Inlindad i rosor har jag de senaste åren mått gott med både en och två lediga dagar att hantera helt efter eget tycke och smak. En lyx jag varit fullt medveten om men som har fått sig en total omställning efter sommaren.
Så här stressad som jag har varit det senaste har jag inte varit på 20 år. Då pluggade jag till lärare, jobbade kvällar och helger på McDonalds och spelade division 2 fotboll. Inte att rekommendera.
Efter sommaren har det nämligen varit full fart och det är helt och hållet mitt eget fel:
- Plötsligt jobbar jag 100% på en helt ny skola med allt vad det innebär i nya rutiner, elever och kollegor.
- Samtidigt fullt upp med att arrangera två lopp: Kåsjön SupRun och EB-loppet.
- Tränare för PIF09.
- Tränare och styrelseledamot i Solvikingarna.
- Dessutom är jag familjefar, man, vän och relativt nybliven hundägare.
Alla mina insikter om hur jag bäst bör göra för att må så bra som möjligt går om intet. Många bollar i luften samtidigt har gjort att jag sällan gjort en sak i taget eftersom jag plötsligt kommit på "måsten" i ett annat ärende än det jag hållit på mig. "Komihåglapparna" har avlöst varandra i en rasande fart och det har ofta hänt att en tanke försvunnit för att jag inte skrivit ner den med en gång. Jag har regelbundet kommit på mig med att andas extremt dåligt vid tillfällen då jag hade kunnat ta det lugnare och jag har rent allmänt haft svårt att få ro. Min bokläsning har blivit lidande och jag har inte kommit i säng när jag har velat. Inte en lugn stund då jag bara kan pilla mig i naveln och bara få finnas.
I detta stressiga elände har jag ändå hållit kvar rörelsen och matvanorna men jag har på gott och ont haft fler fastedagar (mer än 20h per dag) än vad jag brukar i veckan. Det är trots allt en stress för kroppen att fasta och inte det lämpligaste om man är stressad av andra skäl. Samtidigt har det gett mig tid att snabbare få koll på allt det nya med det nya jobbet. Jag behöver ha kontroll för att må bra och ju snabbare desto bättre har jag resonerat.
Även om jag inte har tyckt om att befinna mig i det här tillståndet under den här perioden har jag på något sätt ändå uppskattat det. Lite grann på samma sätt som med ultralöpning och trötthet. Nyttigt att bli utsatt för det. Nyttigt att reflektera, analysera och känna efter. Framförallt eftersom jag vet att det är övergående. Snart är de två loppen förbi. Snart har jag koll på det nya jobbet och efter jul går jag tillbaka till att jobba 60-70%.
Jag vet att min nuvarande vardag kommer att förändras till det bättre vilket jag är tacksam för eftersom det innebär att jag själv inte behöver göra så mycket annat än att rida ut stormen. Men det hade varit en helt annan situation om allt ovan hade varit tillsvidare. I längden hade det varit en omöjlighet att hantera och krävt aktiva val för att brotta sig ur.
Jag längtar tillbaka till rosorna, till mental ro och att jobba med en boll i taget. Jag längtar även till mina lediga dagar efter jul. Det ena närmar sig och det andra kommer så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar