Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn

Vi uppmanar våra barn att vara snälla men inom vuxenvärlden är det ofta förknippat med något negativt. Vad innebär det att vara snäll? Stefan Einhorn vill få bort den negativa stämpeln med snällhet och förklarar hur han ser på saken. Vad innebär det att vara snäll? Varför ska vi vara snälla?

I grund och botten är det här en bok som handlar om etik och moral. Einhorn berör mängder med begrepp och ord såsom; falsk snällhet, framgång, generositet, föredöme, självinsikt, ansvar, empati och nånannanism. Han gör det på ett bra sätt och lyfter skickligt fram sina poänger med mängder av olika exempel som gör boken både lättläst och intressant.

Givetvis blir boken en slags självrannsakan. En nödvändig sådan! Mycket av det som står i boken anser jag vara självklarheter men ibland är det bra att bli påmind och få tid att reflektera. När är jag inte snäll? Vad kan jag göra för att bli snällare? Som i så mycket annat är det den smala och svåra vägen som är den rätta. Det är jobbigt att göra rätt. Det kostar och kräver ett medvetet val men är alltid värt det. Vi blir aldrig perfekta och bör inte heller sträva efter det eftersom det är ett omöjligt mål. Men vi kan alltid sträva efter att bli bättre och framförallt ge oss möjligheten att få skörda frukterna av vår ansträngning.

Hjärnstark av Anders Hansen

Överläkare Anders Hanson går i Hjärnstark grundligt igenom varför det är så viktigt för vår hjärna att vi rör på oss.

- Stress

- Minne

- Kreativitet

- Intelligens

- Mående

Listan kan göras lång och jag får lite samma känsla som jag har när det gäller kost. En korrekt kost kan göra så mycket för så många hälsoaspekter. Att även motion är viktigt tror jag många är rörande överens om men att det har en så enormt stor roll för vår hjärna och att det är lösningen på så många problem är nog nytt för de flesta.

Det Hanson gör som är så väldigt bra är att han på ett begripligt sätt förklarar vad det är i hjärnan som mår bra av motion och vad det leder till. Mental hälsa är ett vitt begrepp och för min del har det länge varit en drivkraft i min träning. I Hjärnstark får jag jag en del av mina egna upplevelser bekräftade samt en del nya tankar att förhålla mig till. Det som överraskade mig var hur lite motion som krävdes för att se resultat.

Om det var viktigt för mig med motion tidigare så har den biten inte direkt blivit mindre viktig.

Det här är återigen en sådan där bok som borde läsas av alla.

Puls och hälsa

Syftet med att träna kan vara väldigt olika. Alltifrån utseende till inre hälsa och mentalt välmående. För min del är det inte intressant att ha ett polerat och välputsat yttre. I min värld är det mentalt välmående och genuin riktig hälsa som är målet. Att vara vältränad är förmodligen lite slarvigt uttryckt. För vad menar man egentligen med det? Är man vältränad om man är välsvarvad? Om biceps och triceps syns tydligt och en och annan ådra lyser med sin närvaro?

Jag vill göra jämförelsen med en bil. Lacken kan vara vacker och välpolerad. Linjerna smäckra osv. Men hur går motorn? Hur går hjärtat? För visst måste det vara hjärtat som är det viktiga? Motorn som ska slå, som får mig att orka och må bra. Det är det som är hälsa.

Alltså måste grunden i ens träning innehålla puls eftersom det är det som tränar hjärtat. Att komplettera med styrketräning i olika former tror jag är vettigt men samtidigt är jag övertygad om att det inte får vara tvärtom eftersom det inte leder till hälsa. Jag har det senaste lekt lite med mitt pulsband och både fått en del tankar bekräftade samt blivit ganska förvånad över vissa resultat.

Det är alldeles tydligt att upplevelsen över hur jobbigt något är inte alls behöver innebära någon högre puls. Jag var på bodypump med min fru härom helgen. Skivstång och dunkadunka. Musklerna skrek och jag tyckte att det var skitjobbigt. Hur mycket det mentala påverkade min upplevda ansträngning vet jag inte men motivationen var inte på topp. Musklerna fick sitt men hur var det med hjärtat?

Snittpuls: 100.

100!!! Det är ju ingenting. Nedan något att jämföra med:

Ungefärlig snittpuls under lugna förhållanden:

Roddmaskin: 120

Längdskidåkning: 135

Löpning: 140

Cykling: 135

Promenad: 100

Hur många är det som lurar sig själva? Hur många väljer styrketräning och andra pulsmässigt bekvämare former som träning och tror sig bli "vältränade"? Ett omedvetet självbedrägeri som i bästa fall leder till ett vackert yttre men med en insida som önskar så mycket mer. Jag tror att det är ganska många. Jag tror dessutom att det är enkelt att hamna där eftersom många kanske är rädda för pulshöjande träning eftersom den i ett ganska långvarigt skede är jobbig med en tröskel som det tar ett tag att ta sig över. Styrketräningen däremot är enklare att bara avbryta när det tar emot och ändå kan du snabbt märka av en effekt. Det är inte mentalt lika jobbigt att avbryta en styrkeövning som att mitt i löpningen börja gå. Ett mycket hårdare bakslag....

Min promenad som genererade 100 i snittpuls var av det lugna slaget (ville helt enkelt inte bli svettig). Ändå ligger den på samma nivå som ett bodypumppass där jag sliter som ett djur. Om mitt resonemang stämmer är det alltså bra mer hälsosamt med en rask promenad och då enbart ur ett hjärtperspektiv. Den mentala skillnaden är förmodligen enormt mycket större. Jag vill påstå att naturen med dess färger, dofter och fågelkvitter ger bra mycket mer än gymmets inomhusmiljö.

Träningsupplägg, planering och variation

Vad blir det för sorts träning idag?

Många tidskrifter såsom Runners World har gärna med olika former av träningsprogram. Si och så ska du göra för att klara milen på under X eller halvmaran under Y osv.

Dessa program har aldrig lockat mig. Det har två orsaker. Dels skulle jag känna mig alldeles för bunden. En piska som leder och som inte ger förutsättningar för spontanitet, variation och glädje. För det andra skulle jag rent praktiskt inte klara av att genomföra det.

Jag har ett flertal olika mål med min träning. Det kan ha med antal mil i veckan att göra. Totalt eller i form av löpning. Många gånger styrs det av vad nästa tävling innebär. Träningen anpassas men är aldrig given. Till exempel ligger fokus just nu på Vasaloppet. Det betyder att jag har en grovplanering men att den anpassas otroligt mycket beroende på familjeschemat, jobbet och för all del vädret. Vissa dagar kan vara spikade åt en viss aktivitet men eftersom jag vill träna varje dag blir det ofta att jag kvällen innan får ändra om planen för dagen därpå. Löpningen tisdag morgon gick åt pipan eftersom det var luciafirande på lillgrabbens skola och då fick det istället bli en halvtimmas styrketräning.

Denna sistaminutenanpassning har jag sedan en tid tillbaka vant mig vid och även lärt mig att tycka om. Dessutom börjar jag mer och mer se det som en styrka. Min planering är kanske inte alltid den bästa och om det då en vecka blir mindre löpning och mer styrka så kanske det var meningen.

Huvudtanken jag har är att se vad det finns för möjligheter. Jobbet har sin klara struktur. Ibland ändras den och då gäller det att fundera över hur jag bäst tar tillvara på det. Likadant med familjeschemat. Ibland stängs vissa alternativ och ibland öppnas andra. Allt handlar om att anpassa sig och se möjligheterna.

Jag tror inte på vilodagar. Delvis för att min styrketräning mest innebär att rulla runt på en matta lite halvskönt köra lite bål och lyssna på bok eller pod. Trivsamt, behagligt och lite lagom svettigt. Samtidigt finns det vissa dagar där det helt enkelt inte går att knö in ett träningspass. Och då är det inte mer med det. Den extravilan kanske helt enkelt var meningen.

Denna variation har gjort att jag hittills aldrig har tröttnat på att träna och eftersom kontinuitet är kvalité så är det kanske det som har gjort att jag under en femårsperiod aldrig har varit skadad. I alla fall inte i den mening att jag har tvingats till ett ofrivilligt träningsuppehåll.

Visst har jag haft skavanker och känningar lite här och var. I viss mån har jag det hela tiden. Men trots allt så är det inget som har blivit allvarligt. Givetvis förutsätter jag att jag har haft en god portion tur men samtidigt är det självfallet inte hela sanningen. Oavsett vad som är höna och ägg är jag väldigt nöjd med mitt upplägg.

En rejäl variation som sällan är tvångsstyrd. Nu har jag till och med börjat spela fotboll igen. Oj, vad roligt det är.

Märkliga kulturer

Måndag eftermiddag. Min sjuåring ska vara med i någon form av handbollsturnering med klassen. Första matchen spelas 1645. Prisutdelning 1900.

Lite drygt två timmar.

Nyfiken på den nya arenan. Förutom de olika tränings- och idrottsmöjligheterna finns naturligtvis även ett café. Öppet! Blir lite förvånad eftersom jag trodde att det enbart var det i anslutning till seniorernas handbollsmatcher.

I två timmar springer barn omkring med glass och godis. Inte en, inte två. I princip varenda unge. Däremellan hinner de med lite handboll också.

Det här var ingen turnering som sträckte sig över en hel dag en lördag. Ändå verkar idrott vara så starkt förknippat med glass, bullar, varmkorv och godis så att det är en självklarhet även två timmar en vanlig måndag.

En del av mig förstår inte.

Är vi så omedvetna om vad det är för vanor vi skapar?

Är vi så lata att vi inte kan planera vårt eventuella matintag?

Är det så förbjudet att agera förälder och ta obekväma beslut?

Vad är målbilden?

Det finns många liknande märkligheter i samhället. Användandet av smartphones är en. Inställning till alkohol är en annan. Du är ju givetvis gravid om du som kvinna tackar nej till ett glas.

Hur blir det så här? Och hur många klarar av att stå emot? För om alla andra.....

Jag har förstått att det kanske viktigaste och jobbigaste med föräldraskapet är att stå emot. Stå emot alla märkliga kulturer vi har i samhället.

Omfamna varje situation

I bilen på väg till jobbet. Mörkt och regnigt. November! Krypaundertäcketväder.....

Men. Beslutet redan taget. Jag ska hoppa ur bilen om en stund och springa den sista biten. I skogen, i gyttjan. Bara det hinner ljusna lite till.

Kropp och huvud syresätts. Ansträngningsnivån är bekväm och hela jag njuter i fulla drag. Tankarna far iväg och jag landar i just det där med att varje situation verkligen kan tolkas precis hur man själv vill.

Det går verkligen att omfamna alla situationer. Göra det bästa av dem. Hitta ljuspunkten. Myset i höstrusket med filtar och tända ljus. Eller som idag. Pisseblöt morgonlöpning som ger så mycket energi.

Allt måste inte alltid vara bra. Jag tror till och med att det finns en verklig anledning med att det inte ska vara bra jämt. Men det hindrar mig inte från att ta mig an olika situationer med ett positivt förhållningssätt. Sen om det handlar om väder och vind eller annat kvittar.

Jag tror att att det till viss del är en träningssak. Att se möjligheter och kanske till och med lura sig själv till ett positivt tänkande.

Att löpa till jobbet idag var inte ett impulsivt beslut. Det var planerat sedan flera dagar. Hur hade jag känt mig om jag suttit kvar i bilen? Klivit ut det varma och goa och fått vind och regn i ansiktet? Lite fruset och huttrande. Huvudet lite negativt men längtande till belöningen i kväll istället.

Morgonsvett och Frankenstein

 

Är det för tätt inpå vakna är det motigt men kan man ta sig ut på morgonen finns ingen bättre start på dagen. Det behöver inte vara långt och det behöver inte vara hårt. Men att få svettas ur och syresätta både kropp och huvud är utan konkurrens en lysande start på dagen. Jag gör det förhållandevis ofta men inte jämt. Mer och mer börjar jag fundera på att verkligen få in det som en rutin. Inte för att få in ett träningspass utan för att ge mig själv bästa möjlighet till en bra dag. 

Jag vet inte hur många gånger ett tungt huvud eller en tung kropp har fått vakna på det här sättet och lika övertygad om dess positiva effekter lika tydligt är det motsatta. När det tunga huvudet får fortsätta sin golgatafärd dagen igenom och kommer ur den först efter att huvudet har syresatts ordentligt. För det måste vara utomhusflås. Det duger inte med exempelvis ett styrkepass inomhus. 

En annan positiv effekt är att skjortvalet blir enklare. Det blir inte så viktigt att välja en svettvänlig färg. Jag vet inte om min kropp är unik vad gäller detta men det är en betydlig skillnad på dagens fortsatta svettningar beroende på om det där morgonpasset blir av eller inte. 

Dessa mornar är det inte ovanligt att jag stöter på elever på väg till skolan, i princip alla med gamnacke. Jag är djupt irriterad på människor som under transport måste blicka ner i skärmen. Om det sedan är i bilen, på cykeln eller till fots spelar ingen roll. Vad håller vi på med? Och nu har missbruket gått så långt så att vi till och med motiverar beteendet. "Pokemon Go är minsann jättebra eftersom det får ut barnen". Så istället för att stävja missbruket av skärmar förstärker vi det med usla och skeva argument. För det är ju onekligen så att det går att motivera och argumentera för precis vad som helst. Även om det till en viss del kan låta vettigt behöver det rimligtvis inte vara det. Det beror mycket på vad utgångsläget är. Är det så att man annars inte får ut sina barn annars borde man ge sig själv örfil efter örfil till man har vaknat.

Vad är det vi skapar här egentligen? Hur kommer vår mentala framtid se ut när vårt medvetande aldrig längre är här och nu. Jag är till exempel övertygad om att vår natur har direkt läkande effekter. Vad händer om vi inte längre upplever den? Jag tänker delvis på Skatås i helgen. Jag såg en hel del barn. Alla med gamnacke.

Att få ut barnen..... Då måste det vara ok att de börjar röka? Då kommer de ju ut.