Mot Kalmar Ironman 2019

För fyra år sedan gjorde jag en femårsplan:

2015 Borås ultra marathon 87 km löpning.

2016 Triathlon Olympisk distans. 1500 m simning 40 km cykling och 10 km löpning.

2017 Klassikern. Vasaloppet 90 km, Vätternrundan 300 km, Vansbrosimmet 3 km och Lidingöloppet 30 km.

2018 Triathlon half iron man. Simning 1900 m, cykel 90 km och löpning 21 km.

2019 Kalmar Ironman. Simning 3800, cykel 180 km och löpning 42 km.

Toppen, gräddan på moset, skulle bli Kalmar Ironman 2019. Och nu är jag anmäld.

Tjörn halvironman 2017

Jag har genomfört allt annat i min femårsplan förutom den olympiska distansen i triathlon. Hoppade den eftersom den efter ett tag helt enkelt inte intresserade mig. Men jag har faktiskt gjort lite andra saker som jag för fyra år sedan knappast trodde var möjlig. Jag tänker framförallt på mina två 100 miles lopp. De två loppen har gjort min inställning till ett Ironman väldigt annorlunda mot vad jag hade för några år sedan.

Det mytiska och magiska med en Ironman har försvunnit lite grann. Det känns inte längre lika enormt. Inte en otrolig topp att besegra. Istället mer som att jag tittar ner från mitt 100milesberg och tänker att det där ska jag väl lösa....

En härlig känsla!

Jag har faktiskt tvekat in i det sista om jag verkligen ska fullfölja min plan och verkligen genomföra en Ironman. 

Vill jag verkligen detta?

Nja.... Suget är inte lika stort längre och det beror på ett flertal saker. Först och främst är det löpningen jag älskar mest. Förberedelserna inför Vätternrundan med alla timmars ensamcykling i trafik tyckte jag inte speciellt mycket om och det har utan tvekan påverkat. Lite samma med simningen som jag visserligen tycker bättre om men som känns krångligt då det kräver en del innan man väl är i bassängen/vattnet. Slutligen kostar det väldigt mycket pengar. Bara anmälningen gör rejält ont i plånboken.

Men jag kan inte komma ifrån att det är en vacker fjäder. Prestige, fåfänga eller vad det än kan vara..., jag vill ha den där fjädern. Förutom det tänker jag att det är taktiskt riktigt att ändra om kursen.

I år har jag sprungit som aldrig förr och det har gått fantastiskt bra men med en annan träningsinriktning ökar mina kunskaper om mig själv och dessutom tror jag att det helt enkelt är lämpligt. Även om det känns som att jag inte kan få nog av just löpning kanske det är en idé att dra ner lite på den. Både för att få en ännu större längtan men även för att inte belastningen ska bli för stor. Jag sätter en ära i min "tur" att inte bli skadad. Jag är medveten om att jag tränar väldigt mycket och det helt utan support eller coachning.

Tror helt enkelt att det är smart att trappa ner löpningen genom att ställa om siktet mot en Ironman istället.

Vilken rolig mening :) Men det är precis så jag tänker....