Tävlingsledare Göteborg Marathon 2024

Vill du vara tävlingsledare för Göteborg Marathon?

Aldrig i livet... Sen tänkte jag om. 

Och Sylvesterloppet?

!?

Solvikingarna står mig varmt om hjärtat. Jag började springa med dem 2014, "skapade" och blev ansvarig för trailen några år senare. 2022 gjorde jag ett år i styrelsen och 2023 blev jag kanslist. Efter en fnurra på tråden hade jag uppehåll i ett halvår och var igång igen i våras. När jag "återinsattes" fick jag samtidigt frågan om att bli tävlingsledare. 

Min ursprungliga reaktion ändrades av flera olika anledningar. Jag visste att min företrädare Anders Bogelius ville sluta och hade velat det i flera år och jag vet hur svårt det är för klubben att få folk att engagera sig och framförallt när det på riktigt tar tid. Orsaker som bland annat klubbkänsla, nyfikenheten på den nya erfarenheten och en ekonomisk ersättning gjorde att jag svarade ja. Tid hade jag ju....

Mitt ordinarie lärarjobb, mitt egna företag, kanslist och ledare i Solvikingarna, Kåsjön SupRun, EB-loppet, fotbollstränare, podden Stric, familjefar och man, hundägare och...., jag har helt säkert glömt ett par saker till. 

Det är lustigt det där med tid. Den finns till det man vill men även då finns risken för att den inte räcker till.

Med facit i hand hade jag aldrig klarat av detta om det inte varit att jag i våras jobbade 75% med mitt lärarjobbet och nu i höst i 60%. Aldrig. Därför vill jag nämna två viktiga saker. 

1. Hatten av för Anders Bogelius som, vad jag förstår, i alla år har skött detta idéellt. Hur han har hunnit och haft råd begriper jag inte riktigt men jag antar att han inte haft riktigt lika många bollar i luften samtidigt som jag.

2. Jag vet att det sticker i ögonen på en del att jag får en ersättning men det hade inte varit möjligt annars eftersom jag inte skiter pengar och faktiskt har en familj att försörja. Samtidigt kan man undra var dessa personer är när man ska räcka upp handen för att erbjuda sin hjälp? Dessutom, om det nu är någon tröst, är det sammantagit inte speciellt mycket ersättning om man ser till arbetsinsats. 

Tid. Göteborg Marathon kräver tid. Massor med tid. 21 och 42 km, 1200 löpare, omkring 185 funktionärer, polistillstånd, bajamajor, bokningar åt höger och vänster, trafikledare, mat och coca cola, buffar, medaljer...., ja jag skulle kunna hålla på länge till.

En mejlkorg som alltid är full och där man måste ha svart bälte i organisation för att få ihop alla mejl och frågor som skickas fram och tillbaka. Jag insåg ganska snart att det jobbigaste var när jag hade skickat iväg ett mejl och kunde vara trygg i att bollen nu låg hos någon annan. Eller rättare sagt bollarna. Känslan efter ett antal veckor av tveksamhet och osäkerhet över att det är något som saknas eller inte stämmer och insikten av att de där bollarna som borde ha kommit tillbaka inte gjort det är minst sagt otrevlig. Jag fick tänka om och göra om och börja skriva upp vad det var jag hade skickat iväg och att jag väntade på svar. Mycket bättre! Nästa steg att lita på att folk gör och håller det de lovat är inte heller den helt enkel. Är det rimligt att dubbelkolla? Allt!?

Kommer rätt antal bajamajor, på rätt ställe och på rätt tid? Eller trafikledarna för den delen (återkommer till dem)?

Jag avskyr Dropbox. Och Excel. Jag har varit funktionär på Göteborg marathon vid många tillfällen men haft noll insyn i tävlingsledningens arbete. Allt detta har klubben i Dropbox som är långt ifrån min favorit. Jag kan det inte så bra eftersom jag inte jobbat mycket med det men dessutom är det på riktigt svårarbetat och krångligt. Google Drive är mycket bättre. Och Excel med alla sina flikar som inte går att skriva ut på ett vettigt sätt. Suck.

Bogelius var verkligen en klippa. Så noga och ordentlig men Dropbox och Excel gjorde det jättesvårt för mig att få en bra överblick. 

De första veckorna var det mycket ångest och motvilja att ta sig igenom alla dokument för att få koll. Bogelius var behjälplig men jag ville verkligen inte störa honom för mycket samtidigt som jag var övertygad om att ska jag någonsin få koll på detta är det jag och ingen annan som måste grotta ner mig. Jag blir inte bättre på att rycka Bogelius i näven så fort något tar emot. 

Efter hand övergick känslan allt oftare till att jag nog började få koll och då kom också glädjen allt mer. Sammantaget tycker jag det här har varit riktigt roligt. Organisera och få koll. Styra och ställa. Bestämma! :)

I Tävlingsledningen var vi tre nya och fyra rutinerade där jag verkligen måste lyfta fram Stefan Litzén. Vilken otroligt viktig person han är för klubben i samband med alla våra tävlingar och att han fortfarande möter mig med ett leende när vi ses är förunderligt med tanke på att det knappast kan finnas någon annan som skickar så många mejl till honom som jag gör.

Med ett par veckor kvar kände jag att jag hade koll och då nådde vi också vårt anmälningstak på 1 200 personer. För första gången någonsin i klubbens historia. Inget varken jag eller tävlingsledningen kan ta åt oss någon ära för. Det bara blev så. En ny löparboom på gång efter Pandemihelvetet? Gärna.

Torsdag morgon, två dagar innan tävlingen hoppade jag på cykeln för att ta mig till min fysio Marie och se över rehaben på min axel. Cykelbanan från Östra sjukhuset ner mot Munkebäckstorget var tom. Nedförsbacke och därmed ganska hög fart även om jag inte tryckte på speciellt mycket. Plötsligt hoppade någon in på cykelbanan (skulle korsa?), jag tror att jag skrek "Nej" samtidigt som jag tvärbromsade. Sen minns jag inget mer än några fragment. Några hjälper mig på plats, jag röntgas, jag fryser.

När medvetenheten är med i matchen igen ligger/sitter jag på en brits på akuten. Jag får av läkaren veta att nyckelbenet är brutet och att jag fått hjärnskakning. Att de vill hålla kvar mig ett tag för observation. 

"Du..., jag ska springa ett ultralopp nästa helg. Vad tror du om det?

Frågan var givetvis inte seriöst ställd men det blev ganska roligt eftersom läkaren enbart tänkte på hjärnskakningen när hon svarade och glömde helt av det där med nyckelbenet. Vi skrattade båda gott när jag poängterade att det kanske inte är fysiskt möjligt med tanke på nyckelbenet.

För övrigt. Får jag någonsin tag i den där idioten som hoppade in framför mig utan att se sig för.....

Hjärnskakningen krävde närmare två dygn med lugn och ro och jag visste vilken omöjlighet det var med tanke på lördagens marathon. När jag kom hem torsdag eftermiddag (efter att ha gjort klart med ICA på plats med vår beställning) var en arbetsdag borta och mejlkorgen full. Jag hade inte ont i huvudet men det kändes tungt och ärligt talat var min rationella förmåga nog inte på topp. 

Jag mejlade tävlingsledningen så att de skulle veta vad som hänt och att de skulle vara medvetna om att jag inte var i slag. Både torsdag eftermiddag/kväll och fredagen blev en form av intervallpass. Jobba vid datorn i 5-10 minuter (gick inte mer än så) för att sen gå och lägga sig i soffan och blunda. Givetvis hann jag knappt sluta ögonen förrän en ny tanke dök upp om vad som måste göras. Någonstans där på fredagen var det dessutom bland annat en fysisk inspektion på Slottsskogsvallen. Jag tror att pappa skjutsade mig...:)

Lördag morgon 0630 var vi på Slottsskogsvallen. Starten för marathon 10.00 och halvmarathon 10.30 och den här dagen blev på sätt och viss oerhört märklig. All tid och planering. Alla beslut och avvägningar. Suktandet efter kontroll för att få till en väldigt bra tävling för både löpare och funktionärer. Det kändes extra viktig givetvis för mig personligen. Överlämnandet från Bogelius till mig fick inte bli dåligt. Samtidigt är klubbens tävlingar väldigt viktiga för klubbens ekonomi. Kan vi göra det bra i år med anmälningstaket nått bådar det riktigt gott inför 2025. 

Nytt för mig att vara ansvarig för ett så stort evenemang med så många människor inblandade. Nyttigt.

Jag är naturligtvis inte helt hundra denna dag och det märkliga är känslan och insikten att mitt jobb är gjort. Nu kan jag inte göra så mycket mer än att hoppas. Startknappen är intryckt och kugghjulen rullar. Som en våg som har alstrats under flera månader och som nu forsar fram. Tävlingsledningen är brilliant, likaså funktionärerna vilket leder till en väldigt lyckad tävling med väldigt nöjda löpare. Egentligen bara en viktig sak som inte var bra - Trafikledarna valde att ta sovmorgon och var inte på plats när marathonlöparna kom till Marklandsgatan. 

Det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa. Både för löpare men även för oss som tävlingsarrangör och klubb.

Denna första gång med Göteborg Marathon glömmer jag garanterat aldrig. Jag är stolt över arbetet och resultatet och väldigt sugen på både nästa års jobb men också det kommande Sylvesterloppet, där jobbet redan är igång. 

Extra nöjd är jag med de många fina priserna jag lyckades skrapa fram till tävlingen. För övrigt blev jag lite lätt chockad när jag insåg exakt hur många priser (40-50 st) det faktiskt handlade om. 

Varför denna grymma löpform?

Egentligen har jag slutat försöka förstå. Jag har på snart 15 år inte hittat någon logik men ändå kan jag inte låta bli att ständigt fundera för att nå någon form av insikt. 

Att benen är pigga och att löpformen känns god inför en tävling är naturligtvis inget konstigt. Lite mindre träning och belastning den sista veckan eller t o m sista två veckorna så är det full spruta när startskottet går. 

Nej. Det är det där andra. I vardagen när benen borde vara pigga men inte är det och kanske framförallt det motsatta, när belastningen varit tung och ändå spritter benen i bästa "runnershighmode".

Jag för min del har genom åren jämförelsevis inte varit med i speciellt  många tävlingar. Den senaste var Kalmar Ironman 2019 och därför har jag sällan haft anledning att formtoppa. Istället springer och tränar jag och tar sällan hänsyn till att känna mig pigg. Det blir vad det blir och det enda jag gör är att notera och fundera.

Just nu befinner jag mig i en smått osannolik formtopp och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att de senaste månaderna faktiskt känts otroligt bra. 

Inte senaste veckan. Månaderna!

En påminnelse om det självklara

54 km på kaffe, salt och vatten

Vad beror det på?

Hur stor del har löpvilan efter operationen i april? 

Hur stor del har alla års ackumulerad löpning och träning?

Hur stor del har benstyrkan jag jobbade med när jag inte fick springa?

Hur stor del är det faktum att jag via två operationer tvingats till två längre löpvilor på två år?

Hur stor del har det faktum att jag varit noga med min löpteknik den senaste tiden?

Jag har verkligen ingen aning men faktum kvarstår att känslan och "resultaten" på mina pass varit häpnadsväckande bra. Kort tid efter att jag började springa efter operationen fick jag för mig att springa fort på bana i några km och det gick fort. Väldigt fort. Och det där har återkommit om och om igen. Jag känner mig lätt och snabb mest hela tiden oavsett belastning. Långpasset förra helgen på 20 km fick jag om och om igen bromsa mig själv och ändå såg jag när passet var slut att det gått bra fortare än vad jag hade förväntat mig.

Fel på klockan? 

Jag ställde mig t o m på vågen här om dagen för att se ifall jag helt enkelt hade gått ner i vikt och skuttade runt med färre kilo. Nej inte det heller. 

De senaste 11 dagarna har jag sprungit sisådär 160 km där den senaste löpningen på 21 km i det stora hela var i skogen. Efter dryga milen hamnade jag snett och fick i kanske 15 minuter ägna mig åt mosspromenad/löpningsom ju knappast är snällt mot låren. När jag väl befrias från träsket sprang jag sista 5 kilometrarna på asfalt och det gick återigen sådär löjligt fort. 

Förundrad och tacksam tänker jag att det bara är att njuta och se till att bromsa innan en skada kommer. Ska cykla lite nästa vecka istället och sluta fundera eftersom jag aldrig kommer till insikt vad gäller detta. Då dyker en ny tanke upp och jag inser att jag har en helt ny detalj i mitt liv som jag inte haft tidigare  och därmed inte heller tänkt på och som faktiskt kan ha påverkat förutom det ovan nämnda.

Jag har i ett halvår tagit ett omega 3 tillskott. Ett tillskott som också innebar två tester. Det första togs innan jag började ta tillskottet och visade att mina nivåer av omega 3 och omega 6 inte låg i den balans man skulle önska. Det andra testet gjordes tre månader senare och visade på en tydlig förbättring och nu ytterligare två månader senare är det rimligtvis ännu bättre...? 

Ligger huvuddelen av förklaringen där?

Vet inte....

2024 års Kåsjön SupRun

Klappat och klart. Allt på sin plats sen tidigare och det enda jag behövde lägga fokus på var marknadsföringen. Att få folk att veta om eventet och att få dem att komma. 

Nästan så. 

Kitekalles Göteborgsdel hade bytt ägare vilket gjorde tillgängligheten att hyra SUP lite svårare och krångligare. Fem i tolv lyckades jag få hjälp av Friluftsfrämjandet ifall någon intresserad inte hade SUP. Riktigt skönt även om det var i sista laget, samtidigt vet jag att det troligaste är att man äger en SUP ifall man vill vara med. 

Jag gjorde en rejäl ansträngning för att nå ut via vänner och bekanta och det är naturligtvis omöjligt att veta hur lyckosamt det var. Vädret var tyvärr inte på min sida och skrämde säkert iväg en del. Ändå hade jag goda förhoppningar om deltagarrekord då ett flertal hörde av sig och sa att de nog skulle komma.

N o g....

Fyra stycken lämnade återbud sista 24 timmarna på grund av sjukdom vilket gjorde att vi landade på nio stycken deltagare. 

Hur ska jag göra för att locka fler till detta härliga event? Jag får verkligen klura på det. Samtidigt känner jag att det är så små saker som påverkar och som antingen får det till att stanna runt tio eller lätt hade kunnat bli minst det dubbla. Förutom de fyra återbuden hade jag fått minst lika många meddelanden om förhinder från andra som tänkt komma. Jag undrar jag hur många vi hade blivit om vi haft lite mer tur med vädret...

Besviken och samtidigt läge till självkritik. Detta behöver jag bli bättre på. Problemet är att jag varken är bra på eller tycker att det är roligt med sociala medier. Kanske läge att ta hjälp....?

Samtidigt är jag hur nöjd som helst. Återigen gick allt väldigt, väldigt bra och deltagarna verkade vara mer än nöjda trots att de fick slita hårt i vinden. Familj och vänner ställer upp utan att blinka och vi får en trevlig stund tillsammans. Värdefullt!

Givetvis började det motigt för min "lille" Emil. Typiskt. Han gick på grund direkt vid starten och plumsade i. Ingen klockren inledning med tanke på att det både var mulet och blåsigt och det var mer än tydligt hur ett mörkt moln la sig över hans sinne. Tydligen ändå glad när han tillslut kom fram till vindskyddet där löpningen skulle ta vid. 

"Skitsport!"

Imponerad av både honom och de andra deltagarna. Paddlingen ut var riktigt tuff.

Jag ser verkligen fram emot nästa år. Jag tror fortfarande stenhårt på det här konceptet och jag tänker envist fortsätta. En vacker dag ska vi bli många fler...

En påminnelse om det självklara

Årets ljuvligaste löpning förekoms naturligtvis av den totala motsatsen. 

Grabben på fotbollscup i Helsingborg. Cup betyder tidiga matcher. Både lördagen och söndagen med start 0850 och om man då bor 30 min från planen och dessutom ska hinna med både kaffe, morgontoalett och löpning blir det problematiskt. Nej, inte utmanande. Ett stort jävla problem.

Man kanske inte måste springa varje morgon? Korrekt men i mitt fall är det nödvändigt av flera anledningar. Det handlar primärt inte om att få ett träningspass utan om att få en bra start på dagen genom att ventilera både kropp och huvud. Svettas ut så att det inte rinner resten av dagen, blåsa ur stelhet i muskler och ge huvudet en chans att mentalt förbereda sig på det som komma skall. 

Morgonsvettet måste ut

Därför finns ingen prestige i längd eller fart. Jag ställer inte heller klockan orimligt tidigt eftersom jag här och nu inte befinner mig i "asketmode". Faktum är att jag inte ställer den alls eftersom att jag vet att jag vaknar av mig själv omkring klockan sex.

Det blev två löpningar dessa dagar av det tyngre slaget. Först och främst hade vi ingen AC på rummet vilket innebar ett helvetiskt varmt rum och dålig sömn. Därefter kort om tid att vakna. Normalt ger jag mig själv en timma innan jag beger mig ut men här blev det kanske 15 minuter. Inget kaffe. Vet inte hur mycket det påverkar men eftersom det normala är kaffe innan löpning förutsätter jag att det inte är obetydligt. Slutligen stadsmiljö och asfalt. 

Jag hann inte med mer än omkring 30 minuter löpning och tur val väl det eftersom hela kroppen var blytung och verkligen inte ville. 

När vi kom hem på söndagen somnade jag strax efter åtta och sov som ett barn. Morgonen därpå de vanliga rutinerna och så iväg. Luften, en försmak av underbart friska höstmornar, benen löjligt pigga och andningen gick som en klocka. Trots att löpningen var ganska backig susade jag fram på det härligaste sätt. Kände mig både lätt och urstark. 

Tänk om det hade varit en tävlingsdag.... Oj, oj, oj. 

De två tunga löpningarna var verkligen tunga men också snälla i och med att de var korta och gick långsamt. En mycket god natts sömn, kaffe och den vanliga startsträckan/rutinen gav en formtopp deluxe. En underbar känsla som hade sin grund i det tunga.

Vi ska varken ha balans eller mellanmjök i våra liv. Vi ska ha och behöver ha ytterligheter och även om jag vet detta blir jag alltid lika glad när jag i praktiken får uppleva det.

Ytterligheterna är livet

54 km på vatten, salt och kaffe

Alltid roligt att experimentera. Alltid roligt med något nytt och alltid trevligt att umgås löpande. 

En av mina allra bästa vänner, Jesper har blivit löparfrälst. Äntligen har han kommit till insikt om den långsamma löparens fröjd och med detta kommer storslagna planer och mål. Därför ville han göra en Backyard ultra i sin egna backyard. Ett träningspass med sugna vänner för att förbereda sig inför framtida tävlingar. 

Backyard Ultra är en tävlingsform där deltagaren så många gånger som möjligt ska springa ett varv på 6 706 meter (4.167 miles). Varje timme startar man på ett nytt varv. När ett varv är avklarat, kan deltagaren vila fram till nästa start. Loppet avslutas när alla löpare utom en har gett upp, alternativt inte hinner tillbaka inom tidsbegränsningen 60 minuter.

Jag var tveksam till att vara med med tanke på min opererade axel men eftersom jag trots allt kommit igång med löpningen de senaste veckorna tänkte jag, varför inte? Jag har ju trots allt aldrig gjort en Backyard och var lite nyfiken på det och om axeln eller för den delen kroppen (jag har trots allt inte speciellt många mil i benen de senaste tre månaderna) skulle säga ifrån får jag väl i så fall avbryta.

 Trevligt med goda vänner är aldrig fel. 

Eftersom tempot skulle vara lågt med inslag av promenader samt den där vilan varje timme tänkte jag att det kunde vara läge att experimentera lite genom att inte ta någon energi och bara hålla mig till vatten, salt och kaffe. Detta på fastande mage eftersom jag aldrig äter frukost. 

Hela dagen/löpningen blev av det inkännande slaget. Hur skulle det kännas i axel och övriga kroppen? Hur skulle energinivån kännas?

Allt blev över förväntan. Mycket trevligt sällskap vilket jag i och för sig visste i förväg. Kul att lära känna Jenny som jag inte träffat tidigare och glädjande med en kropp som samarbetade till hundra procent. Axeln sa inte ifrån vilket naturligtvis var skönt men att resten skulle fungera så bra gör mig ärligt talat förundrad.

Jag har som sagt inte sprungit speciellt mycket sedan mitten av april. Lite drygt två månaders total löpvila där jag bara promenerat och gjort en del benstyrka men jag har inte sprungit. De senaste veckorna har jag visserligen kommit igång men jag kunde aldrig tro att den här Backyarden skulle gå så bra som den gjorde. Att beskriva det som bra räcker förresten inte. Det gick helt fantastiskt bra. Åtta varv var bestämt på förhand men jag hade lätt kunna fortsätta länge till. Kroppen kändes fräsch precis hela tiden och när vi fick tillskott av Jespers platspöjk Joel de sista två varven annonserade han att han ville springa fortare efter hans första varv. Problemet var att han var osäker på bansträckningen och därför sa jag att jag kunde öka tempot även om jag inte tänkte springa för fort och riskera något sista varvet. Jag kände att det inte skulle vara några problem att öka farten samtidigt kan det vara en förrädisk känsla men jag litade på att min dialog med kroppen fungerade och att jag skulle bromsa vid minsta antydning till problem. Vi blåste på och när vi väl sprang blev jag uppriktigt förvånad över hur bra det kändes. 

Ingen tillsatt energi och "dåligt" löptränad de senaste månaderna och ändå kändes benen lätta under alla åtta varven. Underbart! Jag är både förvånad och tacksam. Intressant att jag ackumulerat under alla dessa år med löpning tydligen har en solid grund som inte förstörs så lätt. Vackert att jag ännu en gång får en bekräftelse på att min fettförbränning är fantastiskt bra. Lite viktigt också att få saker jag tror mig veta bekräftat i praktiken.

När jag sprungit långt tidigare, under mina egna äventyr och tävlingar, har jag alltid tillsatt kolhydrater. Men jag har också länge tänkt att det mest är för huvudets skull. Att längta till och få en belöning i form av socker lite då och då. Utifrån en kroppslig energinivå borde det gå att enbart köra på mina fettdepåer. Länge. Den här gången blev det 54 km och visst vi sprang väldigt lugnt och fick lite vila varje timma. Det har betydelse naturligtvis men 54 km är ändå inte kattskit. Jag är väldigt nyfiken på hur länge jag skulle kunna hålla på med en bra känsla utan att tillsätta energi. Kanske något att prova en vacker dag.

Inför Aktivitus trailrun 100 miles gjorde jag ett träningspass som blev ett marathon. Den gången sprang jag utan någonting. Alltså inte ens vatten vilket gick förvånansvärt bra. Jag trodde att jag hade skrivit om det här på bloggen men kan inte hitta det. Lite störande. Det kan vara så att det bara blev ett inlägg på Instagram om det. 

Oavsett så är det alltid lika roligt att prova och experimentera med saker och ting. Och alltid, alltid extremt givande att få positiva svar. 

Jag är nöjd

Inför Aktivitus trailrace 100 miles

Aktivitus trailrace 100 miles

Fasta i 72 timmar

Ännu en 72 timmars fasta

Slutligen. Kul att få vara med om andras rekord och upplevelser. Både Jesper och Joel slog längdrekord. En dag att minnas. Lite också för att jag kvaddade mina föräldrars bil. Inte skitkul just nu men vet att jag kommer att skratta åt det längre fram. Hursomhelst, viktigt att föreviga.....

Brottsoffret

Förövarens vapen

Naket

Planeringen och packningen är alltid lika rolig. Så lite som möjligt men ändå lite lyx. Boken ska med, majon till korven och torra löparkläder till dag två. Det är inte jättehärligt att ta på sig fuktigt på morgonen. Lyxen kan jag unna mig eftersom jag varken ska långt eller länge. 

En promenad på 6-7 km till skogen ovanför Paradiset i Partille. En övernattning. 

Jag har sovit i tält många gånger. I skogen. Men aldrig ensam. Och det var detta som var syftet med denna lilla minitur. Hade tankar på att ta med hunden men valde bort honom eftersom jag eventuellt skulle springa långt när jag väl kommit till rätta i skogen. Han har bara sprungit 14 km som längst och jag ville varken lämna honom vid tältet ensam i ett par timmar eller utmana honom med längden förutom den inledande promenaden. Jag hade även en tanke om att få med ungarna. Den äldstes svar var givet: "Det kan du glömma!" Med eftertryck dessutom. Inte oväntat... Den yngste däremot fanns en liten chans, eller risk. Jag var faktiskt lite kluven när jag ställde frågan. Jag ville verkligen komma iväg själv men kände också att det skulle kunna bli en väldigt mysig "pappason" utflykt som jag skulle uppskatta. Tänkte att om han hänger med får jag helt enkelt ge mig ut någon annan gång själv. 

Han sa nej.

Dagen inleddes med en timmas cykeltur, därefter lite packning och slötid för att efter lunch ge mig iväg. 

Jag hade sedan tidigare bestämt mig för var jag skulle slå läger men började tänka om under promenaden och fick istället ytterligare ett alternativ. Ett ställe med vindskydd och lite bekvämligheter som jag tittade till påväg till mitt ursprungliga ställe men som jag efter lite fundering valde bort. Det fanns ingen given tältplats och lite för stor risk att stöta på andra människor då det ligger mer "centralt".

Vidare till mitt ursprungliga ställe. När jag kom fram satte jag upp tältet och ordnade till i lägret. Gick omkring och samlade ved för att därefter sätta mig ner med min kaffetermos (lyx igen). Innan jag begav mig hemifrån kände jag mig lite trött, en trötthet som nu kom tillbaka och därför valde jag att lägga mig ner en stund och slumra. 

Underbart.

Helt själv i skogen med endast naturen som intryck. Till mig glädje sprack det även upp och solen tittade fram i omgångar. Efter närmare en timma var det dags att snöra på sig och löpningen blev både trevlig och jobbig. Den där tröttheten satt tydligen även i benen som kändes tunga. Så skönt då att jag inte har några krav på mig vad gäller löpningen. Prestigelösheten hjälps av min tämligen nyopererade axel. Vid viss terräng vill jag inte springa eftersom jag inte får ramla och inslagen av promenad dök upp påfallande ofta. 

Svettigt värre blev det i alla fall vilket till viss del berodde på att det var ganska kvavt i luften. Längtan efter ett dopp blev större och större och det var riktigt skönt att återse lägret igen. Av med allt och hopp i. Eller i ärlighetens namn smög jag hukande i som en mycket gammal och försiktig pensionär rädd för att halka. Återigen skönt att ha en axel att skylla på ifall någon fisk eller fågel skulle ha åsikter. Svalt och skönt. Låg i längre än vad jag hade tänkt mig och när jag sedan klev upp för att lufttorka (ingen handduk, någon måtta på lyxen får det vara...) stod jag där och tänkte på nakenheten i situationen. 

Att stå helt naken efter ett dopp mitt i skogen kändes både vackert och befriande. En kravlös ensamhet både fysiskt och mentalt. Ingen som ser eller tittar, ingen som vill något eller stör. Intrycken är naturens och där står jag och njuter av min nakenhet. Jag känner att jag inte är bra nog med orden för att kunna förklara känslan men den var oerhört skön och något jag vill tillbaka till.

Efter att ha torkat var det dags att elda. Hungern lyste med sin frånvaro och jag ägnade många timmar åt att bara se mig omkring. Oftast in i elden och ibland ner i vattnet för att lokalisera varifrån plurret kom. Det går för övrigt inte att se sig mätt på en brasa. Det blev även en del bokläsning och till sista korvgrillning. Jag hade med mig ett paket Turmat men blev aldrig riktig hungrig vilket gjorde att jag avstod den. Lite synd. Inte för att det är så himla gott utan för att det i princip är lika stor nostalgi och gokänsla att äta Turmat som att grilla korv. 

Till slut var det dags att krypa in i tältet, läsa lite till för att sedan blunda. Sömnen blir inte den bästa i tält men vad gör det när naturens ljud gör en sällskap? Eller när man vaknar på natten och inser att nu är det jäkla mig helt tyst. Ibland sover även skogen. Magiskt.

Lite ledbruten och trött var det fint med en kaffe på morgonen innan jag begav mig hemåt. 

Några tankar inför nästa gång. Att göra detta tidigare eller senare på året. Både för att få mörkret men även kylan. Då ökar den där brasan enormt i värde och uppskattning. Ett vindskydd nästa gång? För att slippa krånglet (visserligen ett till viss del mysigt krångel) med tältet men även för att få en lättare packning. Mer lockande att springa istället för att gå till lägret. Jag får skaffa mig någon form att myggnät.

Ro i själen kräver först och främst en bra vardag men en sådan här tur är inte fel att ha bakom sig. Eller framför sig.

Härligt med puls och svett igen.

Sex veckor med axellås. Sex veckor utan vare sig puls eller svett. Promenader med inslag av utfallssteg. Lite träning för benen men inte mer än så. För två veckor sedan blev jag av med axellåset och även om jag fortfarande inte får springa får jag uppgradera promenaderna till en kombination av gå/jogg. 

Axeln måste vara stilla. Inget pendlande och inget studs men ok att låsa fast armen mot kroppen och jogga korta sträckor i taget. Det innebär att jag joggar någonstans mellan 5-60 sekunder i taget, gärna när det är uppförsbacke och sen går. Några utfallssteg eller ankgång, sen fortsatt promenad och så iväg med lite fart igen. 

Härligt!

Fullständigt underbart att att få svettas och känna puls igen. Jag känner mig levande när jag återigen får smaka något som faktiskt kan likställas vid träning. Dessutom gör de korta inslagen av löpning att benen känns starka eftersom jag inte hinner trötta ut dem. Jag får tänka mig för så att det inte blir för långt eller för fort. 

Kul också att reflektera över att jag i princip gör det jag coachar andra att göra när de går från noll till att börja springa. Nu är det axeln som hindrar mig från att börja springa fullt ut men resten av kroppen mår ju inte dåligt av att smygstarta lite efter flera veckors uppehåll. 

Jag är oerhört glad över att kunna ta detta steg och ser fram emot nästa. 

Slutligen. Det finns många saker som går att stoppa in i facket livskvalité. Rörelsefrihet ligger högt upp.