev ovan. Det är så himla gott och därför lätt att överäta även utan kolhydrater.
Och det är ju inte konstigt. Det sitter i ryggmärgen på oss. Finns tillgång på mat ska vi äta eftersom det djuriska i oss inte med säkerhet vet när det blir mat nästa gång. Det är så vi har levt i hundratusentals, ja till och med miljontals år.
Men idag ser vår verklighet annorlunda ut. Mat och socker finns omkring oss hela tiden och vi är inte skapta för att stå emot. Varför klarar vi det då olika bra? Jag är övertygad om att vi genetiskt är olika känsliga för mat- och sockerintag så vi har olika förutsättningar på samma sätt som med allt annat. Oavsett finns det några nycklar för att lyckas:
- Ett tydligt regelverk att förhålla sig till.
- Noll/minimalt intag av alla typer av kolhydrater.
- Hjälp och stöttning av familj och vänner.
Fastorna som jag ägnar mig åt skulle kunna läggas till på listan men inte till en början. Risk finns att man blir så nöjd med sig själv över att man klarat fastan att det riskerar att uppkomma ett rejält belöningsbehov.
Belöningsbehovet är för övrigt förrädiskt eftersom det tenderar att uppkomma i alla möjliga sammanhang. Hur hanterar man det? Går det att belöna på ett "bättre" sätt? Eller ska belöningen bara accepteras eftersom den i sig bara är ett litet hack på utvecklingskurvan?
Slutligen. Mat- och socker är inte som sex. Det är på alla sätt en mycket starkare drift. Det påverkas oss från dag ett tills att vi plockar ner skylten. Kommer man dessutom fel in i matchen från första början med fel sorts intag och fel förhållande genom att det förknippas med belöning, fest och tröst blir det riktigt tufft att senare i livet ändra på de dåliga vanorna. En motståndare att kämpa emot varenda dag och i värsta fall varenda timme. Mat och sockermissbruk ska verkligen inte underskattas. Det är en fruktansvärt svår motståndare att besegra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar