Skärmproblemet i skolan

Skärmar av olika slag har sedan ett antal år intagit skolan. Fördelarna är många och läroplanen är tydlig med att de ska användas. Jag är inte emot skärmarnas användning men jag är extremt kritisk till att problemen med skärmanvändandet inte diskuteras över huvud taget. För de är både många och stora. 

Två utgångspunkter:

1. Hur många vuxna, som ju enligt vetenskapen har en färdigutvecklad hjärna, klarar av att ha ett sunt förhållningssätt till skärmar? Alldeles för få!

2. Våra barn och ungdomar som inte har en färdigutvecklad hjärna och därmed en sämre impulskontroll och förmåga att stå emot lockelse. Behöver de måhända lite hjälp och vägledning i sitt skärmanvändande? Jo, ja eller absolut?

Jag jobbar på en högstadieskola och därför kommer fokus ligga där men givetvis finns en hel del att säga om både den tidigare skolgången samt förskolan. Vad är det för skärmbeteende som cementeras redan där?

Elevernas smartphones och rastaktiviteten.

Under lektionstid ser jag inte att elevernas mobiler är något problem eftersom det är läraren som styr eller i alla fall borde styra och bestämma i klassrummet. Nej, det stora bekymret är att de har fri tillgång till skärm (telefoner eller padda/dator som det fått av skolan) på rasterna. Telefonanvändningen på rasterna är föräldrars ansvar. Psssst! Det går att sätta begränsningar på hur mycket, till vad och när ditt barn kan använda telefonen. Men såklart. Det är ett extremt obekvämt beslut som få föräldrar tar. Men eftersom eleverna har tillgång till de skärmar skolan har satt i händerna på dem spelar det inte så stor roll.   

Jag ser nästan inget annat än gamnackar. Eleverna går inte ut och tar frisk luft eller rör på sig och de pratar knappt med varandra om något annat än underhållningen de håller på med. En underhållning som är förbannat mycket roligare och mer stimulerande än att komma in till mig och lära sig om religioner, revolutioner och jordskalv. Inte den lättaste konkurrenssituationen. Eleverna som kommer in riskerar att vara:

- Omotiverade och ointresserade.

- Orkeslösa och oengagerade.

Orken och vilja att göra något som inte sätter sprätt på belöningssystemet är givetvis mycket låg.

Skärmarna under lektionstid

- En flik bort. Längre än så är inte vägen ut ur fängelset. Där finns allt som friheten erbjuder i form av spel, sociala medier mm. Få elever klarar av att stanna kvar i fängelset. Sen är det bara att kopiera och klistra lite. Det går fort. Men hur mycket kunskaper blir det, vilka färdigheter slipas och vilken vana grundas?

- Ett annat perspektiv är att vi alla lär oss mycket bättre genom att skriva för hand än att knappa in bokstav för bokstav på en dator. Genom att se orden vi konstruerar minns vi bättre. Jag har för övrigt gått tillbaka till penna och skrivbok på mina lektioner....

- Allt material vi lärare har såsom en powerpoint är så lätt att lägga upp digitalt/classroom. Så bra och så smidigt. Framförallt för de som varit sjuka. Nackdelarna är många. När eleverna bara behöver lyssna och titta blir de antingen för passiva eller svävar bort i tankarna eftersom de vet att de har tillgång till allt ändå. Detta gör att fokus är sämre och kunskapsinhämtningen minskar. Om de istället själva tvingas lyssna, titta och själva anteckna blir de mer aktiva vilket gynnar kunskapen. För övrigt lägger vi upp så mycket saker så att de ändå riskerar att inte hittar allt när de inte träffar rätt med en gång. Och den sjuke kan kanske skriva av en kompis anteckningar....?

Hjälp eller stjälp?

- Stavningskontroll, lyssna på böcker, läx- och provschema på nätet och mycket mycket mer. Hjälpmedel som tveklöst gör eleverna mindre ansvarfulla och tydligt sämre. Om vi tar stavningskontrollen som ett exempel så hamnar den röda masken överallt i texten de skrivit vilket gör att de tillslut inte orkar bry sig. Alternativt klickar de i rätt ord men det betyder ju inte att de har noterat hur ordet stavas. Bara att maskjäveln försvunnit. När jag började jobba för 17 år sedan kunde alla skriva med penna och papper. Alla! Några fult och dåligt som sjutton givetvis men likväl kunde de skriva. Idag har vi allt flera elever som inte ens "kan" skriva på datorn. De pratar istället in i datorn som skriver åt dem. 

Jag vägrar tro att vi nått evolutionens puckel. Likadant är det med läsningen. Läshastigheten har tveklöst blivit sämre, likaså läsförståelsen. Vad kan de bero på? Hjälp eller stjälp? Idag har vi så många sätt att hjälpa elever på att grunden för kunskap - att lära sig att jobba och kämpa - har försvunnit.  Snabbt fram med kryckan om någon haltar och om det är lite jobbigt tar vi snabbt som ögat fram rullstolen och eftersom den är jobbig att rulla själv erbjuder vi en eldriven. Så en elev som har svårt att läsa får fort som ögat lyssna istället.... 

Skärmarna är som jag skrev i början ett otroligt bra redskap men som allt annat finns en baksida. Jag har här tagit upp några av baksidorna. Det finns fler. Hur kommer det sig att ingen vill prata och reda i detta? Vad är det vi skapar?

Jag ser varje dag uppförsbacken eleverna har i form av oviljan att jobba, svårigheten att koncentrera sig och hantera motstånd, bristande motivation och ibland också rena apatin. Det här är knappast några nya fenomen. De har alltid funnits men inte i den här graden. Och vad gör vuxenvärlden för att hjälpa? 

Hjälper vi verkligen våra elever genom att genast förenkla allting? Hjälper vi dem genom att med all hjälp tydligt visa att vi inte tror på dem? Hjälper vi dem genom att tvinga eleverna till att alltid behöva ta en mental kamp mot det som skärmen erbjuder?