Det finns en rikedom i att begränsa sig

Spring dig trött. Och då menar jag riktigt, riktigt trött. Så till den grad att det inte går längre. Huvudet är dimmigt, benen har transformerats till stockar och du är en millimeter eller två ifrån att börja gråta. Och då menar jag en gråt inifrån djupaste själen. En gråt som hör ihop med lättnaden att det är över.

Befrielse.

Min löpning har lärt mig oerhört mycket om hur jag ska hantera livet. Det är tyvärr få förunnat att uppleva det jag beskrev ovan. Och det är bara ett exempel på alla de gånger jag har befunnit mig i den djupaste av källare. Då jag fått "utforskat" mig själv och mitt psyke. 

Jag har definitivt blivit starkare men också klokare av dessa erfarenheter. De har gett mig perspektiv till vad jag verkligen behöver och inte. Jag tror att många suktar efter mer. Mer pengar och prylar. Mer underhållning. 

Jag ska inte förneka att även jag har en viss längtan åt det hållet också men den är faktiskt inte speciellt stark. Jag har lärt mig vad det är jag mår som bäst av. Jag har lärt mig att verkligen uppskatta det mest basala och det är väldigt skönt att veta att det inte krävs så mycket mer. 

Bli trött - vila. Bli hungrig - ät. Skratta och le åt något varje dag. Var tacksam och se fram emot småsaker.

Rikedom är inte mer - rikedom är att kunna uppskatta. 

Hur är denna normaliserade barnmisshandeln möjlig?

Jag vill så gärna förstå. Och när jag inte gör det blir jag irriterad. I just det här fallet lutar det kanske mer åt ledsamhet och nedstämdhet. Jag kan för mitt liv inte begripa dagens föräldraroll. 

Som jag ser det är den inte ens bristfällig. Den är i det närmaste katastrofal. Våra barn och ungdomar är utelämnade åt föräldrarnas beslut. De beteenden, vanor och mönster de växer upp med kommer sätta sig djupt och påverka dem för resten av deras liv. 

Föräldern - den "vuxne" antas ha kunskap erfarenhet och mandat att vägleda sitt barn till att må bra. Att det inte är något lätt jobb är jag först med att skriva under på. Det är både underbart och skitjobbigt att vara förälder. Jag förväntas uppfostra mina barn och lära dem rätt och fel i livet vilket innebär ständiga konflikter eftersom barnen inte har det jag förväntas ha:

Impulskontroll - kunskap - erfarenhet - ansvar - långsiktighet.

Det blir helt enkelt en helsikes massa nej eftersom jag som förälder måste se något längre än vad näsan pekar. Och den långsiktigheten är det alldeles för få som verkar ha. Eller om det egentligen handlar om att orka ha. Vi älskar alla våra barn så därför har jag ingen annan förklaring än att att det är brist på just långsiktighet och ork. För det kan definitivt inte vara kunskapsbrist som leder till det jag kallar barnmisshandel. Informationen finns där och om inte annat märker vi rimligtvis på våra barn om de mår bra eller inte. Både fysiskt och psykiskt. Och de siffrorna dalar som bekant med en oroande hastighet.

Givetvis menar jag alltså inte barnmisshandel i fysisk med i form av fysisk misshandel men jag har inget problem med att använda ordet till det bristande föräldraskap som nästan har blivit en norm i samhället idag. Några exempel där föräldraansvaret generellt brister å det grövsta:

Rörelse - Utomhusleken är i princip död. Framförallt om vi kommer upp i åldrarna. Idrottsutövandet slutar barnen med tidigare än någonsin (snittåldern för att sluta är ca 11 år). Karavaner med bilar hämtar/lämnar på skolan eller så åks det buss. Hur många av våra barn har längre än 20 minuters promenad eller 10 minuters cykling till/från skolan? 

Skärmtid - Är i det närmast helt frisläppt. Snittiden barnen lägger på skärmen är enorm. Det tycks inte finnas några begränsningar hemifrån över huvud taget. Gamnackar i varje väderstreck alla tider på dygnet. Ständiga kickar som gör allt annat tråkigt. Till och med på de duktiga som faktiskt går/cyklar. 

Pengar - Varför har barnen alla dessa pengar? Snask och skräp köps i kopiösa mängder av många i princip varje dag och så fort maten i skolan inte passar smits det iväg till närmaste goda alternativ och det är inte direkt en broccoli från mataffären de tuggar på...

Sömn - Hallå!!! Kommentar egentligen överflödig men självklart kommer de inte vilja sova om de inte har fått rörelse, utomhustid och fortsatta hormonella kickar via skärmen långt in på kvällen.

Det brukar vara populärt att lägga över ansvaret på barnen. Att de själva ska lära sig att hantera sina pengar med mera. Det råkar vara så att de har motvind i det fallet eftersom deras hjärnor inte är färdigutvecklade. DE KLARAR ÖVER LAG INTE AV ATT VARA VUXNA EFTERSOM DE INTE ÄR VUXNA. Det stora problemet är kanske att punkterna ovan sköts minst lika illa av vuxna själv men det är inte deras hälsa den här texten handlar om.

För egen del är jag extra frustrerad eftersom jag som förälder över mina barn påverkas av hur alla andra gör. Jag är extremt trött på den utanförskap jag riskerar att utsätta mina barn för eftersom att jag råkar vara medveten om problematiken och dessutom har ork att ta vuxna beslut. 

Det jag ser oroar mig djupt. Idag mår många barn och ungdomar bevisligen dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Hur kommer de må i framtiden och hur kommer de döma "oss" som bär ansvaret?

Bearbetning av känslor och hjärnspöken

Glada och positiva eller trötta och negativa? Våra känslor är där hela tiden och det intressanta är kanske inte vad de beror på utan vad vi gör av dem.

Är mycket förtjust i Björn "Natthiko" Lindeblads uttryck: "Det är bara en känsla" och "This too shall pass". Framförallt vad gäller alla negativa känslor. För de kommer. Varje dag. Och varje dag försöker jag bemöta dem på samma sätt. Jag noterar dem för att sedan skickar bort dem eftersom de helt enkelt inte är välkomna just nu. Många gånger räcker det så. För efter uppförsbacke kommer nedförsbacke och hur jobbig uppförsbacken blir beror så oerhört mycket på hur vi bemöter den. Återigen en visdom från löpningen som jag tar med mig i livet. 

Vi har alla våra hjärnspöken. De där på förhand negativa känslorna som genom att de får näring växer sig  större och större. I vår familj kan det handla om allt ifrån väder och läxor till elarbete eller dammsugning. Eller för all del att springa när kroppen på morgonen känns som ett ursketet äpple. Det blir aldrig så hemskt som man tänkt sig. Och den medvetenheten är grymt viktig. Vi har en fantastisk mental kraft i att själva bestämma hur de där känslorna ska hanteras och jag tänker att det är precis tvärtom med de positiva känslorna. Blås upp dem och fyll dagen med dem. Tänk på dem och dela med dig till andra. 

Jag kan ha fel...

Jag brinner för att utvecklas. Som pappa, som hälsointresserad, som människa. 

Det kräver ett öppet sinne. Att lyssna och läsa. Att prova. Men det kräver också en vidsynthet. För om jag är snäv och bara lyssnar och läser på en form av åsikter, fakta och argument sker ingen utveckling. Det enda som sker är att jag befäster det jag redan tror på eller tror mig veta. 

Jag har ändrat mig många gånger i mitt sätt att se på både världen och min egna hälsa. Följt en väg och varit säker på att den varit den rätta. I vissa fall följer jag samma väg men i påfallande många fall har jag svängt och ändrat mig. Lyssnat, reflekterat och provat nytt. 

Kost, vaccin, klimat eller politik i största allmänhet. Vi måste lyssna på alla argument för att kunna ta ställning och framförallt inte svartmåla andra fullt ut för att de har vissa åsikter som vi själva inte håller med om. Nio av åsikterna kanske är uppåt väggarna men kanske inte den tionde och den får jag aldrig reda på om jag slutat lyssna efter tre. Jag kanske aldrig kommer att ändra mig men jag kanske kan få förståelse och acceptans. Trump var/är ett ypperligt exempel på detta. Stämpeln han fick av media var att han var rubbad och livsfarlig (i mångt och mycket med all rätta). Men det gjorde att allt han sa och gjorde svartmålades oavsett vad det var bara för att det kom från honom. Först i efterhand smyger det fram att ett och annat kanske inte var så tokigt. Och det är precis detta vi måste anstränga oss för att undvika för att inte hamna i "en supportergrupp" som älskar allt med det egna laget och hatar allt annat. 

Det gäller kost, motion, politik. Allt.

Idag har många en märklig vilja att bestämma sig i olika frågor så till den milda grad att man inte ens är intresserad av att lyssna på andra argument än sina egna. Det är högst olämpligt och direkt ocharmigt att på detta sätt sig sig själv som facit. 

Livet har lärt mig att jag kan ha fel och med det i bakhuvudet fortsätter jag att lita på mitt egna förnuft efter att ha tagit till mig av olika åsikter och argument. Jag är väldigt tacksam för den här insikten eftersom jag upplever att jag hela tiden blir en bättre version av mig själv. 

Min underbara lediga dag

Återigen är jag ledig en vardag (eller kanske två beroende på hur man räknar...) i veckan och jag kan inte nog poängtera hur ofattbart skönt det är.

Jag har i många år varit ledig en dag i veckan men förra läsåret jobbade jag istället på Runfeeling och även om det på många sätt var både bra och lärorikt var det ingen tvekan om att jag saknade min lediga dag. 

Mycket!

Nu är den återigen här och jag njuter till fullo. 

Att få kliva upp på morgonen utan att känna någon som helst stress. Kaffet i lugn och ro och sen iväg. I princip jämt blir det löpning. Humöret, kroppen, årstid, väder och känslan får avgöra. Tid finns för ytterligare ett träningspass senare på dagen och just nu suppar jag helst. I övrigt blir det läsning och olika vardagsbestyr. Njuter av en sådan märklig sak som att kunna dammsuga med podd i örat. 

När ungarna kommer hem har jag hunnit leka kock i köket vilket även det är något jag verkligen tycker om att göra och har energi och humör för att hjälpa till med läxor. 

Det här är tveklöst ett av mitt vuxna livs bästa beslut. Tid, frihet och ensamhet. Som lärare, fotbollstränare med mera är det många sociala kontakter som jag visserligen trivs med men som gör behovet stort att få vara ensam. Det är som med all träning och rörelse som måste till för att jag sen ska uppskatta vilan. Jag har noll och ingen ro i kroppen att bara slappa om jag inte varit i rörelse innan. 

Att jag i år i princip får ytterligare en dag att göra som jag vill med känns som en enorm lyx. Lärarjobbet ägnar jag mig åt måndag, onsdag och fredag. Min "lediga dag" är tisdagar men även torsdagar då jag ska jobba med Lärarhälsocoachen känns fantastisk. Jobbtorsdagen kommer jag att kunna styra och ställa som jag vill och det ska bli kul att se hur jag kommer att uppleva den dagen. 

Vi har alla mängder med möjligheter att styra upp våra liv efter eget huvud. För min del uppskattar jag tid oerhört mycket och jag vet precis vad jag ska göra av den. 

Ge mig motstånd, kamp och segrar

Kallbad, löpning tidig morgon i rusk och mörker. Avhållsamheten mot socker och annat gott eller bekvämt. Eller varför inte för den del storstädningen eller det där jobbiga samtalet. 

Varje dag stöter vi på motstånd. Ett inre motstånd mot att göra saker som en del av oss själva helt enkelt inte vill. Det är en ständig inre kamp som är så lätt att ge vika för men som ger så väldigt mycket tillbaka alla de gångerna vi går segrande ur striden. 

För självklart känns det många gånger motigt att göra de rätta valen. Klart som sjutton att jag inte alltid är sugen på att ge mig ut och springa tidig morgon när kroppen ännu knappt vaknat och vädret är från helvetet. Lika självklart som att en del av mig verkligen inte vill ta av alla kläderna i regn och kall vind för att doppa mig i det kalla vattnet. 

Men jag gör det ändå och jag gör det kanske allra mest för att vinna den där segern mot mig själv. Grunden är naturligtvis att jag vet att det är bra för mig men hjärnan är lurig eftersom den alltid, alltid öppnar dörren till den bekväma och enkla vägen. 

Och ju fler segrar jag får desto starkare blir jag. Mentalt.

Idag kan vi i princip rationalisera bort mängder med motstånd och det är inte bra. Självklart vill vi ha så lite motstånd som möjligt och det blir bedrägligt eftersom vi så ofta kan välja bort motståndet. Men det gör oss också skära och oberedda på alla de där motstånden vi inte kan smita ifrån. Hur ska vi hantera och klara av dem?

Det är som med allt annat. Det vi tränar på blir vi bra på. Och idag måste vi leta upp motstånd för att stärka oss mentalt. Leta upp det - kämpa och segra. För varje liten seger gör oss starkare och ger oss tillfredsställelsen i att få vara nöjda med oss själva. Det bygger både självförtroende och självkänsla. 

Jag lär mig att jag är en vinnare.

Självklart ska vi ha läxor och prov i skolan

Just nu blåser vindarna åt helt fel håll i skolans värld. Jag har varit lärare i drygt 17 år, är förälder till en 12 och 14 åring och har varit fotbollstränare för både vuxna och barn i många år. Jag har många olika perspektiv att se på det här med läxor och prov på och det skulle kunna sammanfattas i att det vi tränar på, blir vi bra på.

Men ändå läge att förtydliga.

Idag ska man som lärare tycka att det är fel med både läxor och prov och de flesta elever och föräldrar jublar. Jag är av helt motsatt åsikt eftersom skoltiden helt enkelt inte räcker till för att ge barnen en tillräcklig grund i utbildningen. Oavsett vad man tycker om det så är det ett faktum.

Ska du bli duktig på något behöver du träna, träna och åter träna. Det gäller idrott, musik, läsa eller skriva. Det gäller allt. Vill du bli duktig behövs extraträning.

Lärarperspektivet - Elevernas kvalitéer blir sämre och sämre. Läshastigheten och därmed även läsförståelsen är låg. Likaså matematikkunskaperna och framförallt förmågan att spotta i näven och arbeta vilket i min värld är grunden till kunskap. Vad är skillnaden mot förr? Har skolan blivit så mycket sämre eller har det att göra med vad barnen gör eller inte gör utanför skoltid? Det finns nyanser i allt men jag tycker att svaret är givet. 

Läxans och provens roll handlar till viss del om kunskap men kanske framförallt om att lära sig lägga tid på att jobba med det som ska bli bättre. Att anstränga sig för att vinna segrar. Känna utveckling och få smaka frukterna av slitet som lagts ner. Det handlar alltså i mångt och mycket att bygga upp en vana. Vanan i att träna, träna och åter träna eftersom det är det som ger utdelning. 

Fotbollstränarperspektivet - Jag har och har haft barn som bara spelar fotboll på träningarna och i princip aldrig annars och så har jag barn som spelar fotboll "dygnet runt". Det är inte otydligt vilka som utvecklas snabbast.....

Föräldraperspektivet - Bråken om att läxan ska göras har genom åren förmodligen legat på samma tidsnivå som själva läxläsningen. Det är verkligen inte roligt men det är ett måste. Det är det som kallas föräldraskap och som är värd all möda när barnet sen kommer hem med ett leende från skolan med ett resultat han är stolt med. 

Jag blir uppriktigt ledsen över många barns situation. De förmår inte jobba och kunskapsnivån är låg. Därmed är även deras självförtroende och självkänsla allt anat än på topp. Skärmarna som barnen ständigt ägnar sig åt på sin skolfria tid är ett kunskapsgissel. De läser knappt och de behöver inte heller räkna eller anstränga sig. Enbart luta sig tillbaka konsumera och bli underhållen. 

Skolan (eller för den delen musikskolan, idrottsklubben) räcker inte till och har aldrig räckt till. 

Skillnaden nu från förr är vad man gör och i vilken utsträckning utanför skoltid.

Det finns inga genvägar och nöjer du dig enbart med tiden på träningen eller i skolan får du också acceptera nivån du når. En insikt och ett ansvar som inte ska läggas på barnen utan på oss vuxna.

Slutligen måste jag beröra ett av argumenten från de som är emot läxor/prov. Att många barn inte har stöttning hemifrån och att det därför blir orättvist med eventuell läxläsning.

Livet är orättvist och kommer alltid att vara orättvist! Det är ett sorgligt faktum men det betyder inte att vi ska ta bort kärnan till kunskapsinhämtning för alla. Det är ju fullständigt orimligt. Som jämförelse kan inte min brorsdotter vara med på idrotten i samma utsträckning som alla andra på grund av hennes hemska sjukdom. Är det då rimligt att resten i hennes klass inte heller ska få spela fotboll, leka skeppsbrott mm bara för att hon inte kan?

Knappast.