Veckans vaccination gjord - en självklarhet för mig

Det kostar att ligga på topp...

Totalt 10 timmars träning. 74 km löpning och 2,5 h styrketräning.

En ketogen kost (delvis med inälvsmat) på det med massor av vitlök och en hel del ingefära, kryddat med MCT-olja och Cellexir. 

Noll alkohol och 8 timmars sömn per natt. Ett flertal rejäla skratt och många trevliga möten. Många timmars utomhustid förutom löpningen. 

Meditation, visserligen enbart 5-10 minuter, varje dag och ett antal timmars bokläsning. Ett kallbad och en hel del bastu.

Den här veckans dos är godkänd och jag är väl medveten om att den inte gör någon större nytta om den är en engångshändelse. Därför blir det en ny dos nästa vecka, och nästa, och nästa.

En självklarhet för mig!

----

Jag vet att jag är lite barnslig men jag har väldigt svårt för den stora massan som slår sig för bröstet över att de är så duktiga över att ha vaccinerat sig och att det är en sådan självklarhet att göra det. Dos 2 och 3 och snart 4 och 5 (hur många kommer förresten orka ända till dos 5? Börjar kanske bli för jobbigt då...).

Men att vecka in och vecka ut hålla kroppen i trim och aktivt arbeta för att sätta en rejäl grund för sin hälsa. Att ge sig själv bästa möjliga immunförsvar.... Hur många kan slå sig för bröstet där?

Jag tror att det i nuläget är upp emot 80% som är vaccinerade i Sverige idag men samtidigt anses över 50% vara överviktiga. Hur många anses vara vältränade? Hur många jobbar dagligen för att ha en riktigt bra grundhälsa? Jag har inga siffror på det men det är garanterat inte i närheten av siffrorna ovan. 

Att vaccinera sig är en självklarhet för den stora massan men inte att sköta sin hälsa. Logiskt eftersom det ena är bra mycket enklare än det andra.

Var och en har en rätt att göra precis vad de vill och var och en har rätt att slå sig för bröstet och vara nöjd oavsett orsak. 

Jag är nöjd över veckans vaccinationsdos och ser fram emot nästa.....

Det smarta gamla hederliga armbanduret

En klocka. Ett armbandsur som bara visar tiden när jag tittar på den. Så enkelt men så viktigt.

Hur långt ska man gå i sin hälsosträvan? Mitt svar. Så långt det bara går förutsatt att det leder till en kvalitetsökning mentalt och fysiskt. Slår det över och blir en stress och en press. En belastning. Ja, då är det ju inte längre en kvalitetsökning och bör sopas undan illa kvickt.

Det "smart" gamla hederliga armbandsuret är i min värld en sådan där liten sak som gör skillnad.

När jag tittar på klockan är det bara tiden jag ser. Inte några notiser eller annat avgrundsdjupt som riskerar att jag gör mer än att just bara kollar tiden. 

Den hjälper mig också att inte ha mobiltelefonen i fickan. Jag är väl en av få, men inte en chans att jag tänker låta mobilen ligga och umgås med mina testiklar, mitt utlopp eller hjärta. Vart tog strålningsdiskussionen vägen förresten? Kan det finnas ett ekonomiskt incitament till att det inte forskas kring detta? Nej, nej. Absolut inte. Det är klart att det är totalt ofarligt. Något annat vill vi knappast höra. 

En smart klocka är i min värld en klocka som visar tiden och ingenting annat. Ett hjälpmedel att begränsa skärmtiden och en hjälp att inte ha eventuell strålning närmare än nödvändigt.

Incel av Stefan Krakowski

Incel - Ofrivilligt ensamma män. Det var först alldeles nyligen som jag för första gången stötte på uttrycket. Jag lyssnade på Stefan Krakowski i en podd och tyckte att ämnet var mycket intressant både ur ett samhällsperspektiv och ur ett personligt hälsomässigt perspektiv. 

Boken är riktigt intressant och bra. De ofrivilligt ensamma männen blir fler och fler. Varför då och vad kan det få för konsekvenser?

I den här boken försöker Krakowski ge en förklaring på detta och det han tar upp är som sagt mycket intressant. Generellt sätt är mäns aktiekurs på väg nedåt. Kvinnor börjar på de flesta plan både gå om männen och accelerera ifrån. Det gäller på utbildnings- och yrkesnivå och därför även ekonomiskt. För män går det åt motsatt håll i och med att allt färre klarar av gymnasiet med godkända betyg och därför hamnar i ett sämre läge i sitt "yrkesval". Att kvinnor allt som oftast väljer parter som har samma eller framförallt högre social och ekonomisk status blir ett problem för männen med lägre utbildning och det blir inte bättre av att kvinnor idag dessutom kan skaffa barn utan en partner över huvud taget.

Den här boken ger mängder med tankar och funderingar. Jag för min del som är lärare tänker extra mycket på skolans värld och hur den inte är anpassad till pojkar. Att dessa pojkars största intresse samtidigt är att spela spel i en värld med "bara" grabbar känns inte bra. De låga betygen, spelandet som riskerar att göra vattentäta skott till det andra könet samt risken för att i allt stillasittande bli allt annat än attraktiv är en mycket oroväckande kombination.

Det är aldrig roligt att måla svart men risken är att detta är minimalt problem idag jämfört med vad det kan komma att bli både på samhälls- och personlig nivå. 

Rekommenderar boken varmt. Den är ytterst aktuell och rent av viktig att läsa för mig som förälder och lärare. Hoppas att den även blir läst av folk med positioner i samhället som kan göra skillnad. För vi vill inte hamna i ett samhälle med en massa ensamma arga män.

Äntligen vardag igen

Semester är både vackert och underbart med vardagen är viktigast...

Vardagen är det vi har mest av och därför måste vi skapa en vardag att vara nöjda med. Semester och lov är alltid härligt att se fram emot men det får inte bli att de fungerar som en oas eller vattenhål medan vardagen är en ökenvandring. 

Hur ser vardagen ut? Vad är bra och vad kan bli bättre? Skapa och gör om. Förändra eller bygg vidare. 

Jag för min del ser alltid fram emot vardagen i slutet av exempelvis en julledighet. Jag ser fram emot de tydliga ramarna och vanorna jag har skapat. Jag vet när och vad jag ska träna eftersom jobb och familjeaktiviteter inte ger utrymme för annat än just den avsatta tiden. Jag ser fram emot fotbollsträningarna med mina Partille 09-or. Att komma hem efter jobbet och byta om för att få träffa härliga och glada ungdomar. Utomhus istället för att jäsa hemma i soffan. Eller att titta på min äldste pojks träningar och matcher.

Jag ser fram emot variationen mellan jobb och familj. För nog sjutton blir det intensivt med alla hemma samtidigt. Jag ser fram emot mina "lediga" dagar när jag delvis jobbar med Lärarhälsocoachen och delvis gör precis vad jag vill. 

Och ja, jag ser även fram emot lärarjobbet. Konferenser och mycket annat kan dra åt......, men lektionerna och eleverna med all kunskap och utveckling, alla skratt. Underbart!

Så småningom kommer givetvis den där lilla längtan till lov och semester igen. Variationen. Att få ledighet och mer tid är fint och jag tänker att det stämmer väl in med allt annat i livet. Vi behöver ytterligheterna och variationen. Soffan är bäst efter jag har tränat men jag klarar inte av att ligga där hur länge som helst. Och vardagen kräver så småningom semester men om den längtan är för stor är det Läge att göra något åt det vi har mest av. Vardagen.

Den största respekt för mat- och sockermissbruk

Mat, vatten, luft och sex. Enligt Maslows behovspyramid är detta den fysiologiska grunden för överlevnad. Essensen som kan liknas vid drifter som vi helt enkelt måste ha. En av dem sticker ut och det kanske också är det som är förklaringen till varför vi har sådana enorma problem med de så kallade vällevnadssjukdomarna som vi äter oss till.

Luften är inte så mycket att fundera på. Vår andning sköts av sig själv och är inget vi behöver gå omkring och tänka på. 

Sex, en förutsättning för att "leva vidare" genom att avla barn men knappast något som på daglig basis måste tillgodoses. Dessutom är sexdriften inget vi går omkring och bär på precis hela livet. Dels finns den inte före puberteten och dessutom är det knappast något som driver oss på daglig basis resten av livet heller. 

Vatten och törst är visserligen något som gör sig påmint varje dag men är väldigt lätt att tillgodose utan att det ska krävas alldeles för mycket mental energi. 

Maten däremot. Den är tveklöst det största gisslet och problemet.

Till viss del är jag själv både en mat- och sockermissbrukare och jag är övertygad om att vi alla är det fast i olika grad. Jag är grym på att äta mer trots att jag redan är mätt. Det är ju så himla gott. Och socker löser jag inte att äta lite av. Har jag väl satt igång, då jäklar. Och det får inte ligga hemma i något skåp och locka mig heller. Det går bara inte. Så har det varit fram tills nyligen.

Mina ständiga regler har hjälpt mig och förutom dem är det tveklöst så att vad jag stoppar i mig i övrigt (kolhydrater) påverkar enormt mycket. 

Jag har i många år ätit en kolhydratfattig kost. Den har varierat lite i sin sammansättning men jag har aldrig återgått till det normala sättet att äta (tallriksmodellen). Ibland har jag varit striktare, ibland liberalare. Men sammantaget har jag inte haft några problem med att då och då njuta av mörk choklad, nötter, godis och glass. Allmänt kolhydratintag och socker i olika former har gjort att jag hela tiden har hållit en liten låga igång även om det inte varit i några större doser. Är det inte dags för lite gott nu Daniel? Tanken har uppkommit med jämna mellanrum och jag har varit tvungen att lägga mental energi på att ta rätt beslut. Vilket jag inte alltid klarat. 

Men i julas hände något som jag aldrig upplevt tidigare. Under hösten var jag strikt på ett sätt jag nog aldrig varit tidigare. Det ledde till att när julen kom och alla dess godsaker förvånades jag av att jag helt enkelt varken var sugen eller intresserad. Jag smakade vid ett och annat tillfälle på godsaker såsom glögg och pepparkakor men det ledde inte till ett ökat sug. 

Slutsatsen är given. Äter jag en ketogen kost kommer behovet för sött försvinna. Ändå tycker jag att det är tydligt att tillgången till mat ändå kan vara ett problem. För som jag skrev ovan. Det är så himla gott och därför lätt att överäta även utan kolhydrater.

Och det är ju inte konstigt. Det sitter i ryggmärgen på oss. Finns tillgång på mat ska vi äta eftersom det djuriska i oss inte med säkerhet vet när det blir mat nästa gång. Det är så vi har levt i hundratusentals, ja till och med miljontals år. 

Men idag ser vår verklighet annorlunda ut. Mat och socker finns omkring oss hela tiden och vi är inte skapta för att stå emot. Varför klarar vi det då olika bra? Jag är övertygad om att vi genetiskt är olika känsliga för mat- och sockerintag så vi har olika förutsättningar på samma sätt som med allt annat. Oavsett finns det några nycklar för att lyckas:

- Ett tydligt regelverk att förhålla sig till.

- Noll/minimalt intag av alla typer av kolhydrater.

- Hjälp och stöttning av familj och vänner. 

Fastorna som jag ägnar mig åt skulle kunna läggas till på listan men inte till en början. Risk finns att man blir så nöjd med sig själv över att man klarat fastan att det riskerar att uppkomma ett rejält belöningsbehov. 

Belöningsbehovet är för övrigt förrädiskt eftersom det tenderar att uppkomma i alla möjliga sammanhang. Hur hanterar man det? Går det att belöna på ett "bättre" sätt? Eller ska belöningen bara accepteras eftersom den i sig bara är ett litet hack på utvecklingskurvan? 

Slutligen. Mat- och socker är inte som sex. Det är på alla sätt en mycket starkare drift. Det påverkas oss från dag ett tills att vi plockar ner skylten. Kommer man dessutom fel in i matchen från första början med fel sorts intag och fel förhållande genom att det förknippas med belöning, fest och tröst blir det riktigt tufft att senare i livet ändra på de dåliga vanorna. En motståndare att kämpa emot varenda dag och i värsta fall varenda timme. Mat och sockermissbruk ska verkligen inte underskattas. Det är en fruktansvärt svår motståndare att besegra.

Rymden ingen pratar om

Ut! Ut varje dag. Ut innebär per automatik rörelse, ljus och frisk luft. Alla viktiga för vårt välmående men där finns också något som man i princip aldrig pratar om.

Rymd och utrymme.

Jag har i det mesta ett evolutionärt perspektiv. Hur vi människor har levt i 100 000-tusental år är för mig en utgångspunkt för hur vi bör leva. 

Vi är utomhusdjur. Utomhus är normen och det självklara. Förutom att det ger oss rörelse och ljus ger det oss rymd och utrymme som tveklöst är essentiellt för oss.

Att stå vid en strand och blicka ut mot havet. Det känns i hela kroppen hur gott det är. 

Att stå på en höjd eller ett berg och blicka ut kan många gånger vara magiskt. Det ger ett lugn och en frihet som vi medvetet men kanske framför allt omedvetet mår väldigt bra av.

Hur är det då med motsatsen? Inomhus hela tiden. Tänk ett rum. Tänk dig att vi gör rummet mindre. Och mindre. En hiss kanske eller varför inte något litet trångt utrymme där man knappt kan röra sig. Skräckfilmscenariot för mig är levande begravd i en kista. Fy fan vad läskigt. Ytterligheterna visar ofta poängen. Ju mindre rum desto jobbigare och tydligare i medvetandet om att det inte känns bra. Samma sak går inte direkt att säga om den andra ytterligheten med natur och fri utsikt.

Vi är inte skapta för att ha väggar och tak omkring. Om rummen inte är tillräckligt små tänker vi inte på det, känner vi inte problemet men jag är säker på att det påverkar oss negativt ändå. 

Utomhus så mycket det bara går både för att det gör oss gott men även för att för mycket inomhus gör motsatsen.

Siffror motiverar men...

viktigt att titta på "rätt" siffror.

Löparklockor och pulsmätare. Stegräknare och aktivitetsmätare. Våg och måttband eller rent av blodsocker- och ketonmätare. Oura ring som bland annat mäter sömn men också runstreaks eller andra egenhändigt uppmätta bedrifter såsom sockerfria månader eller vad det nu kan vara.

Jag är den förste att skriva under på att siffror och statistik motiverar. Till exempel Runkeeper som jag använt som en träningsdagbok har varit ovärderlig för mig i min målsättning att springa långt men även smart. 

Oavsett om siffrorna och statistiken är till för att hålla igång träning, ett bra matintag eller sömn är det viktigt att vara medveten om vad siffrorna gör med en på det personliga planet. Hjälper de och är till nytta eller kan det rent av vara så att de har motsatt effekt?

När jag gick på gymnasiet hade jag några få aktier. Jag kollade kursen varje dag. Flera gånger om dagen. Med spänning tittade jag in på text-tv och hoppas varje gång att aktien skulle vara gulfärgad vilket innebar att de hade gått upp. Tyvärr var de inte alltid gulfärgade. De kunde också vara blåa och därmed ha gått ner i kurs. Jag insåg efter ett tag att den där blåa färgen påverkade mig negativt. Jag blev helt enkelt lite grinig och nedstämd. Framförallt när det var blått flera gånger på rad. Där och då tog jag beslutet att sluta upp med att kolla aktiekursen för jämnan. På kort sikt gjorde siffrorna mig sammantaget inte gott. Idag har jag inga aktier däremot lite fonder där jag använder mig av samma taktik. Att kolla varje dag är att försätta sig i en känslomässig bergochdalbana vilket jag inte mår bra av. Så mycket bättre då att kolla med längre intervall eftersom resultat då nästan jämnt är positivt. Vid börskrascher kollar jag först flera månader senare när kursen börjar gå upp igen vilket är positivt.

Den här lärdomen har jag tagit med mig i mitt användande av siffror förknippat med träning och hälsa. Genom att till exempel registrera varje löpt kilometer ökar den totala summan hela tiden och det jag ser kommer alltid att ha ökat. Finemang!

Det motsatta exemplet är vågen. Jag äger för egen del ingen våg och det är av den enkla anledningen att jag inte är speciellt intresserad av min vikt. Ibland lånar jag en i samband men att jag experimenterar med exempelvis fasta. Då handlar det mer om en nyfikenhet men också för att göra experimentet roligare med hjälp av allehanda siffror. 

Men om man nu är intressera av att gå ner i vikt kan det vara motiverat att väga sig men då är jag övertygad om att man måste tänka som i aktie- fondexemplet ovan. Mät och väg men gör det inte hela tiden. Hur mycket har du ätit och druckit? Svettats? Kissat och bajsat? Det är så mycket som påverkar och ingen går bara ner i vikt hela tiden. Det blir lite bergochdalbana men gör du rätt så kommer du förmodligen i längden få positiva besked på vågen.

Använd statistik och siffror men var väldigt medveten om hur du påverkas av dem och välj framförallt de som gynnar glädjen och motivationen. Använd dessutom den historiska statistiken som ett sätt att berömma dig själv. Ingen håller till exempel sockerfria dagar i all evighet. Istället för att klandra sig själv för att man har "misslyckats" så se tillbaka och beröm dig själv för alla lyckade dagar. "Misslyckandet betyder inte att alla de där dagarna varit förgäves, bara att en ny match tar sin början med möjligheten att slå den förra prestationen.

Fördelarna med att mäta är många. Den synliggör utveckling, motiverar och berömmer. Leta och hitta de siffror som hjälper.