onsdag 18 april 2018

Ett kollektivt mentalt förfall

Vad hände?

Den förste april var den stora handbromsdagen. Efter att ha löpt som aldrig förr i ungefär ett halvår och i synnerhet under mars månad var det dags att trappa ner. Ta det lugnare för att komma i bästa möjliga form inför Aktivitus trailrace.

Mindre löpning helt enkelt.

Men så....,


upptäckte jag hur mitt lilla gastronomiska regelverk föll ihop. Den mörka chokladen som enbart fick förtäras under helgen gjorde entré även vardagar. Nötterna nallade jag inte lite grann av. Nej, jag dönade i mig så att jag vid minst ett tillfälle knappt kunde sova eftersom nötterna stod mig upp i halsen. Lyckligtvis handlade det framförallt om tillåten godis men jag var väldigt nära att köpa på mig både det ena och andra.

Återigen. Vad hände?

Jag tror att planen att lugna ner och minska löpandet omedvetet sänkte garden på andra områden också. Jag tillät mig vila och därmed tillät jag på något märkligt sätt mig själv att gotta till det lite extra.

Svaghet eller kanske nödvändigt? Eftersom jag är positivt lagt tror jag att min lilla kravsemester var nödvändig. Både kropp och huvud behöver ladda om batterierna för att kunna prestera så bra som möjligt om lite drygt en vecka.

Ändå får detta mig att fundera ett extra varv. Jag är den jag är med liten problematik kring beroende. Men tänk alla de som kämpar med sitt beroende varje dag. De som har sitt lilla krig mot alkoholen, sockret eller vad det än må vara.

Det är svårt att ta sig ur en dålig vana och ännu svårare ur ett beroende. Jag är medveten om att jag har "ärvt" ett visst sockermissbruk (så skönt att ge någon annan skulden:).

För min del är lösningen enkel. Ha inte skiten hemma, borsta tänderna tidigt på kvällen och stoppa i värsta fall i dig kokosolja. Det tar i mitt fall död på eventuellt sug.

Men nu! Nu ska det växlas upp. Med drygt en vecka kvar är det god sömn, bra mat, rödbetsjuice och lugn träning som gäller.

Motivation slår det mesta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar