Stress och stoppljus

Tisdag och onsdag. En stressnivå som jag inte har varit i närheten av på jättelänge. Viktiga beslut att ta. Andras beslut som påverkar och som jag inte hade kontroll över.

Ovisshet!

Bombarderad av ny information hela tiden. Hopp och förtvivlan. Upp och ner i en bergochdalbana utan chaufför.

Den där olustiga känslan i magen. En puls som tveklöst slår fortare än normalt. Hela tiden....

Usch!

På tisdagen cyklade jag till jobbet innan allt detta satte igång. Onsdagen blev utan träning. Jag hann inte med och när jag på kvällen kände att jag hade mått bra av att komma ut och lufsa lite var det väl sent. Var på väg ut ändå men kände att även det beslutet skulle kännas påtvingat och kanske till och med stressat upp ännu mer.

Torsdagen. Det värsta över trots att jag är uppe före kl 0400 för att hjärnan spinner på högsta växeln. Kontrollen återtagen men inte lugnet. Magen fortfarande orolig även om pulsen känns mer normal. Pustar ändå ut och ser fram emot tröskelpasset med Solvikingarna på kvällen. Har en tanke om att pinna på extra i uppförsbackarna. Känner att jag behöver det.

En liten bit in i uppvärmningen ångrar jag mig. Kanske bäst att bara springa. Kravlöst.

Jag har i alla år, liksom alla andra idrottare, haft mentala kamper. Orka ta i lite till? Ge upp eller inte?

Den här gången är det inte så. Flera dagar med en mycket hög stressnivå och muskler som inte svarar som de borde under uppvärmningen.

Jag pinnade inte på. Jag sprang med lagom fart och fick blåsa ur kroppen och huvudet precis på det sättet som de behövde. Inga extra krav. Inget mer stress. Det var nog en himla tur det. Tror att skaderisken var enorm den här dagen.

Jag är ofantligt nöjd med mig själv. Att jag vågade/kunde stanna till och se det där stoppljuset som i efterhand lyste hur tydligt som helst. Tydligt men ändå så svårt att se när man är inne i dimman.

En lärdom som så många andra. Eftertanke.

Det här var ovanliga dagar. Ur ett hälsoperspektiv var det fruktansvärda dagar. Tänk att ha det så här oftare eller till och med jämt. Kan bara sluta på ett sätt.

Vi har alltid ett val för vad vi utsätter oss för. I det här fallet var det frivilligt och jag var medveten om att det var övergående. Men stress är inte alltid valbart. Oavsett måste man känna sig själv och veta hur man fungerar och hur man kan hjälpa.

Det är som allt annat. En träningssak.