10 "skadefria" år

Jag började registrera min löpning januari 2012. Sedan dess har jag sprungit drygt 28 000 km. De första två åren registrerade jag sporadiskt de gånger jag lånade min frus telefon men därefter har jag registrerat kontinuerligt. De första två åren sprang jag helt säkert mer än de 1000 km som är registrerade men jag har ingen aning om hur mycket mer. Troligtvis inte mer per år än vad jag fick ihop 2014 i alla fall.

2014 - 1500 km 

2015 - 2635 km

2016 - 2944 km

2017 - 3151 km

2018 - 3898 km

2019 - 2911 km

2020 - 3358 km

2021 - 4096 km

2022 - 2900 km hittills.

Det jag är extra stolt och nöjd över är att jag trots att jag har sprungit förhållandevis mycket ändå lyckats hålla mig skadefri från löprelaterade skador. Och det är inte så dåligt med tanke på att de flesta som springer regelbundet brukar ha minst en löprelaterad skada per år. 

Visst har jag haft krämpor, känningar och småbekymmer i bland annat hälsenor, vader och ett knä men inget av det har tvingat mig till löpvila. Enda löpvilan jag har haft var när jag fick en spricka i en tå efter en löpning i skogen med mina fivefinger. Löprelaterat!? Njae. Jag tänker att den skadan var en yttre påverkan som jag inte hade någon skuld i. Det jag tänker med löprelaterade skador är att kroppen säger ifrån på ett eller annat sätt såsom bristningar, löparknä och allt vad det nu kan vara som "provoceras" fram och orsakas av löpningen. 

Det finns ett antal orsaker till att jag har lyckats hålla mig skadefri och jag redogör för dem nedan utan inbördes ordning.

Bildning och utbildning

Jag har läst och lyssnat jättemycket. Allt från tidskrifter till böcker. Allt från klubbkamrater till poddar med olika experter på löpning. Jag har dessutom gått utbildningar och tagit till mig av mängder med olika perspektiv. Hur bör träningsupplägget vara? Löptekniken?

Huvudet har lyssnat på kroppen och inte tvärtom

"Spring så att du kan springa imorgon" (Rune Larsson) har varit min utgångspunkt. Jag har varit väldigt lyhörd inför vad kroppen säger och i princip aldrig tvingat den till saker om den signalerat något oroväckande. Jag har aldrig följt något träningsprogram som i detalj sagt åt mig vad jag ska göra. Jag har haft en översiktlig plan men alltid lyssnat in och bestämt i samspråk med kroppen och många gånger ändrat ifrån den ursprungliga planen.

Underlag

Mycket skog, en del grusväg och sällan asfalt. Underlaget har stor betydelse för hur vårt löpsteg blir. Enformigt och alltid samma som på hård asfalt och därmed slitsamt eller varierande och mjukare som i skogen?

Skor

Flera olika skor med olika egenskaper på både drop och dämpning ger återigen en variation som varit viktig.

Långt istället för snabbt

Fart sliter. Lite tråkigt att det är så men inte mindre sant för det. Jag har satsat på längd och även om det givetvis kan slita så är det betydligt snällare en fart. 

Alternativ träning

Jag har under de här åren sprungit mycket men jag har också lagt mycket tid på annan träning också. Exempelvis cykling, SUP, rollerblades, styrketräning, simning, längd- och rullskidåkning. Jag har aldrig bara sprungit och vissa år har jag valt att springa mindre än andra år för att variera mig både för kroppens och huvudets skull. 

Långsam ökning

Jag har inte haft bråttom vare sig när jag har sprungit eller i ökningen av antalet kilometer. Många har alldeles för bråttom med att öka dosen och löpmängden. Man kan inte gå från 5 km till 10 km eller från halvmaran till ultran på för kort tid. Ska man klara sig utan skador måste man ha tålamod och låta utvecklingen ta tid.

En gedigen träningsbakgrund

Att jag i princip är född och uppfostrad i ÖIS tror jag inte är obetydligt. Bra tränare och en träningsbakgrund i många år som på slutet dessutom var på elitnivå. Givetvis lärde jag mig mycket och fick kanske framförallt lära mig om att det inte går att göra saker med lillfingret om man vill nå någonstans. När jag sedan varvade ner och slutligen lade ner fotbollen helt tog det inte speciellt lång tid innan jag började springa. Jag gick ner mig fysiskt en period när jag tränade minimalt men det varade inte i flera år vilket jag är säker på har haft betydelse. 

Återhämtning och allmän hälsa

Kallbad, foamroller och massage. Noga med mat, sömn och stress. Kroppen behöver återhämtning och kroppen behöver förutsättningar för att klara av den belastning den blir utsatt för. Inflammationer i kroppen påverkas enormt mycket av hur bra vi sover, äter och stressar. 

Och så lite tur på det!?

Absolut. Samtidigt tror jag att tur är något man förtjänar....

Depphjärnan av Anders Hansen

Ännu en bok av Anders Hansen och det är lätt att känna igen sig från de tidigare böckerna. Utgångspunkten är evolutionen och Hansen förklarar på ett väldigt pedagogiskt sätt hur det kommer sig att de funktioner som har fått oss att överleva i 100 000-tals år numera är till nackdel för oss. Varför vi känner som vi gör och varför vi reagerar som vi gör på exempelvis stress och ensamhet. Att vår hjärna i grund och botten är till för att få oss att överleva och inte för att få oss att må bra. Vikten av fysisk aktivitet samt vikten att förhålla sig till det faktum att vi inte är skapta för att leva i den miljö vi lever i idag. Att det krävs att vi gör aktiva val för att må bra och att det knappast kommer gratis eftersom vi är gjorda för att spara energi och därmed lätt hamnar i lättjans fälla. 

Boken är mycket bra och intressant även om en del upprepas från hans tidigare böcker. För min de gör det ingenting med upprepningen eftersom jag ser det som en påminnelse som är bra att få. Hansen relaterar till forskning men egentligen tycker jag inte att det behövs när resonemanget utifrån evolutionen är så fullständigt logiskt. Det är både rimligt och lätt att begripa hur vi fungerar. Det som inte är lätt är att leva på ett sätt som får oss att må bra. Det syns med all tänkbar tydlighet när man ser sig omkring både vad gäller fysisk som mental hälsa. De går, som Hansen påpekar, hand i hand och kräver många aktiva och obekväma beslut från oss. Beslut som få verkar vara beredda att göra. Men först måste vi ha kunskapen om det och där är den här boken ett bra steg. 

Träningsparadiset Playitas

Vilken skillnad! Det här var min första träningsresa och jag kan inte låta bli att jämföra med 2019 när vi med familjen var i Hurghada/Egypten. En semesterresa vars mänskliga omgivning var hårresande i och med den totala dekadensen:

Förfallet i paradiset

Playitas däremot är den raka motsatsen där miljön med alla aktiva människor som genomför olika träningsalternativ: simning, tennis, gym, gruppträningar, dans mm både glädjer och stimulerar. Det är genuint roligt att få vara tillsammans med andra som delar den aktiva livsstilen och som är måna om sin hälsa och träning. När jag tittade mig omkring såg jag hela spektrat med människor. Alltifrån de som tycks vara formade av antikens konstnärer till helt vanliga kroppar samt givetvis överviktiga. Men alla tränar och rör på sig utifrån sina förutsättningar och jag tänker att det här borde vara det normala men tyvärr är det inte det eftersom Playitas så tydligt är en träningsanläggning.

Dagarna påminde mycket om varandra och såg i huvudsak ut på följande sätt: Morgonlöpning på max 2h som avslutades med ett dopp i havet. Därefter frukost och lite vila innan det var dags för styrketräning. Vila/återhämtning samt lite stretch- och rörelseövningar vid poolen en stund innan det var dags för fortsatt vila på rummet eller framför en storbilds TV för att gömma sig från solen en stund. VM i fotboll ville jag se så mycket som möjligt av. Lättare löpning på eftermiddagen som följdes av stretch och middag.

Fantastiskt trevligt att få göra en sådan här resa tillsammans med klubbkamrater. Visserligen höll jag mig en hel del för mig själv både i och med att jag bodde ensam (succé!) och för att jag verkligen ville springa och träna efter eget huvud den här veckan. Övriga i gruppen delade inte heller mitt intresse för fotboll men vi åt alltid tillsammans och hade många trevliga samtal och skratt. Måste nämna Bo och Ola lite extra som hängde med på resan trots att de inte hade möjligheten att springa på grund av skador. Men träna kunde de och det var väldigt trevligt att lära känna dem lite mer. Jag uppskattade verkligen att de hängde med och hoppas verkligen att vi får till fler resor av den här typen så att man kan lära känna ännu fler klubbmedlemmar. 

Bo Levinsson förresten är verkligen värd att nämna lite extra. Jag tror det är få människor som slår honom i spektakulära löparhistorier. Hur många med livet i behåll kan berätta om den där gången jag råkade springa in i ett militärt övningsområde och blev beskjuten av två MIG-plan? Eller den där andra gången jag insåg att jag hade råkar springa över ett minfällt...., och sen var tvungen att följa mina fotsteg tillbaka igen..... Blev stoppad av soldater med k-pist och så vidare. En spännande herre med talets gåva. Honom lyssnar jag gärna mer på.

Anläggningen var bra på alla sätt med ett enormt träningsutbud, bra mat och kanonbra väder. Ska jag leta minus så var det väldigt blåsigt de första dagarna och jag kunde inte få någon kaffe tidig morgon innan frukost/löpningen men det löste sig med Neskaffe på rummet. 

Sen är ju inte landskapet speciellt vackert. Det är kargt och färglöst så fort blicken inte vänds mot havet och palmerna. Rummet lite för varmt men det hade kanske kunnat åtgärdas om jag jag hade haft mer teknisk lust.

Träningen:

Ankomstdagen

13 km löpning (varav hälften hemma på morgonen innan avfärd).

Dag 1

24 km löpning och 45 min styrka.

Dag 2

22,8 km löpning och 45 min styrka.

Dag 3

22 km löpning, 45 min styrka och 30 min roddmaskin.

Dag 4

21 km löpning, 45 min styrka, 30 min rodd.

Dag 5

22 km löpning, 30 min rodd.

Dag 6 

22 km löpning, 45 min styrka. Veckans höjdpunkt var när jag denna dag lekte bergsget och besteg/klättrade upp för en av de högre vulkantopparna. Uppåt var både roligt och jobbigt där jag dessutom blev belönad med att få se två getter. Nedåt var direkt farligt med alla rullbara stenar.

Alltid mäktigt att vara på topp

Avresedagen

13 km löpning.

Totalt blev det ca 160 km löpning, 3h och 45 min styrka (träningsverk precis hela veckan) och 1 h 30 min roddmaskin.

Övrigt

Naturligtvis bodde jag högst upp på anläggningen och hade ca 140 st trappsteg att avverka. Jag tror att jag snittade minst 500 trappsteg per dag och med tanke på att löpningarna var allt annat än platta tyckte mina lår att livet var orättvist samtidigt som den sjukare delen av hjärnan tänkte "det här är bra!" Löpningen innebar mängder med höjdmeter och tillsammans med de förbannade trapporna blev det nog höjdmeterrekord för min del på en vecka. Hur mycket har jag ingen aning om däremot vet jag att jag den här veckan smaskade i mig minst 5 ägg per dag vilket blir omkring 35 ägg på en vecka. Garanterat rekord! Maten var bra och givetvis fanns det mycket gott att hämta i form av olika efterrätter. Var stoisk de första fyra dagarna där jag bara unnade mig lite frukt men släppte på duktigheten därefter och siktade in mig på glassen. Det är väldigt gott med glass.....

Jag hoppas vi i klubben får till fler läger av den här sorten.

FIFA kan dra åt helvete!

Semifinal och straffsparksläggning

Jag har kraftiga problem med alla skärmar och allt vad de innebär i allt från spelande, sociala medier och annat verklighetsfrånvändande. Problemet är i grund och botten inte att de finns utan att de missbrukas så totalt. Det är inte två timmar per dag. Det är mängder med timmar per dag och varje dag. Inte en sekund får vara utan intryck. När man går, när man äter, när man väntar. Till och med i samtal med andra ska fanskapet tas upp och tittas på. Vuxenvärlden är inte mycket bättre än barn/ungdomar och har i mina ögon svikit den yngre generationen genom att inte ta ansvar för att hjälpa dem att få ett hälsosammare förhållande till skiten. Men svårt för en narkoman att hjälpa en annan.

I onsdags var det fotbollscup i Torslanda för laget jag tränar, Partille IF P09. Tävling! Först ett gruppspel och sedan A- eller B-slutspel. De två första matcherna slutade oavgjort vilket innebar att vi var tvungna att vinna den tredje för att gå till A-slutspel vilket vi alla naturligtvis ville. Vinsten i tredje matchen ledde till kvartsfinal. Semifinalen gick till sudden death och slutligen straffsparksläggning. Den vann vi och hamnade i vår första final någonsin (vi har för övrigt aldrig varit i semifinal heller). Vi vann tillslut även finalen. 

Inför och under straffsparksläggningen kunde jag inget annat än le. Jag var genuint lycklig över dagen även om den inte var slut. Min lycka hade helt och hållet att göra med att mina grabbar (givetvis även jag själv) fick uppleva livet deluxe. Livet är känslor och idrott i tävlingsform har den fantastiska egenskapen att förstärka och ta fram hela paletten i känsloregistret. Glädjen över att göra mål. Besvikelsen av att släppa in mål. Ilskan över den felaktigt dömda straffen, sorgen och tårarna av att åka ut. Den enorma nervositeten. Spänningen! Önskan och viljan att vinna. Drivkraft och ambition. Och allt detta tillsammans med lagkamrater. Att få dela allt detta i verkligheten.

Men tävlingen är tyvärr inte vardag. I vardagen konkurreras idrotten ut idag av skärmen. Våra barn- och ungdomar slutar med sitt idrottande rekordtidigt. För något år sedan låg medelåldern för att sluta med sin idrott på knappt 11 år. 

Det här är djupt oroväckande. Inte bara ur ett fysiskt perspektiv. Den fysiska hälsan idag är djupt oroande men även den mentala hälsan dyker. Det finns många förklaringar till det men en är garanterat att skärmen konkurrerar ut idrotten. Vi behöver få uppleva känslor, starka känslor tillsammans. Det kan skärmen aldrig ersätta. Kamratskap på nätet är bättre än ingen kamratskap men den kan aldrig slå kamratskapen i verkligheten. 

När vi kom hem sent på kvällen efter cupen och låg i sängen var jag fortfarande uppe i varv. Jag log fortfarande och var genuint lycklig. Tankarna snurrade och efter ett litet tag sa jag lite halvhögt till min son i rummet bredvid. Emil! Visst kan FIFA dra åt helvete!?

Inget svar. Han sov som en stock.

What doesn't kill us av Scott Carney

Journalisten Scott Carney söker upp Wim Hof för att avslöja honom som den bluff han är men får efter det första mötet sig en tankeställare efter att ha lyckats göra bra många fler armhävningar än han någonsin gjort tidigare. Och detta enbart efter en andningsövning. Med tiden som han lär sig mer om Wim Hof och hans ideér om både andning och kyla letar Scott vidare för att lära sig mer om vår potential som människor och vad vi är kapabla till om vi bara tillåter oss att testa våra gränser. 

Han råkar på surfare och extremidrottare, samtalar med militären om hur de förbereder sig inför ogästvänligt klimat och hur de jobbar för att maximera soldaternas uthållighet. Han träffar på en rad med människor med inflammatoriska sjukdomar som blivit bättre tack vare Hof. Han letar i historieböckerna om tidigare reflektioner kring hur människor hanterat kyla bland annat i Napoleons misslyckade anfall mot Ryssland. Dessutom tar han prover på sig själv och väljer att efter ett antal år med "Wim Hof-träning" följa med honom till Kilimanjaro för att försöka bestiga den på rekordtid. Två dagar istället för brukliga sex-sju.

När jag insåg att boken till fullo inte skulle handla om Wim Hof blev jag lite besviken men det ändrades snabbt eftersom innehållet var både så bra och intressant. Jag har ju dessutom lite koll på Wim Hof efter att ha läst:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/04/the-way-of-iceman-av-wim-hof-och-koen.html

Boken är mycket bra och ger förutom trevlig läsning inspiration och motivation att fortsätta kallbada året runt. 

Fler reflektioner kring fastandet

Efter sommaren började jag jobba 100% igen, vilket var länge sedan senast, och med det kom nya rutiner på alla möjliga plan bland annat vad gäller matintag och fasta.

I och med detta har lunchen försvunnit på vardagarna eftersom jag inte ser någon anledning till att slösa bort tiden på jobbet med att äta och fastan har därmed tagit större plats både i antal timmar per dag och totalt på en vecka. Vanligtvis äter jag en till två gånger om dagen där det sista matintaget brukar vara senast kl 21 och första måltiden inträffar:

Måndagar - Vid 2030 - vilket inneburit ca 24 h fasta.

Tisdagar - Vid 1800 - vilket inneburit ca 20 h fasta.

Onsdagar - Vid 1500 - vilket inneburit ca 20 h fasta.

Torsdagar - Vid 2030 - vilket inneburit ca 24 h fasta.

Fredagar - Vid 1800 - vilket inneburit ca 20 h fasta.

Tidigare har jag ätit lunch oftare och anledningen till att det blivit så här har en del med jobbeffektiviteten att göra och lite med bekvämlighet. Jag cyklar eller springer till och från jobbet och tycker att det blir krångligt med mat i en redan fullpackad rygga. 

Helgerna blir det mat vid två tillfällen per dag men där blir första måltiden oftast någonstans mellan 11-14.

Detta upplägg fungerar väldigt bra men det har också gjort att jag har känt mig väldigt omotiverad till att göra mina längre fastor mellan 48 och 72 timmar. Dessa längre fastor har jag gjort ett antal gånger med jämna mellanrum men nu var det alltså länge sedan senast.

Ett flertal gånger har jag varit på väg men när jag kommit hem på kvällen har jag helt enkelt inte varit motiverad nog. Det är ju trots allt väldigt gott med mat. Förmodligen har min bristande motivation berott på att hur vardagen ser ut numera. All vardagsfasta har räckt mentalt. För även om jag inte har några problem med att fasta går det inte att komma ifrån att det krävs en del energi att inte ta den enklare och godare vägen som mat trots allt innebär. 

Hur som helst fick jag härom dagen till en längre fasta på cirka 45 timmar och som alltid är det fascinerande hur enkelt det faktiskt är att genomföra. Kroppen och huvudet mår kanon men som tidigare påverkas min sömn negativt. Jag antar att stressen det faktiskt innebär att gå och lägga sig efter en hel dag utan mat påverkar och min sömn blir oroligare. 

Kontentan är att det är viktigt att känna sig själv och reflektera över de beslut man tar. Hur påverkas jag och hur får det mig att må? Vad kostar det och vad ger det?

Mer om hur jag upplever fastandet finns i en rad tidigare inlägg. Skriv "fasta" i sökfunktionen uppe till höger för att läsa mer. 

Ut mot det okända

Torekov camping i somras. Havet ett stenskott bort från stugan. SUP´n och jag oerhört redo. Ibland längs med stranden, ibland mot Hallands väderö eller för att runda någon av småholmarna i närheten. 

Men även rakt ut. Ut mot det okända och stora. Rationellt vet jag naturligtvis att vrider jag bara på huvudet lite så kommer jag att se land och tryggheten. Men det är något med det stora havet som lockar. Tankarna går tillbaka till mänsklighetens historia och hur "vi" gav oss ut mot det okända. Upptäckarna. Både Columbus och gänget med kanske framför allt de som gav sig ut många tusen år tidigare.

Det okända lockar och fängslar, är spännande men också otäckt. I min lightversion njuter jag av att få reflektera över min litenhet när jag bara ser vatten rakt fram. 

Ut, ut, ut. Bara lite till. Så härligt samtidigt som tankar om olycka dyker upp då och då. Späckhuggare eller rent av monster djupet...:)? SUP som pyser.....?

Det är varmt och härligt. Ett dopp är givet innan jag vänder tillbaka även om det känns lite olustigt att hoppa ner från tryggheten "mitt ute på havet".

Vansinnigt skönt med svalkan. Underbart härligt att sedan bara sitta en stund. Ta in och njuta. Bara lilla jag i den stora naturen. Inga andra intryck över huvud taget. Balsam för själen.

När jag sedan vänder tillbaka och ser land igen slås jag av hur långt ut jag faktiskt kommit. 

Hm....? Vad hade hänt om vinden.....?

Padlingen tillbaka är kraftfullare än när jag var påväg ut. Hemåt mot tryggheten är inte heller så dumt.