fredag 19 april 2019

Förfallet i Paradiset

Water?!

En veckas semester i paradiset. Sol och värme. Bad. All inclusive.


Livet är gott!

Jag tror att de flesta av oss har ungefär samma bild av paradiset. Det är ett ställe utan bekymmer. Ett ställe där vi får som vi vill hela tiden och framförallt. Ett ställe där vi njuter.

Men vad innebär det i så fall i praktiken?

I en veckas tid har jag och min familj tillsammans med mängder med andra människor fått en försmak av paradiset och min känsla är en blandning av äckel, uppgivenhet och ledsamhet.

Vi hade det fantastiskt bra men jag gick ständigt omkring med tankar på Sodom och Gomorra samt olika eliters dekadens genom historien.

Ett hejdlöst frosseri och ett totalt ohämmat intag av allt gott. Ständigt uppassade av "den leende infödingen". Det enda som saknades var väl den där spyhinken när man inte orkar mer. Fingrarna i munnen för att sedan fortsätta. Jag undrar hur lång tid det tar innan vi är där igen....

Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många människor äta så mycket. Dricka, röka, steka. Som om en sönderbränd hud a la baconkaraktär skulle vara bra. Som om en ständig onykterhet skulle vara något bra. Som om den liggande pösande posen med ständig uppassning skulle vara det bästa som finns. Och mitt i allt detta stirras det naturligtvis in i mobilen. Här är vi i en miljö och en natur som förmodligen ingen av oss upplever i vardagen och så är skärmen det man vilar ögonen på.


Morgonlöpningen var underbar. Värmen har inte riktigt tagit sitt grepp om dagen och jag kan inte annat än att till fullo njuta av omgivningen. Givetvis måste jag ut ur hotellkomplexet. Löparglädjen och upptäckarglädjen hör ihop. Jag vill se mer. Och naturligtvis får jag det. Se mer. Se att alla de där hotellen är oaser i någonting helt annat. Jag får se miljöer som inte alls är lika lyxiga och jag får se uppassarens verklighet. Jag blir flera gånger glatt påhejad och tutad på. Det kanske bara är glada hälsningar, eller kan det vara mer? En uppskattning att jag har "vågat mig ut"? Jag vet inte men huvudet snurrar på som vanligt med mängder av olika funderingar.

Vad tycker och tänker de om oss egentligen? Visst. Vi ger dem arbete och inkomst men självklart måste det snurra även i deras kupor. Västerlänningar som ohämmat kommer hit och ägnar sig åt de flesta av sina sju dödssynder....

Jag hade så gärna vilja sitta ner och prata med någon av dem om detta. Är så nyfiken men min arabiska är ypperligt begränsad.

Water?!

Jag vet inte hur många gånger vi möttes av den där uppriktiga förvåningen av våra uppassare. Ska ni bara ha vatten?! Vare sig min fru eller jag dricker alkohol och läsk är inget alternativ när man varit utan den i så många år.

Givetvis njöt familjen annorlunda lite extra på semestern också. Men vi släppte självklart inte ohämmat på vårt utgångsläge. Det är inte aktuellt med glass till frukost. Det är inte aktuellt med bakelser till varje måltid även om de skulle vara nog så små. Att njuta är inte samma sak som att ohämmat trycka i sig enorma mängder av det man tycker är gott. För övrigt ser allt väldigt mycket godare ut än vad det är. Få saker som smakade annat än bara sött.

Jag utgår från att många ser en sådan här vecka som en engångsföreteelse. Jag köper inte det resonemanget. Framförallt inte när jag ser hur folk ser ut. När det så tydligt framgår hur dåligt människor mår. Ohälsa syns inte alltid men när den tar tydliga visuella uttryck så handlar det inte om engångsföreteelser utan om en felaktig grund, ett felaktigt inre regelverk som inte fungerar alls. Här blir jag faktiskt lite ledsen. Framförallt när jag ser alla barn. Både de överviktiga och de väldigt överviktiga. Deras ohälsa är inte deras fel. I mina ögon blir de svikna av sina närmaste. Jag skulle till och med vilja påstå att det är en form av misshandel. Fy fan för att ge sina barn ett så ohyggligt dåligt utgångsläge för att må bra.


Vi lever en bit in på 2000-talet. Kunskapen finns om hur vi ska agera för att må bra. Sen finns det variationer i synsätt på hur vi bör göra för att optimera vår hälsa och där är vi kanske inte riktigt överens. Men det är inte de där sista procenten av hälsooptimering som är frågan här utan de där självklarheterna angående bland annat mat och rörelse.

Vi måste ha ett vettigt utgångsläge. Ett eget regelverk för vad vi tycker är ok och inte för oss själva. Sen är regler till för att brytas men också att komma tillbaka till.

Mina barn reagerade naturligtvis och vi pratade, som vanligt, friskt om hälsa och övervikt. Jag tror att de blev lite chockade över vad vi såg. Jag med för den delen. Men de fick också en liten tankeställare när vi påtalade hur deras hälsa hade sett ut om inte mamma och pappa Tyrann hade hållit fast vid alla regler. Då blev de för en gångs skull lite tysta.

Det kändes väldigt bra ;)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar