Det blev en verkligt fin början på äventyret i och med att Natalie kunde vara med vid starten. Lika fint var det att Mustafa Mohammed tog sig tid att göra mig sällskap de 15 första kilometrarna. Tiden flög iväg och vi hade ett mycket trevligt löpande samtal och allt möjligt. Trevligt också att träffa på pappa som hade varit ute och lämnat en vattenflaska i skogen åt mig och lite extra roligt hade jag åt Mustafas reaktion när han fick höra om pappas 10 mil i veckan promenader.
När Mustafa och jag skildes åt märkte jag att jag omgående drog ner på tempot en aning. Onödigt snabb hare den där mannen...:) Strax därpå passade jag på att snubbla och ramla vilket skrämde mig rejält (återkommer till varför). Fotbollsreflexerna sitter i för jag reste mig genast för att ta numret på fanskapet som hade fällt mig men kunde frustrerande nog inte se honom.
Vid Vättlefjäll blev det dags för vila och jag blev glad när jag snart hittade en bänk. Blev mindre nöjd med dess konstruktion. Måste ha varit bröderna Ein och Stein som monterat ihop den. Inte idealiskt för en långlöpare som gärna vill lägga sig ner med benen i högläge.
När jag kom till Bohus var det återigen dags för en paus och jag kände att det skulle bli skönt med lite asfalt som variation. Tyvärr fanns inget kaffe så jag fick nöja mig med mineralvatten och glass och tänkte att jag gott kan ta en kaffe i Kungälv istället. Inte långt dit men kanske smart med kortare sträcka inför nästa paus.
Asfaltlöpningen till Stora Höga gick problemfritt och kändes roligt och lyxigt att Emil Ahlqvist hade möjlighet att möta upp och köra mig hem.
Det blev en fantastiskt bra första dag. Pauserna kom vid rätt tillfällen vilket innebar att jag aldrig blev riktigt trött. Inte heller något skav. Allt på topp inför nästa dag.
Dag 2 Stora Höga - Malö 52,38 km
Jag kände mig inte allt för rostig när jag vaknade och såg fram emot dagen. När jag skulle plocka med mig mat (kokta ägg, lite ost och hjortkorv) insåg jag att min ligist till son hade tryckt i sig det mesta av korven kvällen innan. Jag hade visserligen inte förmedlat att den var paxad men hur svårt kan det vara att läsa pappas tankar...? Tittade på det rökta sidfläsket bredvid som är så himla gott men blev lite kluven. I princip bara fett vilket riskerar att sätta sig som en propp i halsen om jag äter för mycket av den. Fanns dock inte så mycket annat jag ville ha med mig och beslutade att en skiva inte kan vara fel.
Pappa skjutsade mig till Stora Höga och vi hade så trevligt i bilen att vi helt missade att svänga av 45an och ta bron över till Kungälv. Vi upptäckte det snart nog och skrattade gott. Väl i Stora Höga kom jag inte långt innan Emil Ahlqvist och Fabian vinkade glatt åt mig. Kul överraskning och jag passade på att dumpa av lite saker från min rygga till dem eftersom Fabian skulle till sin farmor och farfar där jag senare skulle sova. Jag lunkade förbi Stenungsund och tyckte att det blev lite för långt till färjan mot Svanesund men ville inte gärna pausa innan. På färjan började det regna och jag kunde lite turligt vänta ut nederbörden inne på en pizzeria. Med min medhavda lunch och kaffe i magen var jag redo för terräng. Sprang kuststigen/Orust tvärs och njut av att få vara i skogen igen.
En fantastiskt trevlig sträcka som är lättsprungen och varierande samt föredömligt markerad. Enda minuset var att sidfläsket inte landade speciellt bra. Jag blev inte illamående men otrevligt att springa med en liten klump i halsen i princip hela dagen. Den givna pausen på den här sträckan var Göksäter och med facit i hand borde jag ha pausat en gång innan efter drygt 12 km men jag trodde att det var 17 km till Göksäter och inte 21. Och eftersom den alternativa pausen i bästa fall bara hade vatten att erbjuda valde jag att fortsätta. Benen var ganska trötta när jag kom fram men pausen blev fin (med ett trevligt samtal med en kvinna jag tyvärr inte minns namnet på) och kände mig overkligt pigg efteråt. Njöt av känslan att springa med trötta men kraftfulla ben och mådde inte sämre av att Emil mötte upp i skogen och gjorde mig sällskap sista fem. Att han dessutom hade laddat bilen med mineralvatten som han visste att jag gärna vill ha värmde.
Sen följde en väldigt trevlig kväll med Emil, hans föräldrar Ann-Britt och Björn samt Fabian.
Dag 3 Malö - Nordens ark 48,9 km
Det blev en ruggig start på dagen. Ganska kallt, blåsigt och lite regn. I bilen påväg till färjan mot Malö där jag hade stannat dagen innan hinkade jag en del vatten och upplevde givetvis ett visst tryck. Min plan var att lätta på det innan färjan avgick men eftersom det bara var jag och tre bilar så dags på morgonen när man fick kliva på var jag rädd för att missa färjan och beslutade mig för att det fick vänta. Som tur var tog det bara ett par minuter innan färjan kom över och eftersom bilvägen gick åt höger tog jag mig lite till vänster bakom en liten byggnad för att inte pinka inför öppen ridå. När jag var klar hörde jag en myndig stämma:
- "Det där är inte ok."
Vem pratar? Med vem? Och vad är det som inte är ok? Är det första som dyker upp i mitt huvud. När jag vänder mig om ser jag att det står en man uppe på färjan (färjkarlen) och jag inser genast att det är mig han talar mig. Exakt hur han utrycker sig minns jag inte men andemeningen var att naturen inte är någon toalett och att det är bedrövligt dåligt av mig. Dessutom befinner jag mig på förbjudet område.
En l i t e n del av mig blir sugen på att säga vad jag tycker om mitt ohyggliga brott men istället ber jag bara om ursäkt och drar vidare. I efterhand är jag glad över min reaktion. En diskussion hade garanterat bara fått mig irriterad. Istället sprang jag vidare med ett skratt den närmaste timman och även senare under dagen fick händelsen mig att skratta till.
På Malö och Flatön hade jag möjlighet att springa på kuststigen men eftersom jag på förhand inte kunde se några givna pausmöjligheter valde jag att ta rakaste asfaltsvägen norrut. I planeringen hade jag två alternativ. Antingen att fortsätta mot Skår färjeläge (bilfärja) eller att vika av västerut mot Fiskebäckskil och ta personfärjan där till Lysekil. Lysekil lät trevligare och vackrare och därför bar det av västerut. Jag kände att jag hade behov av att stanna och pausa innan Fiskebäckskil men återigen handlade det om vad pausen hade att erbjuda så därför sprang jag vidare. Väl framme hade jag lite bekymmer med att hitta färjeläget och när jag väl kom fram förbyttes glädjen till uppgivenhet och irritation. Jag hade kommit precis lagom till någon slags färjelunchpaus. Två och en halv timma till nästa avgång. Samma problem med en eventuell buss.... Att springa tillbaka och upp mot Skårs färjeläge skulle bli alldeles för långt och var därmed inget alternativ. Inte heller att stanna i nästan tre timmar. Istället tog jag mig in i matvaruaffären och plockade fram rådjursögonen för att tigga skjuts till Skårs färjeläge och fick napp direkt.
Tack Börje!
 |
| Bilden luras. Jag springer alltid på vänster sida. |
Vägen upp mot Nordens ark blev ganska tuff med tanke på att jag hade motvind mest hela tiden. Fick mig en välbehövlig paus i en bilverkstad/däckaffär där jag efter att ha nickat till och fått kaffe fortsatte framåt. Extra minnesvärt är träffen med den handikappade norrmannen som låg i något rullstolsaktigt och inte verkade kunna röra på mycket mer än armarna. Efter att ha pratat ett tag med honom ville han att jag skulle skriva ner EB-loppets adress åt honom. En människa som tveklöst råkat ut för något hemskt och som är i stort behov av hjälp från andra men som ändå absolut ville vara med och bidra till vår insamling. Riktigt vackert och väldigt rörande.
 |
| Favoritlunchen, creme fraiche och banan. |
Motvinden fortsatte och 162 an som dessutom innebar asfalt och hög/tung trafik rekommenderas inte. Framme vid Nordens ark var jag mer än nöjd. Det hade varit en tuff dag och stundtals blev jag trött men jag hade kraft i benen precis hela tiden vilket kändes oerhört bra.
På restaurangen var jag tydlig med att jag var hungrig och blev inte besviken. Fläskfilen och potatisen dröp av bearnaisesås och smörklickarna bredvid var rejäla. Tack Pär!
Dag 4 Nordens ark - Kämpersvik 48,15 km
När jag vaknade på morgonen kände jag av min högra fotled från vristen och en bit upp mot smalbenet.
En känsla jag kände igen från tidigare i mitt löparliv och som inte oroade så mycket även om jag helst sluppit den. Gårdagen hade inneburit asfalt rakt igenom så det var inte så konstigt att någon del av kroppen skulle reagera. Minimal frukost och sen iväg mot Bovallstrand. Den rakaste vägen på asfalt hade inneburit 8 km men jag föredrog att dra till skogs. Lite på vinst och förlust valde jag stigar efter känsla och försökte vara noga med kompassriktningen.
När jag möttes av de här markeringarna blev jag lite nervös.
Soteleden som jag tydligen befann mig på var väldigt kuperad, teknisk och rolig. Inte indealisk för en långtur men jag kände att jag mer än gärna återvänder hit med fräscha ben. Istället för 8 km till Bovallstrand blev det nästan 17 km. Onödigt långt men fick en fin paus i Bovallstrand och såg fram emot fortsättningen mot Hamburgsund. Det blev dock tydligt för mig att skogsturen hade tagit en del på krafterna och de 13 kilometrarna till Hamburgsund kändes långa. Fotleden hade varit tyst i skogen men på asfalten började den prata allt mer med mig. Där blev vilan väldigt skön och lite extra underhållande tack vare familjen "Cykel". Mamma, pappa och tre tjejer. Det pyrde av härlig passiv aggressivitet och när den yngsta började tjuta över en glass hon kanske inte skulle få nästa dag tänkte jag att den med jackpot var jag som sprungit hemifrån...:)
Med kaffe, glass och mineralvatten var jag laddad att fortsätta men kände mig ändå tvungen att ta kontakt med den lokala häxdoktorn Tig-er-bal-sam. Med honom på fotleden hoppades jag på lindring men tyvärr blev det värre ju närmare Fjällbacka jag kom. På vägen dit experimenterade jag med mitt steg för att se om jag kunde hitta något som passade bättre. Jag kom inte fram till så mycket mer än att det var värst när jag sprang utför. Framme vid Fjällbacka beslutade jag mig för att stoppa in mina hälsulor (helt vanliga avklippta sulor med bara hälen kvar) i skorna. Jag insåg att min fot med mer drop kanske skulle uppfatta det som mer utför men jag tänkte att att det kunde vara värt att prova med något annat. Det gick inte längre än 500 meter förrän jag var tvungen att stanna på nytt. Det hade blivit avsevärt mycket sämre. Så dåligt att jag knappt ens kunde gå. Jag var nära att ringa Jerker i Kämpersvik. Vilan hade stelnat till foten och/eller hälinläggen som hade förvärrat? Bort med inläggen och mer tigerbalsam. Till en början var det knappt någon skillnad. Återigen var jag nära att ringa men valde att promenera lite till. Efter hand kändes det något bättre och jag lyckades få till ett löpsteg som hade fått vännerna på Walk- och Runfeeling att slita sitt hår genom att försöka fixera foten och därmed minimera rörelsen i fotleden. Att springa utan rörelse i fotleden vare sig vid frånskjut eller landning kändes allt annat än naturligt. Började oroa mig för hur resten av kroppen skulle reagera på det.
När jag kom fram till Jerker i Kämpersvik kändes det verkligen inte bra och jag tvivlade starkt på att det skulle kunna bli någon fortsättning dagen därpå. Vi började med högläge och is när Jerkers mobil ringde. Två kloka problemlösare blev tre i och med Markus Torgeby i andra änden. Det samtalet som både var givande och väldigt roligt borde av olika skäl ha spelats in. Vi kom fram till att voltaren, is och tryck förhoppningsvis skulle göra skillnad. Jerker drog i några trådar och så var det löst.
Lite lustigt det där med voltarenen. Flera veckor tidigare hade Jerker och jag diskuterat saken. Han vet mycket väl var jag står i frågan om piller och smärtstillande och frågade mig hur jag resonerade ifall det skulle bli aktuellt. Då svarade jag att jag skulle kunna tänka mig piller om det var tillfälligt. Alltid bra att i förväg ha funderat på hur man ska agera oavsett vad frågan gäller.
Jag blev furstligt mottagen av Jerker och hans familj och det var väldigt trevligt och roligt att träffa dem alla igen, vilket var länge sedan.
Vänskap, värme och skratt. Så oerhört nödvändigt och gott. Något att längta till på väg fram och något både familjen Ahlqvist och Levin gav mig förbehållslöst. Samma sak med Jimmie och hans familj för två år sedan i Mariestad. Jag är väldigt lyckligt lottad som har så många fina människor omkring mig.
Dag 5 Kämpersvik - Buar 22,26 km
På morgonen kändes fotleden långt ifrån bra men ändå bättre och jag kände att jag ville göra ett försök. Med en voltaren kvällen före, en på morgonen och en i fickan för senare behov gav jag mig iväg med ett bedrövligt löpsteg. Det var varken vackert eller gick fort men jag tog mig framåt. Turen till Grebbestad var trevlig längs med vattnet men sen blev det återigen asfalt och foten blev allt sämre. Tog efter ca 17 km paus vid Mjölkeröds golfklubb, tryckte i mig den tredje voltarenen och passade på att tejpa foten i hopp om att det skulle hjälpa mig att fixera foten ytterligare. En tejpning som som skulle fått den gode Bosse Lööf att först gapskratta och sen skälla ut mig. Men jag upplevde att det hjälpte. Ett tag i alla fall.
Fint för övrigt att få Bosse i huvudet. Vår fysio i ÖIS som jag tyckte mycket om men som förolyckades alldeles för tidigt.
Efter ytterligare några kilometer gick det inte mer. "Löptempot" var nere i ett 8-tempo samtidigt som foten nu gjorde riktigt ont. Promenerade och funderade. Cirka 20 km kvar till Strömstad. 4-5 timmars promenad och sen en dag till? Nej. Jag må vara lite rubbad men inte så rubbad. Och hur skulle min fot må framöver med fortsatt belastning av ett slag den uppenbarligen inte var nöjd med. Lägg där till att min kropp/hjärna tillfälligt var lurad av det smärtstillande och ändå hade jag rejält ont.
Första bästa bil stannade och körde mig till Strömstad. Tack Robin!
Liksom tidigare år måste jag poängtera den stora omtänksamhet i princip alla bilister visade mig genom att sakta ner och/eller ta ut avståndet till mig och den vänlighet alla som kunde visa mig också gjorde det.
I Strömstad fick jag en trevlig stund med Camilla på Strömstad tidning och därefter var det perfekt timing till bussen mot Göteborg.
Oro inför
Jag försöker alltid att vara så positiv som möjligt inför den här typen av löpningar och allt annat också för övrigt. Jag vet att det blir jobbigt nog ändå och vill inte se mörka moln i förväg. I år var det dock lite annorlunda. Först och främst oroade jag mig över min axel. Den har varit sönder sedan länge och för ett antal veckor sedan fick jag via magnetröntgen veta att två senor hade gått av. Operation bokad till 20 juni. Jag har kunnat springa med axeln men inte så mycket mer. Hur skulle den klara av det här och vad skulle hända ifall jag ramlar? Orosmoln nummer två var att jag veckan innan avfärd upptäckte en "kudde" på högra knät. Vad var det och var kom den ifrån? Ont hade jag inte men någonting var uppenbarligen inte som det skulle.
Besvikelse
Inget av ovan besvärade mig under löpningen. Istället var det en inflammerad eller överansträngd fotled som satte krokben för mig. Jag är besviken. Extra besviken eftersom löpningen gick så otroligt bra. Inte en enda gång vara jag nere i någon mental eller fysisk svacka. Jag var inte ens nära. Jämfört med de två tidigare löpningarna till Karlsborg och Ängelholm kände jag mig som Stålmannen men jag kunde helt enkelt inte fortsätta. Och känslan blev inte bättre av att foten inte gjorde speciellt ont när jag kom hem. Voltaren i kroppen och vila på bussen påverkade naturligtvis. Det visste jag rent intellektuellt men jag hade svårt att förlika mig med känslan. Vek jag ner mig? Till min glädje hade jag bra ondare morgonen därpå och efter att ha gått i några trappor samma dag hade jag svårt att gå. Låter kanske rubbat men det kändes bra. Riktigt bra.
Succé
Om jag lägger undan det personliga egot inser jag att det här året på många sätt blev en succé. Det här året har vi lyckats få enormt mycket mer publicitet än de tidigare två åren. Lokalpressen i Partille/Härryda, Partille tidning, Stenungsunds tidning och Strömstad tidning. Jonas Colting pratade om oss i sin podd (Coltings nakna sanning avsnitt 398. Ladda upp för lopp - Göteborgsvarvet ca 49 min in i avsnittet) och både Markus Torgeby och Mustafa Mohammed gjorde fina gärningar för att uppmärksamma. Dessutom givetvis alla andra där ute som delat och engagerat till folk i sin närhet. Som alltid har det också varit väldigt trevligt med alla möten jag fått där ute under löpningarna. Dessutom gick det så bra och kändes så bra med löpningen fram till att fotleden sa ifrån att jag är grymt sugen på nästa gång. Pengamässigt ser det ut att landa på ungefär samma summa som de tidigare åren 15 000 kr och här ska jag ärligt talat säga att jag är lite besviken. Med tanke på alla uppmärksamhet vi fått i år både trodde och hoppades jag på mer. Kanske att fler kommer till loppet i september istället?
15 000 kr är samtidigt mycket pengar och det viktigaste är att vi fortsätter samla in.
Totalt blev det 228,3 km och jag kommer nog aldrig riktigt kunna acceptera känslan att avbryta utan att egentligen ha blivit i närheten av så mentalt eller fysiskt trött som jag blev de tidigare två löpningarna.
De tidigare två löpningarna:
