Äventyrslöpning: Varberg - hem

Fredag eftermiddag sätter vi igång. Efter att ha blivit skjutsade av Jerkers mor till Varberg (omkring Ästad - Hallandsleden) driver vi sakta på.

Vi ska hemåt, mot Partille. Inga krav på vare sig tempo eller antal mil. Här ska upplevas och inget annat under tre härliga dagar. Vi har lyxen att inte behöva komma fram. Vi kommer dit vi kommer och skulle vi behöva skjutsas hem den sista biten så får det bli så.

Priviligerade!

Det här är en tur som jag verkligen har längtat till. Det finns så mycket i en sådan här upplevelse som jag tycker så oerhört mycket om.

Att få springa på ställen där jag aldrig tidigare varit ger mig en kick. Att inte veta vad som kommer efter nästa krök eller sväng. Det blir som om hela jag är mer mottaglig för omgivningen än när jag tar mina vanliga rundor.

Att det dessutom är vackert skadar inte. Såg och framförallt hörde en hel del tranor. Förbannat märkligt läte de har. Som en mistlur.

Umgänget med Jerker är även det väldigt trevligt. Gemenskapen, samtalen och den delade tystnaden samtidigt som det inte går att komma ifrån att det är en trygghet att inte vara själv. Hoppas på många liknande turer framöver. En dag kanske även ensam för att få uppleva hur det är.

Sen är det något visst med att tälta i naturen. Att komma fram till en bra plats. Att få ta av sig den för tunga ryggan (måste bli bättre på att packa lättare) och byta om till något torrt. Pillandet med småsaker.

Få något varmt i magen. För övrigt är mitt lilla gasolkök grymt.

För att inte tala om brasan. Att sakta få omges av mörkret. Få känna värmen och stirra in i den där magiska elden.

Sova omgiven av den friska luften. Känna det där lite obekväma men mysiga och morgonen med sin fågelsång. Fantastiskt!

När vi kom fram till vårt tilltänkta nattläger i lördags sa Jerker något om att det vore skönt med ett dopp. I mitt huvud lätt det mer som teori och inte praktik men när jag ser en naken stjärt studsa ner mot vattnet insåg jag att han menade allvar. Gick ju inte att göra annat än att hänga på.

Givetvis var det härligt. Och kallt! Tror att det är mitt livs tidigaste dopp någonsin och kanske en inledning mot en ny vana. Det ska ju vara bra för ens hormonella hälsa det där med kallbad.

Får se...

Jag får även en kick av att hämta vatten från naturen. Jag har svårt att beskriva känslan men det är något visst med det naturliga i att hämta från en bäck eller sjö och sen få dricka.

Blev lycklig över att jag blev lycklig av att få se paddorna när jag skulle hämta vatten. Även detta är härligt. Att känna glädje över småsaker. Vatten, naturen, vilan och den varma maten. Kontraster som man i vardagen kanske inte ger så mycket relevans eftersom det är så självklart. Här blir det enkla viktigt och därför lätt att uppskatta. Samtidigt slipper man allt annat världsligt. Det blir verkligen en mental paus från ens vanliga liv. En paus som ger massor av energi som går att leva på länge.

Bara en sådan sak som när vi efter lunch väljer att ta en tupplur i solen eller nedbäddade i sovsäcken beroende på vädret. Så vansinnigt skönt! Och så långt ifrån ens vanliga rutiner. Vi var båda rörande överens om hur viktig den där tuppluren är. Vi var i skogen för att uppleva. Inte för att hasta vidare mot fler kilometer. Det är i sådana lägen man känner sig vis och därmed njuter lite extra.

Det går inte att komma ifrån att den här turen i viss mån även hade ett annat syfte. Två veckor kvar till mitt 100 miles lopp blev det lite som en slags generalrepetition. Den gav mig både svar och frågetecken.

Först och främst. Jag känner mig verkligen redo. Löpningen med ryggan (vet inte hur mycket den vägde men skulle tro minst 10 kilo) är trög och jobbig men jag kände hela tiden att jag kunde mala på och att det aldrig var några problem.

Jag vet att magen klarar olika former av kolhydrater men ändå skönt att få det bekräftat.

Men, jag får nog tänka om vad gäller skovalet. Mina bekväma och lätta som jag har tänkt mig blir inte bra. Får se hur jag gör med den saken....

Slutligen. Jag tror på balans och kontraster. En sådan här tur påminner och får huvudet att tänka till och jag är inte så lite lycklig över att jag ger mig själv den möjligheten.