Way of the peaceful warrior av Dan Millman

Dan Millman är en collegestudent och gymnast som en natt stöter på en märklig man på en bensinmack. Mannen i fråga, Socrates fångar Dans uppmärksamhet och blir så småningom Dans lärare och mentor i livet. 

Det här är en härlig bok som rör sig mellan verklighet och fiktion där generella livsfrågor tas upp om hur man bör leva sitt liv. Jag känner igen många av budskapen från andra böcker jag läst, alla med ett buddhistiskt tema. Framförallt tycker jag att budskapet är väldigt likt allt jag hört och läst av Björn Natthiko Lindeblad. 

Jag tycker mycket om den här boken. Egentligen inte så mycket nytt men väldigt nyttigt att bli påmind om lämpliga tillvägagångssätt för att hantera livet. Extra roligt hur löpning, närvaro, kost och fasta betonas i boken och hur det under en längre tid har varit viktiga inslag i mitt liv. Givna "framgångsfaktorer" eller bara nycklar till välmående....

Nya normen? - Svag, rädd, ledsen och ynklig

Är inte fel att spänna musklerna och känna sig stark...

Antingen har vi en ny samhällsnorm på väg eller så är jag överkänslig men vart jag än vänder mig; kultur, sociala medier och allmänt beteende tycker jag mig se samma tendens.

Ett obegripligt fokus läggs på att må dåligt. Min känsla är dessutom att man rent av ska vara trött och ledsen. Oroad och stressad. Rädd. Full pott blir det om du dessutom har klimatångest och är osäker på din sexualitet.

Vårt mående är ingen slump. Vi mår till stor del som vi förtjänar utefter hur vi lever våra liv. Hur mycket vi rör oss eller inte rör oss, sover, äter och så vidare. Det där är verkligen inget nytt men givetvis handlar det inte bara som fysiologiska processer såsom energi och hormonella nivåer. Vårt mindset och vår inställning till livet är nog så viktigt. Visserligen hör dessa två ihop men likväl stämmer föresatsen att; 

Sök och du ska finna. Vad är det du letar efter? Orättvisor med fokus på kön, etnicitet och religion? Eller kanske stress eller annat som gör dig trött, ledsen eller nedstämd? Ju mer vi letar desto mer kommer vi garanterat att hitta. 

I grund och botten landar det om vad det är för självbild vi vill ha. Vilken sorts människa vill jag vara? 

I min värld är svaret enkelt. Jag vill vara stark, pigg och glad. Jag vill vara nyfiken och full av energi och jag är övertygad om att det hjälper mig att bli det om jag har rätt förväntningar och förhoppningar på en dag. Jag vet vad jag vill leta efter.

Slutligen. Vi smittar som vilket sjukdom som helst. Frågan om vem vi vill vara måste därför kompletteras med vad vill jag sända för budskap och signaler till de runt omkring mig. 

Inte heller den frågan borde vara speciellt svår att besvara...

Det finns en rikedom i att begränsa sig

Spring dig trött. Och då menar jag riktigt, riktigt trött. Så till den grad att det inte går längre. Huvudet är dimmigt, benen har transformerats till stockar och du är en millimeter eller två ifrån att börja gråta. Och då menar jag en gråt inifrån djupaste själen. En gråt som hör ihop med lättnaden att det är över.

Befrielse.

Min löpning har lärt mig oerhört mycket om hur jag ska hantera livet. Det är tyvärr få förunnat att uppleva det jag beskrev ovan. Och det är bara ett exempel på alla de gånger jag har befunnit mig i den djupaste av källare. Då jag fått "utforskat" mig själv och mitt psyke. 

Jag har definitivt blivit starkare men också klokare av dessa erfarenheter. De har gett mig perspektiv till vad jag verkligen behöver och inte. Jag tror att många suktar efter mer. Mer pengar och prylar. Mer underhållning. 

Jag ska inte förneka att även jag har en viss längtan åt det hållet också men den är faktiskt inte speciellt stark. Jag har lärt mig vad det är jag mår som bäst av. Jag har lärt mig att verkligen uppskatta det mest basala och det är väldigt skönt att veta att det inte krävs så mycket mer. 

Bli trött - vila. Bli hungrig - ät. Skratta och le åt något varje dag. Var tacksam och se fram emot småsaker.

Rikedom är inte mer - rikedom är att kunna uppskatta. 

Hur är denna normaliserade barnmisshandeln möjlig?

Jag vill så gärna förstå. Och när jag inte gör det blir jag irriterad. I just det här fallet lutar det kanske mer åt ledsamhet och nedstämdhet. Jag kan för mitt liv inte begripa dagens föräldraroll. 

Som jag ser det är den inte ens bristfällig. Den är i det närmaste katastrofal. Våra barn och ungdomar är utelämnade åt föräldrarnas beslut. De beteenden, vanor och mönster de växer upp med kommer sätta sig djupt och påverka dem för resten av deras liv. 

Föräldern - den "vuxne" antas ha kunskap erfarenhet och mandat att vägleda sitt barn till att må bra. Att det inte är något lätt jobb är jag först med att skriva under på. Det är både underbart och skitjobbigt att vara förälder. Jag förväntas uppfostra mina barn och lära dem rätt och fel i livet vilket innebär ständiga konflikter eftersom barnen inte har det jag förväntas ha:

Impulskontroll - kunskap - erfarenhet - ansvar - långsiktighet.

Det blir helt enkelt en helsikes massa nej eftersom jag som förälder måste se något längre än vad näsan pekar. Och den långsiktigheten är det alldeles för få som verkar ha. Eller om det egentligen handlar om att orka ha. Vi älskar alla våra barn så därför har jag ingen annan förklaring än att att det är brist på just långsiktighet och ork. För det kan definitivt inte vara kunskapsbrist som leder till det jag kallar barnmisshandel. Informationen finns där och om inte annat märker vi rimligtvis på våra barn om de mår bra eller inte. Både fysiskt och psykiskt. Och de siffrorna dalar som bekant med en oroande hastighet.

Givetvis menar jag alltså inte barnmisshandel i fysisk med i form av fysisk misshandel men jag har inget problem med att använda ordet till det bristande föräldraskap som nästan har blivit en norm i samhället idag. Några exempel där föräldraansvaret generellt brister å det grövsta:

Rörelse - Utomhusleken är i princip död. Framförallt om vi kommer upp i åldrarna. Idrottsutövandet slutar barnen med tidigare än någonsin (snittåldern för att sluta är ca 11 år). Karavaner med bilar hämtar/lämnar på skolan eller så åks det buss. Hur många av våra barn har längre än 20 minuters promenad eller 10 minuters cykling till/från skolan? 

Skärmtid - Är i det närmast helt frisläppt. Snittiden barnen lägger på skärmen är enorm. Det tycks inte finnas några begränsningar hemifrån över huvud taget. Gamnackar i varje väderstreck alla tider på dygnet. Ständiga kickar som gör allt annat tråkigt. Till och med på de duktiga som faktiskt går/cyklar. 

Pengar - Varför har barnen alla dessa pengar? Snask och skräp köps i kopiösa mängder av många i princip varje dag och så fort maten i skolan inte passar smits det iväg till närmaste goda alternativ och det är inte direkt en broccoli från mataffären de tuggar på...

Sömn - Hallå!!! Kommentar egentligen överflödig men självklart kommer de inte vilja sova om de inte har fått rörelse, utomhustid och fortsatta hormonella kickar via skärmen långt in på kvällen.

Det brukar vara populärt att lägga över ansvaret på barnen. Att de själva ska lära sig att hantera sina pengar med mera. Det råkar vara så att de har motvind i det fallet eftersom deras hjärnor inte är färdigutvecklade. DE KLARAR ÖVER LAG INTE AV ATT VARA VUXNA EFTERSOM DE INTE ÄR VUXNA. Det stora problemet är kanske att punkterna ovan sköts minst lika illa av vuxna själv men det är inte deras hälsa den här texten handlar om.

För egen del är jag extra frustrerad eftersom jag som förälder över mina barn påverkas av hur alla andra gör. Jag är extremt trött på den utanförskap jag riskerar att utsätta mina barn för eftersom att jag råkar vara medveten om problematiken och dessutom har ork att ta vuxna beslut. 

Det jag ser oroar mig djupt. Idag mår många barn och ungdomar bevisligen dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Hur kommer de må i framtiden och hur kommer de döma "oss" som bär ansvaret?

Bearbetning av känslor och hjärnspöken

Glada och positiva eller trötta och negativa? Våra känslor är där hela tiden och det intressanta är kanske inte vad de beror på utan vad vi gör av dem.

Är mycket förtjust i Björn "Natthiko" Lindeblads uttryck: "Det är bara en känsla" och "This too shall pass". Framförallt vad gäller alla negativa känslor. För de kommer. Varje dag. Och varje dag försöker jag bemöta dem på samma sätt. Jag noterar dem för att sedan skickar bort dem eftersom de helt enkelt inte är välkomna just nu. Många gånger räcker det så. För efter uppförsbacke kommer nedförsbacke och hur jobbig uppförsbacken blir beror så oerhört mycket på hur vi bemöter den. Återigen en visdom från löpningen som jag tar med mig i livet. 

Vi har alla våra hjärnspöken. De där på förhand negativa känslorna som genom att de får näring växer sig  större och större. I vår familj kan det handla om allt ifrån väder och läxor till elarbete eller dammsugning. Eller för all del att springa när kroppen på morgonen känns som ett ursketet äpple. Det blir aldrig så hemskt som man tänkt sig. Och den medvetenheten är grymt viktig. Vi har en fantastisk mental kraft i att själva bestämma hur de där känslorna ska hanteras och jag tänker att det är precis tvärtom med de positiva känslorna. Blås upp dem och fyll dagen med dem. Tänk på dem och dela med dig till andra. 

Jag kan ha fel...

Jag brinner för att utvecklas. Som pappa, som hälsointresserad, som människa. 

Det kräver ett öppet sinne. Att lyssna och läsa. Att prova. Men det kräver också en vidsynthet. För om jag är snäv och bara lyssnar och läser på en form av åsikter, fakta och argument sker ingen utveckling. Det enda som sker är att jag befäster det jag redan tror på eller tror mig veta. 

Jag har ändrat mig många gånger i mitt sätt att se på både världen och min egna hälsa. Följt en väg och varit säker på att den varit den rätta. I vissa fall följer jag samma väg men i påfallande många fall har jag svängt och ändrat mig. Lyssnat, reflekterat och provat nytt. 

Kost, vaccin, klimat eller politik i största allmänhet. Vi måste lyssna på alla argument för att kunna ta ställning och framförallt inte svartmåla andra fullt ut för att de har vissa åsikter som vi själva inte håller med om. Nio av åsikterna kanske är uppåt väggarna men kanske inte den tionde och den får jag aldrig reda på om jag slutat lyssna efter tre. Jag kanske aldrig kommer att ändra mig men jag kanske kan få förståelse och acceptans. Trump var/är ett ypperligt exempel på detta. Stämpeln han fick av media var att han var rubbad och livsfarlig (i mångt och mycket med all rätta). Men det gjorde att allt han sa och gjorde svartmålades oavsett vad det var bara för att det kom från honom. Först i efterhand smyger det fram att ett och annat kanske inte var så tokigt. Och det är precis detta vi måste anstränga oss för att undvika för att inte hamna i "en supportergrupp" som älskar allt med det egna laget och hatar allt annat. 

Det gäller kost, motion, politik. Allt.

Idag har många en märklig vilja att bestämma sig i olika frågor så till den milda grad att man inte ens är intresserad av att lyssna på andra argument än sina egna. Det är högst olämpligt och direkt ocharmigt att på detta sätt sig sig själv som facit. 

Livet har lärt mig att jag kan ha fel och med det i bakhuvudet fortsätter jag att lita på mitt egna förnuft efter att ha tagit till mig av olika åsikter och argument. Jag är väldigt tacksam för den här insikten eftersom jag upplever att jag hela tiden blir en bättre version av mig själv. 

Min underbara lediga dag

Återigen är jag ledig en vardag (eller kanske två beroende på hur man räknar...) i veckan och jag kan inte nog poängtera hur ofattbart skönt det är.

Jag har i många år varit ledig en dag i veckan men förra läsåret jobbade jag istället på Runfeeling och även om det på många sätt var både bra och lärorikt var det ingen tvekan om att jag saknade min lediga dag. 

Mycket!

Nu är den återigen här och jag njuter till fullo. 

Att få kliva upp på morgonen utan att känna någon som helst stress. Kaffet i lugn och ro och sen iväg. I princip jämt blir det löpning. Humöret, kroppen, årstid, väder och känslan får avgöra. Tid finns för ytterligare ett träningspass senare på dagen och just nu suppar jag helst. I övrigt blir det läsning och olika vardagsbestyr. Njuter av en sådan märklig sak som att kunna dammsuga med podd i örat. 

När ungarna kommer hem har jag hunnit leka kock i köket vilket även det är något jag verkligen tycker om att göra och har energi och humör för att hjälpa till med läxor. 

Det här är tveklöst ett av mitt vuxna livs bästa beslut. Tid, frihet och ensamhet. Som lärare, fotbollstränare med mera är det många sociala kontakter som jag visserligen trivs med men som gör behovet stort att få vara ensam. Det är som med all träning och rörelse som måste till för att jag sen ska uppskatta vilan. Jag har noll och ingen ro i kroppen att bara slappa om jag inte varit i rörelse innan. 

Att jag i år i princip får ytterligare en dag att göra som jag vill med känns som en enorm lyx. Lärarjobbet ägnar jag mig åt måndag, onsdag och fredag. Min "lediga dag" är tisdagar men även torsdagar då jag ska jobba med Lärarhälsocoachen känns fantastisk. Jobbtorsdagen kommer jag att kunna styra och ställa som jag vill och det ska bli kul att se hur jag kommer att uppleva den dagen. 

Vi har alla mängder med möjligheter att styra upp våra liv efter eget huvud. För min del uppskattar jag tid oerhört mycket och jag vet precis vad jag ska göra av den.