 |
| Äntligen i Ängelholm. |
Det blev väldigt symboliskt att starta i Kållered och springa därifrån eftersom jag efter 18 år på Streteredsskolan precis hade sagt upp mig. Tankarna inför löpningen var många. Är jag verkligen redo? Är det en självklarhet att klara av det här bara för att jag klarade en liknande variant förra året eller finns det en risk att jag viker ner mig just för att jag redan klarat av det en gång? Är jag verkligen lika motiverad som förra året? Då visste jag inte riktigt vad jag gav mig ut på. Nu började istället orosmolnen ploppa upp onödigt tätt.
När jag väl lämnade Kållereds centrum och kom in i skogen och så småningom till Sandsjöbackaleden kändes det mesta ok med en liten parantes för min axel som jag har haft problem med ett tag. Den sa till väl mycket i vissa lägen. Omgiven av skog och lättsprungna stigar lät jag benen rulla på och funderade inte så mycket förrän jag kom ut på asfalt och skulle ta mig till andra sidan motorvägen och Kungsbacka. Sprang egentligen alldeles för många kilometer innan jag tog min första paus men benen var ju fräscha så det gjorde ingenting.
 |
| Medhavd lunch dag 1 och 2. |
Det blev bra mycket mer asfalt än vad jag hade tänkt mig innan jag kom till Fjärås för min andra paus och här började det stöka till det i huvudet på mig. Enligt mitt extremt noggranna förarbete skulle det vara ca 20-25 km hit men jag hade sprungit 37 km. Enligt mina, nu inte så tillförlitliga, beräkningar skulle totalsträckan för dagen landa på ca 65 km men det var tydligt att jag riskerade att övertrassera det med råge. Det var något jag verkligen inte ville med tanke på mina erfarenheter från förra året.
Äventyret Partille - Karlsborg
Med detta malandes i huvudet var jag ändå glad över att få slippa asfalten och äntligen få hoppa på Hallandsleden. Efter några hundra meter snubblar jag till och ramlade och kort därpå efter en korsning börjar jag fundera på om jag på något sätt lyckats trolla bort Hallandsleden. Eftersom det var av noll intresse att springa tillbaka och dubbelkolla fortsatte jag framåt i fast övertygelse om att jag snart skulle stöta på den igen. Det gjorde jag inte. Istället fick jag med hjälp av mobilen försöka navigera mig fram och det var kanske bra då det gav en rakare sträckning till Veddige och därmed inte en orimligt lång dag ett.
Pauserna under dagen blev det bra timing på och jag hade kraft och energi hela vägen även om benen kändes tunga mot slutet. Väl i Veddige hann jag precis köpa mig en 1,5 l Ramlösa innan jag tog buss och tåg hem. En Ramlösa som givetvis föranledde ett extremt behov av att kissa när det absolut inte gick att kissa. Som tur var hade jag ett femminutersbyte vid Svingeln (där finns buskar! :) som befriade mig från trycket. Som helhet en bra dag även om jag drog på mig en antydan till skav omkring klockspelet vilket verkligen inte är önskvärt redan efter första dagen.
Det trevligaste den här dagen var bilfärden till Veddige med min käre far som alltid ställer upp. Lite prat och lite kaffe. Mycket mer behövs inte. Insåg när vi väl kom fram att jag hade glömt kvar min grymmaste jacka hemma. En vind- och regntät löparjacka som har tjänat mig väl och som är i det närmaste ovärderlig. Inte mycket att göra annat än att låna min fars löparjacka som varken är vind- eller vattentät. Bättre än ingenting. Det hade regnat under natten och underlaget var blött. Skor och fötter blev fuktiga med en gång och det är inget önskeläge när man ska vara ute länge. Terrängen var dessutom en hel del upp och ner vilket visserligen inte gjorde mig så mycket eftersom benen var trötta och jag mer än gärna gick lite då och då.
Hallandsleden kan dra åt helvete! Ibland saknas det markeringar, ibland är markeringarna totalt igenvuxna, för att inte tala om stigarna som även de ibland är så igenvuxna så att jag helt enkelt trodde att de tagit slut. Springa långt är jobbigt men att samtidigt springa fel är riktigt jobbigt och den här gången var det definitivt inte mitt fel att jag hamnade snett eftersom jag vis från föregående dag verkligen var extra noga vid varje korsning och dylikt. Jag lyckades inte få till pauserna på något bra sätt heller. De kom med lite för långt mellanrum och dessutom blev de lite kalla och huttriga i det mulna vädret och det ger aldrig någon bra energi tillbaka. Mest minnesvärt under löpturen var tysken som lät mig fylla på vatten, låste in sig och en kvart senare kom ut med en halv kopp ljummet te. Besynnerligt men gott! Jag lyckades inte heller få något kaffe under dagen och det påverkade garanterat också helheten. När jag enligt mina exemplariska beräkningar trodde att jag närmat mig Åkulla visade det sig att jag i alla fall hade en mil kvar. En tung dag blev tyngre och jag får på allvar fundera på att anställa en administratör eller något liknande. För jag är bevisligen kass på att göra förberedelsejobbet själv. Mot slutet hade jag dåligt med vatten och såg det mesta i svart så när en bil kom stoppade jag den och fick skjuts ett par kilometer. Axeln kändes klart bättre än gårdagen men skavet hade blivit värre.
Middagen på Åkulla outdoor resort var lite rolig. Jag bad om extra smör till maten och medan jag väntade på den tillfrågades jag om jag ville ha bröd innan maten. Tackade nej men ändrade mig snabbt när jag insåg att det förmodligen fanns smör i den där brödkorgen också. Tog en liten brödbit och länsade korgen på smöret. När servitrisen senare kom med maten tittade hon i brödkorgen och frågade om smöret var gott. Sånt gillar jag!
Trötta ögon vid frukosten och stor oro inför dagen med tanke på skavet. Enligt planen skulle dagens sträcka bli på drygt 50 km men med tanke på hur tung gårdagen varit och mitt bristande förtroende för Hallandsleden valde jag att göra om vägvalet lite. Sprang därför raka vägen till vackra Ästad där jag fick en väldigt härlig paus i solen med spa-musik trevligt klingande i öronen.
 |
| Vackra Ästad. |
Och förmodligen var det en kombination av bra väder och pauser vid rätt tillfällen som gjorde den här dagen till en av de absolut bästa. I Vessingebro inhandlade jag en lunch som kom att återkomma flera andra dagar; creme fraiche, banan, ramlösa och kaffe. Perfekt. Inte för mycket och inte för lite.
Sträckan var platt och det gick förunderligt lätt till Falkenberg trots motvind sista milen. När jag kom fram till hotellreceptionen gjorde jag det jag alltid gör så fort jag slutat springa. Tar av mig skor och strumpor. Där står jag genomsvettig med skor och strumpor i ena handen och ryggan i andra när receptionisten frågar mig om jag har bil...., Ryggradsfråga givetvis men extremt roligt i mina öron just då.
När jag väl kommer fram till en etapps mål är det alltid samma sak. Jag vill gör allt samtidigt. Tvätta kläderna, duscha, dricka, vila med benen i högläge för att så småningom ordna något att äta. Det fanns ingen restaurang i närheten men däremot en Coop. Efter att ha ombesörjt allt ovan och vilat lite extra kände jag mig redo att handla mat på Coop. Kom dit 1801 - affären stängde framför näsan på mig.
 |
| Ständigt i rörelsen... |
Hotellet lånade mig en cykel som förmodligen gjorde benen gott. Väl i säng visste jag inte om jag vågade hoppas på en lika bra dag i morgon.
Dags för Kattegattleden och den välkomnade mig med en hemsk vind som antingen kom från sidan eller rakt emot. Det var riktigt slitigt och vid speciellt ett tillfälle lite lustigt eftersom jag plötsligt upptäckte att jag hade "en himla" fart. Kom dock på att jag just där och då hade hamnat i lä för en stund och fick tyvärr inte njuta länge nog. Då det dessutom var lite mulet fick jag två riktigt dåliga pauser där vilan inte gav något eftersom jag blev lite frusen. Jobbigt att inte kunna ta igen sig efter behov utan istället tvinga sig vidare. Den tredje pausen var bättre hos Tomas från Götet och kort därpå valde jag att stanna igen i Haverdal och Hemköp. Lyckades tjata till mig en toalett och efter lite mat och kaffe kändes livet klart lättare igen. Jag hade overkligt grymma ben sista milen där tyvärr skavet vid klockspelet började bli riktigt dåligt och lade sordi på helhetskänslan. I Tylösand bodde jag i "moster" Bettans husvagn vilket var riktigt mysigt.
En cykeltur till en pizzeria gjorde förmodligen återigen gott för benen men skavet var alldeles för dåligt för att jag på allvar skulle tro att jag skulle kunna fortsätta två dagar till.
Tanken om att tvingas ge upp är allt annat än rolig. Både tröstande och irriterande att eventuellt behöva avbryta på grund av ett skav. Tröstande då det inte är min fysik som tvingats ge upp. Irriterande eftersom en skitsak som ett skav kanske sätter stopp för det hela. Under kvällen hade jag mer eller mindre förlikat mig med att jag på ett eller annat sätt skulle ta mig till Båstad men att det högst troligt inte skulle bli mer än så.
Men.
Några veckor före min avresa fick jag ett meddelande från en okänd person. Det var rent av en slump att jag såg det. Han hette Ken Gullberg och skrev att han hade hört talas om min löpning och frågade om det var ok att han och några från hans löparklubb TeamFikaRunningClub fick göra mig sällskap från Halmstad. Jag blev naturligtvis väldigt glad över hans förfrågan och kände att jag mer än gärna ville träffa dem. Tillslut kunde tyvärr bara han själv men jag var lika glad för det. Tyckte och tycker att det var extremt sympatiskt och glädjande att han/de ville engagera sig i min löpning.
Kvällen före löpningen mot Halmstad hade jag lite sms-kontakt med Ken från husvagnen och nämnde mitt skav och att det såg allt annat än bra ut inför fortsättningen. Då nämnde han att han hade en kanonbra salva som han trodde skulle lösa problemet. Hoppet tändes en aning. Givetvis. Men inte mycket. Vågade inte riktigt det eftersom skavet var så långt gånget att det helt enkelt inte kändes troligt att den där salvan skulle kunna hjälpa så mycket som behövdes.
Kletade i vanlig ordning in mig med vaselin förutom att jag tog extra mycket. Skulle ge mig på Prins Bertils stig men hamnade snett och insåg att jag hade tagit en omväg till Halmstad. Skavet blev inte sämre och hoppet var fortsatt litet om den där salvans förträfflighet. Ken visade sig vara en lång skäggig herre till ängel. Salvan (Sportslick) var en total succé och jag har fortfarande lite svårt att tro att den kunde fungera så bra. Utan den är jag säker på att jag hade fått bryta min löpning i förtid. Hans sällskap genom och ut ur Halmstad var mycket trevlig och välbehövlig. När vi pausade för fika, som han givetvis bjöd på, hade jag gjort ca 25 kilometer och det kändes som att dagen knappt börjat.
Från Halmstad och framåt var mina ben härligt pigga och det berodde helt klart mycket på Kens injektion, solen och det faktum att vinden totalt sett var med mig mer än tidigare.
Sträckan mellan Påarp och Mellby var väldigt fin och det var inte svårt att trumma på framåt. Väl dags för paus lyckades jag springa förbi ett ICA Kvantum, hur man nu lyckas med det, och sprang därmed för länge innan jag hittade nästa affär. Det gjorde dock inte så mycket eftersom jag därefter bara hade sex kilometer kvar. Sammantaget en riktigt bra dag som avslutades på väldigt mysiga Pensionat Neptun.
Sista dagen! Grymmaste salvan i min ägo (jag fick den såklart...). Bara att tuta och köra. Men vilken väg skulle jag ta? Närmaste vägen skulle bara vara 25 km. Såååå lockande. Men!
Alltid det där förbannade nejet. Med bara 25 kilometer skulle jag inte komma upp i en totalsträcka på 300 km och ju jag är lite störd i det där med siffror.... Samtidigt kände jag inte att jag ville hålla mig till Kattegattleden heller då den sträckan var längre än nödvändigt. Jag valde därför en egen variant där jag skulle springa raka vägen till Torekov för att efter det hålla mig till Kattegattleden. Sträckan till Torekov var inte så backig som jag hade blivit varnad för men vinden ställde återigen till det. Jag fick slita ordentligt och eftersom Torekov var det enda givna stället att pausa och fylla på depåerna på blev det inte bra. Pausen kom för sent. Väl framme fanns inget kaffe vilket gjorde att jag valde bort mineralvattnet (som jag alltid inhandlat annars) till förmån för Coca Cola. Jag tänkte att koffeinet och sockret i den skulle göra gott. Jag hade med mig ägg, köttbullar, ost och lite grönsaker från Neptun som jag stoppade i mig som en tidig lunch. Där gick något "snett". Efter pausen i Torekov hade jag en klump i halsen som sakta blev värre. Jag ville framöver vare sig dricka något, fylla på med salt eller energi. Benen blev tyngre och tyngre trots sol och medvind. Pauserna, som inte kom för sent, gav ingen effekt och hela jag blev bara mörkare och mörkare.
 |
| Vackert men kunde inte njuta... |
Varför? Ackumulerad trötthet? Sträckan till Torekov tog musten ur mig? Coca Colan? Avsaknaden av mineralvatten och kaffe? Solen? Att jag mentalt hade slappnat av och "redan var i mål"?
Med drygt en mil kvar till Ängelholm, när jag skulle pausa, är jag som ett ursketet äpple. Vattnet är långt ifrån slut men förmodligen har jag vätskebrist då jag har haft svårt att få i mig något trots att jag tvingat mig. Nu får jag äntligen kaffe och hoppas innerligt att det ska ge effekt. Jag får inte i mig hela muggen och när jag ska börja springa igen går det knappt. Den sista milen är inte vacker och något jag inte önskar någon. Den är något av det värsta jag varit med om. Jag försöker lufsa men tvingas gå en hel del. Klumpen i halsen växer ytterligare och jag överväger att sätta fingrarna i halsen. En del cyklar med pakethållare rullar förbi och jag funderar på att be om skjuts. Jag har trots allt kommit upp i de där förbannade 300. Men jag inser att jag kommer att slå ihjäl mig om jag försöker balansera på en pakethållare i det skicket jag är i. Med tre kilometer kvar spyr jag och sätter mig efter ett tag på en bänk. Det finns inte så mycket att välja på och det är så lite kvar. När jag närmar mig tågstationen känner jag ingen glädje över huvud taget. De där tårarna som kom när jag kom fram till Karlsborg tänker jag kommer knappast den här gången. Nu vill jag bara att helvetet ska ta slut. Men när jag får syn på tågstationen brister det i alla fall.
Jag klarade det!
På morgonen var jag övertygad om att klara det men med tanke på hur dagen utvecklades blev det långt ifrån självklart. Jag mådde skit när jag kom fram och fick ingen tid att vila eftersom tåget skulle gå fem minuter senare. Vattenflaskorna tomma men bara att att hoppa på. Till min glädje fanns vatten på tåget. Kallt härligt vatten men jag vågade varken dricka för mycket eller för snabbt. Den där klumpen i halsen satt stenhårt kvar. Efter ett tag känner jag att klumpen växer oroväckande fort och jag hinner precis ta med mig en plastpåse till slussen mellan två vagnar för att spy en andra gång. I ögonvrån ser jag att de som sitter närmast, av förståeliga skäl, flyr fältet samtidigt som ängel nummer två dyker upp. Hon satt bredvid mig och även om jag inte pratade med henne överhörde hon kanske mitt samtal med kvinnan snett mittemot där jag berättade om vad jag hade gjort och det var kanske därför hon inte var rädd för magsjuka utan utgick liksom jag ifrån att vomeringen hade med utmattning och uttorkning att göra. Oavsett kom hon in till mig i slussen som den självklaraste sak i världen och bad om att få ta hand om påsen, placerade mig på platsen där de andra passagerarna flytt ifrån (perfekt för nu fick jag mer utrymme för benen :) och kom med både en macka och lite frukt som jag omöjligt kunde trycka i mig men vänligheten och omsorgen berörde mig djupt. Vilken fantastisk människa.
Den fortsatta färden hem var hemsk. Inga fler spyor trots att jag trodde att de skulle komma men jag hade en enorm huvudvärk och inget i mig ville byta från tåget till buss, ytterligare byten och den korta promenaden hem. En snabb dusch och rakt i säng. Nattens sömn var orolig och dålig och dagen efter var jag väldigt trött med en huvudvärk som stegrades under dagen. Jag drack mycket men kissade knappt. Min analys var utmattning och uttorkning.
Jag kom hem tisdag kväll. Fredag morgon ligger, till min glädje, resten av familjen i magsjuka. Att springa drygt 300 km på 6 dagar innebär per automatik att det går lite upp och ner. Både under en dag men även mellan dagar. Sammantaget hade jag haft fem väldigt bra dagar. Fysiskt och mentalt gick det rent av jättebra förutom det där förbannade skavet. Jag kan min kropp och mina behov. När det ska pausas och vad kropp och huvud vill ha. Därför störde det mig väldigt att sista dagen blev som den blev. Det kändes inte logiskt, framförallt inte eftersom kroppen på morgonen inte kändes annorlunda än de andra dagarna. Därför en liten revansch i att det med största sannolikhet var en magsjuka som hade ställt till det för mig och inte min fysik. Lite extra skönt också gentemot min mor som tycker att jag är på självmordsuppdrag när jag gör den här typen av löpningar. När hon förstod hur jag mått sista dagen och mådde dagen efter fick hon lite vatten på sin kvarn men med magsjukan som förklaring....
Axeln blev rent av bättre av den här löpningen. Ska bli intressant att diskutera det med Marie på Elitrehab.
Pauserna
- Pausa i tid när kroppen säger till.
- Befria fötterna från skor och strumpor.
- Benen i högläge.
- Påfyllning efter behov. Mat/energi, salt, mineralvatten, kaffe.
- Byta om till torrt på överkroppen.
- Blunda och slumra.
- Inte frysa.
- Skugga, förutsatt att den inte får dig att frysa.
Tyvärr infinner sig alla dessa punkter aldrig samtidigt och det är det som är det stora problemet. I den bästa av världar infinner sig pausen dessutom i naturen med fågelkvitter. Under den här löpningen har jag på allvar börjat fundera på en barnvagn. Att springa med rygga ger en viss frihet men den får inte bli för tungt. Det går helt enkelt inte att ha med sig för mycket vatten, mat, kläder osv. Med barnvagn skulle det vara lättare att tillgodose flera av punkterna ovan.
Även med den här löpningen är jag mycket nöjd. Den ledde till flera tidningsartiklar. Tyvärr bara på hemmaplan men ändå. Mycket brus på sociala medier och många trevliga möten och samtal. Dessutom medverkan i podden Medicalrunning vilket var extra roligt.
Total sträcka blev 305 km och när det skrivs ser det ut som att vår insamling landar på ungefär samma summa som förra året: 15 000 kr. Vackert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar