För många år sedan lyssnade jag på Renate Chlumska och hur hon hade bestigit Kebnekaise med sitt barn (minns ej åldern på barnet). Intervjuaren blev imponerad och frågade hur i all sina dar barnet orkade det.
Renates svar var något i stil med: Oftast är det vi vuxna som sätter begränsningar för vad våra barn klarar av. Den meningen och det budskapet satte sig djupt i mig och jag har efter den här helgen fått anledning till att fundera över det ett varv till.
Hur har min fru och jag agerat genom åren?
I helgen var våra två grabbar, 12 och 14 år, på Colting Borsséns simcamp i Borås. Det var en julklapp och vår tanke var att det skulle bli en spännande, lärorik och rolig upplevelse. Ensamma på hotell utan mamma och pappa. Kan det bli bättre? De enda farhågorna vi hade var huruvida de skulle lyckas hålla sams och ifall den ene av dem skulle tjata hål i huvudet på instruktörerna med tusen och åter tusen frågor.
I efterhand har både grabbarna och vi fått oväntat beröm. Oväntat i våra öron men likväl väldigt trevligt naturligtvis. Det oväntade låg i att det berörde saker vi inte hade haft en tanke på såsom:
- Ensamma på hotell.
- Träningshelg i sällskap med enbart okända vuxna.
- Att klara av all teori och praktik.
Renates ord har varit ett ledord för oss och när jag tittar tillbaka finns det en rad med händelser som symboliserar det.
Vattenrutschkanan i Kroatien. Vår äldste var 2 år och skulle absolut åka en rutschkana som i mina ögon såg ut som ett stup. Det fanns inte en endast cell inom mig som ville åka men att säga nej var inget alternativ. Jag minns att jag hade en liten förhoppning om att han skulle ångra sig när vi väl kom upp. Så blev det inte. Det enda som hände var att min ovilja förstärktes kraftigt och närmade sig skräck. Jag var väldigt, väldigt nära att ta med mig pojken och klättra ner igen. Vi åkte och det var fruktansvärt men jag gjorde det och kanske att lillkillen kände likadant för det blev till min glädje inga fler åk.
EB-loppet. När ens 8-åring säger att han vill springa 10,5 km terräng är det kanske inte självklart att säga ja. När han året därpå säger att han ska springa den längre sträckan på 15,5 km, och som är en riktigt tuff terrängbana som dessutom tar sig djupare in i skogen, var det ännu mindre självklart. Förutom antalet kilometer fanns en betydligt större risk att springa vilse. Här krävdes en djupare överläggning mellan mor och far men slutade i att han skulle få springa om han ville. På loppdagen var han tyvärr krasslig och då fick vuxenheten gå in med det sunda förnuftet och förklara att det inte fanns på kartan att han skulle få springa 15,5 km denna dag. Men det gick inte att hindra honom från 10,5 an....
Trolltunga. Pojkarna 11 och 9 år. Att kliva upp klockan 0500 för vandra nästan 30 km var ingen självklarhet. Var det lämpligt? Skulle de/vi orka? Med godis (som de fick äta först på vägen tillbaka) i packningen gick det riktigt bra och inte helt förvånande var det hemfärden som var lättast. Minns att de sprang de sista kilometrarna.
Det känns väldigt bra att tänka tillbaka och slå sig själv för bröstet lite grann. Att se hur Renates ord har funnits med hela tiden och hur vi verkligen försökt att leva efter dem. Vi har givetvis inte alltid lyckats och det är tyvärr så lätt att säga nej. Av omsorg och/eller bekvämlighet men de kan så mycket och de vill så mycket och då gör man dem en otjänst genom att stoppa dem. Likadant var det i julas och Lucia swimrun. Grabben hade inget ombyte med sig så när frågan kom ifall han också fick hoppa i Viskan låg det där nejet närmast tillhands men med lite impulskontroll och eftertanke blev det ett ja och så gott han mådde av det.
Givetvis inser jag att det finns ytterligare en viktig orsak till hela det här tänkesättet. Barn gör inte som du säger. De gör som du gör. Även om man som förälder inte ska behöva gå till ytterligheterna så har jag givetvis påverkat dem med mina olika ultralopp och äventyr. Det är jag stolt över.
Det gränslösa! Jag vill. Jag kan. Jag ska. Jag älskar det. Och nåde den som hindrar "mig"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar