FIFA kan dra åt helvete!

Semifinal och straffsparksläggning

Jag har kraftiga problem med alla skärmar och allt vad de innebär i allt från spelande, sociala medier och annat verklighetsfrånvändande. Problemet är i grund och botten inte att de finns utan att de missbrukas så totalt. Det är inte två timmar per dag. Det är mängder med timmar per dag och varje dag. Inte en sekund får vara utan intryck. När man går, när man äter, när man väntar. Till och med i samtal med andra ska fanskapet tas upp och tittas på. Vuxenvärlden är inte mycket bättre än barn/ungdomar och har i mina ögon svikit den yngre generationen genom att inte ta ansvar för att hjälpa dem att få ett hälsosammare förhållande till skiten. Men svårt för en narkoman att hjälpa en annan.

I onsdags var det fotbollscup i Torslanda för laget jag tränar, Partille IF P09. Tävling! Först ett gruppspel och sedan A- eller B-slutspel. De två första matcherna slutade oavgjort vilket innebar att vi var tvungna att vinna den tredje för att gå till A-slutspel vilket vi alla naturligtvis ville. Vinsten i tredje matchen ledde till kvartsfinal. Semifinalen gick till sudden death och slutligen straffsparksläggning. Den vann vi och hamnade i vår första final någonsin (vi har för övrigt aldrig varit i semifinal heller). Vi vann tillslut även finalen. 

Inför och under straffsparksläggningen kunde jag inget annat än le. Jag var genuint lycklig över dagen även om den inte var slut. Min lycka hade helt och hållet att göra med att mina grabbar (givetvis även jag själv) fick uppleva livet deluxe. Livet är känslor och idrott i tävlingsform har den fantastiska egenskapen att förstärka och ta fram hela paletten i känsloregistret. Glädjen över att göra mål. Besvikelsen av att släppa in mål. Ilskan över den felaktigt dömda straffen, sorgen och tårarna av att åka ut. Den enorma nervositeten. Spänningen! Önskan och viljan att vinna. Drivkraft och ambition. Och allt detta tillsammans med lagkamrater. Att få dela allt detta i verkligheten.

Men tävlingen är tyvärr inte vardag. I vardagen konkurreras idrotten ut idag av skärmen. Våra barn- och ungdomar slutar med sitt idrottande rekordtidigt. För något år sedan låg medelåldern för att sluta med sin idrott på knappt 11 år. 

Det här är djupt oroväckande. Inte bara ur ett fysiskt perspektiv. Den fysiska hälsan idag är djupt oroande men även den mentala hälsan dyker. Det finns många förklaringar till det men en är garanterat att skärmen konkurrerar ut idrotten. Vi behöver få uppleva känslor, starka känslor tillsammans. Det kan skärmen aldrig ersätta. Kamratskap på nätet är bättre än ingen kamratskap men den kan aldrig slå kamratskapen i verkligheten. 

När vi kom hem sent på kvällen efter cupen och låg i sängen var jag fortfarande uppe i varv. Jag log fortfarande och var genuint lycklig. Tankarna snurrade och efter ett litet tag sa jag lite halvhögt till min son i rummet bredvid. Emil! Visst kan FIFA dra åt helvete!?

Inget svar. Han sov som en stock.