Barfota

För många år sedan var det sandaler eller tofflor. Mina ömma fotbollsfötter ville ha frihet och luft. De senaste årens löpning har inte direkt minskat fötternas behov men det är först nu som jag på riktigt har tagit ytterligare steg i min fothälsa och det genom att sparka av mig och verkligen gå barfota.

Intresset för löpning och då även barfotalöpning har varit en del i processen. Barfotalöpningen är jobbig och slitsam. Ett riktigt styrkepass för fotleder och vader. Det gäller att vara ödmjuk och försiktig eftersom ett liv med skor inte direkt har anpassat kroppen till den annorlunda belastningen.

Att gå eller springa barfota har mängder med fördelar. Några av dem:
- Fotleder och fötternas muskulatur aktiveras och får jobba.
- Ökar blodcirkulationen.
- Bra för balans och hållning
- Otroligt skönt med ventilation och obefintligt tryck.

Jag vill gärna mäta saker och ting för att svart på vitt kunna se en förbättring. Här blir det svårt men det gör inget eftersom jag är så fast övertygad om att barfotandet är positivt för mig.

Förutom hälsoaspekten är det oerhört intressant att notera andra människors reaktioner. Jag har stött på äckel och kritik, nyfikenhet, uppriktig glädje och en mängd andra reaktioner.

Främmande människor börjar prata med mig. Mina elever vill, givetvis med varmaste omtanke, veta min skostorlek så att de kan starta en insamling :)

Och jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan, varför?

Det är ovanligt att folk går barfota annat än på stranden men jag skulle ändå vilja vända på frågan.

Varför har du skor på dig?

Bakterienoja!
Jo, visserligen. Den här jobbar jag med hela tiden och det är lustigt hur "smutsig" asfalt och inomhuslokaler såsom en mataffär kan kännas äckligare än något annat. Samtidigt går det att tvätta fötterna och jag undrar om de verkligen är smutsigare en min smartphone? Oavsett så stoppar jag aldrig fötterna i munnen medan mina fingrar som rör vid det mesta trillar in lite varstans. Och var har de varit under en dag?

Risk för glas och annat farligt! 
Absolut men eftersom jag är utrustad med två ögon känns inte det som någon överhängande fara.

Bekvämt!
Efter en tids barfotande finns det ingen som kan övertyga mig om att det är skönare med skor. Det är en vanesak. Fötterna härdas och jag blir mindre och mindre känslig även om jag på underlag likt den på bilden ovan knappast tycker att det är skönt. I alla fall inte här och nu.

För att inte frysa!
Mm..., svårt att argumentera emot men först när det blir kallt tar jag på mig skorna igen.

En dag kanske jag studsar runt i skogen barfota. Den tanken känns härlig. Vi får se om det blir så....

För övrigt.
"På Liseberg har vi skor på oss"

Det gick bra med tofflor också ;)

Maria Borelius - Hälsorevolutionen

Maria Borelius berättar om sin personliga resa mot ett hälsosammare liv. Hur hon vidgar sina vyer och sakta upplever att hon mår bättre och hur nyfikenheten väcks för att få reda på mer. Hon reser och träffar olika människor och samlar ihop till en helhetsbild om på vilket sätt inflammationer påverkar våra liv samt hur man aktivt kan göra för att må bättre.

Den personliga berättelsen ger mig visserligen ett sammanhang men intresserar mig inte speciellt mycket. Däremot tycker jag boken blir väldigt läsvärd när temat berör just inflammationer. Vad är det som som gör och ökar inflammationer i kroppen och vad kan vi äta och göra för att minimera dem.

Hennes slutsatser är intressanta och jag tycker att det är extra roligt/bra att få ta del av dem eftersom hon inte förespråkar LCHF. Det blir som att jag värdesätter det extra mycket då det kommer från någon "utifrån". Sen tycker jag att det finns klara svagheter i det hon skriver och det beror helt klart på att jag har en annan utgångspunkt.

Hennes tankar om både fasta och träning håller jag med om men inte tillvägagångssättet. Till exempel har hon bekymmer med fastan och det är jag övertygad om att det beror på att hon äter den mängd kolhydrater hon gör. Jag för egen del går på fett och har inte alls samma bekymmer. Likaså vad gäller träningen kan jag inte annat än le när det är en sådan kolhydratfixering.

Som helhet tycker jag väldigt bra om boken. Mycket är jag bekant med sedan tidigare, framförallt maten och träningen. Det hon lyckas med väldigt bra är att hon sätter ord och förklaringar på en annan aspekt av välmåendet. Nämligen via lugn och det hon kallar förundran.

Att må bra av att finna saker i sin vardag som ger lugn och harmoni. Saker som är vackra eller handlingar som gör gott. Att även det i grunden goda har med inflammationer att göra och påverkar nivåerna i kroppen.

Icebug Xperience Bohuslän 2018

Goa och glada åker Calle och jag upp fredag morgon. Planen är att komma fram en timma före start och efter löpningen smälla upp tältet för att leva lyxliv på campingen.

Vädret är molnigt och lite ruggigt när vi kommer upp och som vanligt känns det lite förvirrande när jag kommer till ett nytt ställe. Som tur är träffar vi nästan direkt på klubbkamraterna Christian och Gabriella som med fast hand guidar oss in till reception och startkuvert.

Tävlingen hade följande upplägg:

Dag 1: 22 km
Dag 2: 29 km (uppdelad på 11 km och 18 km eftersom det ingick en liten färjepaus)
Dag 3: 22 km

Med Sälen fjällmarathon i benen var siktet inställt på att uppleva och framförallt inte göra något dumt som att bli skadad på grund av att jag inte hunnit återhämta mig. Och när Calle med vild blick ger sig efter täten tänker jag att jag för allt i världen inte får lockas med. Jag håller en bra fart och efter några kilometer känner jag att jag börjar få kontakt med Calle. Kul! Kände att det skulle vara roligt ifall vi kunde hålla ihop.

Efter cirka fem kilometer har jag kontakt med honom och när han tar några steg i fel riktning blir det jag som tar täten. Sen ser jag tyvärr inte Calle mer. Efteråt får jag veta att han fått en bristning i vaden och därför inte kunnat fullfölja loppet. Givetvis innebär det att han får avbryta hela helgen. Grymt tråkigt!

Desto roligare och märkligare är att mina ben sjunger av kraft. Jag håller ihop med några herrar och känner att det både går fort och känns bra. Jag försöker vara extremt lyhörd för vad benen säger. Det är som att jag bara väntar på att låren eller vaderna ska säga ifrån.

På sätt och vis gör dem det. Framsida lår gör sig påminda men inte värre än att de börjar göra ont och eftersom "min" lilla klunga passerar löpare efter löpare befinner jag mig i ett litet rus som gör att jag bara rullar på. Terrängen är varierande. I början studsar vi på stenblock (fantastiskt!) och senare blir det både grusvägar och stigar. Varje gång det är lättsprunget känner jag att det verkligen går undan och likaså dras tempot ner varje gång det blir knixigare. Och det är tveklöst så att det är där jag är starkast. Teknisk skog och uppförsbackar. Vilken kick det är när jag känner mig starkare än de andra. Då går tempot ner och jag känner att ansträngningen minskar rejält. Efter ett tag känns det så bra att jag inte vill hålla igen längre och då blir jag av med mina kompanjoner. Jag ville egentligen inte skaka av mig dem men Icebux Xperience är ju inte vilken tävling som helst. Syftet är att erbjuda en upplevelse och det innebär att vandrare att gett sig ut före oss löpare i spåret.

Dessa underbara vandrare! De flyttade glatt på sig när jag kom bakifrån, hejade och stöttade och framförallt hjälpte till med sin blotta närvaro. Stoltheten tvingade mig att hålla fart förbi dem och eftersom de fanns längs med hela banan blev det aldrig tillfälle att tycka synd om sig själv och tackla av på tempot. Tack vare dem gjorde det inte så mycket att jag perioder hamnade som ensam löpare.

Två gånger fick jag dock svälja min stolthet då jag halkade och ramlade. En av gångerna i nedförslut rullade jag dessutom runt. Men med åskådare var det snabbt upp på benen igen. Men jag var inte färdig med de där två gångerna. Jag hade en krasch kvar och den gjorde mig riktigt orolig och rädd. Halkade och slog i alla möjliga kroppsdelar. Framförallt kändes det som att vänster axel höll på att slitas bort från kroppen. Det gjorde verkligen jätteont!

Endorfinerna skickade upp mig på benen igen och jag försökte springa på. Det gick sådär eftersom vänsterarmen smärtade och mest dinglade längs med kroppen. Jag hann tänka alla möjliga oroliga tankar men efter hand släppte det mer och mer och efter några minuter kunde jag obehindrat fortsätta.

Löpargudarna var med mig även denna gång...

Vid sista vätskekontrollen får jag veta att jag ligger riktigt bra till. Det gav ytterligare energi men tyvärr passade jag några hundra meter senare på att springa fel. Sprang på en grusväg och missade en stig som gick in snävt åt höger. Och givetvis tog det ett tag innan jag insåg mitt misstag. Stannade och tittade på kartan. Försökte tänka ut vart jag skulle ta vägen. Visste ju inte att det var åt höger jag skulle ha sprungit. Chansade åt vänster i en korsning men avbröt för att klättra tillbaka mot den ursprungliga grusvägen. Efter vad som kändes som en evighet (förmodligen lite drygt tio minuter) hittade jag den där stigen och började i ren ilska och irritation ösa på.

Jag hade hållit ett väldigt bra tempo innan men nu gick det riktigt fort. Kände att det var dumt att fortsätta i den farten, visste ju att det var två dagars löpning kvar,  men klarade inte av att lugna ner mig. Jag var så innerligt förbannad.

När jag hade kommit i mål och lugnat ner mig lite var jag nöjdare. Placeringar är inte oviktiga men vad var det som hade hänt egentligen? Låren skrek men jag kunde ändå hålla fart. Där fanns kräm på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Likadant var det dag två och tre. Planen att uppleva och springa lugnt för att inte åka på något flög åt skogen. Istället sprang jag med en kraft som jag både under löpningen och efteråt inte kan annat än att förbryllas över.

Hela tiden väntade jag på ett motorstopp. Låren skrek mest hela tiden men jag kunde ändå hålla fart.

En fantastisk känsla!

Hur det var möjligt går egentligen bara att spekulera i. Vettigt upplägg under veckan innan där jag höll igång men inte gjorde många knopp? Bra timing med kost och vätska? Och naturligtvis.

För att jag är så in i helvete stark!!!!! :)

Eftersom Calles vad inte höll ställde vi in tältningen och blev omhändertagna av Christian i hans föräldrars hus. Väldigt tråkigt att Calle inte kunde fortsätta och "tvingades" åka hem samtidigt hade vi oerhört trevligt i huset.

Efter varje löpning bjöds vi på mat och "alla" satt kvar länge och pratade och njöt. Vädret blev riktigt bra dag 2 och 3. Fredag eftermiddag/kväll fick vi lyssna på legenden Rune Larsson och därefter återigen mat. Lördagen såg likadan ut med skillnaden att det var Marcus Torgeby som istället pratade med  oss.

Marcus Torgeby

Ännu en intressant sak med min kropp var att jag kort efter avslutad löpning kände mig totalt söndrig i benen. Det gjorde ont, krampen var nära och jag rörde mig som en 100-åring. Men allt eftersom timmarna gick och jag hade fått i mig både mat och dryck kändes det påtagligt bättre. Lite häftigt hur kroppen återhämtar sig. Och lite häftigt att i vaket tillstånd märka av förbättringen. Tror aldrig jag har upplevt det så tydligt tidigare.

Icebug Xperience var en fantastisk upplevelse. Löpningen och alla vackra vyer, maten och umgänget med underbara människor (förutom Christian, Calle och Gabriella även ultravinnaren Anna och Mathias). Tre dagar där likasinnade njuter tillsammans. Tyvärr kunde inte heller Christian och Gabriella fullfölja men givetvis behöll de uppe humöret och stöttade oss i spåret.

Som helhet den tveklöst bästa "tävlingen" jag har varit med om. 

Mot Kalmar Ironman 2019

För fyra år sedan gjorde jag en femårsplan:

2015 Borås ultra marathon 87 km löpning.

2016 Triathlon Olympisk distans. 1500 m simning 40 km cykling och 10 km löpning.

2017 Klassikern. Vasaloppet 90 km, Vätternrundan 300 km, Vansbrosimmet 3 km och Lidingöloppet 30 km.

2018 Triathlon half iron man. Simning 1900 m, cykel 90 km och löpning 21 km.

2019 Kalmar Ironman. Simning 3800, cykel 180 km och löpning 42 km.

Toppen, gräddan på moset, skulle bli Kalmar Ironman 2019. Och nu är jag anmäld.

Tjörn halvironman 2017

Jag har genomfört allt annat i min femårsplan förutom den olympiska distansen i triathlon. Hoppade den eftersom den efter ett tag helt enkelt inte intresserade mig. Men jag har faktiskt gjort lite andra saker som jag för fyra år sedan knappast trodde var möjlig. Jag tänker framförallt på mina två 100 miles lopp. De två loppen har gjort min inställning till ett Ironman väldigt annorlunda mot vad jag hade för några år sedan.

Det mytiska och magiska med en Ironman har försvunnit lite grann. Det känns inte längre lika enormt. Inte en otrolig topp att besegra. Istället mer som att jag tittar ner från mitt 100milesberg och tänker att det där ska jag väl lösa....

En härlig känsla!

Jag har faktiskt tvekat in i det sista om jag verkligen ska fullfölja min plan och verkligen genomföra en Ironman. 

Vill jag verkligen detta?

Nja.... Suget är inte lika stort längre och det beror på ett flertal saker. Först och främst är det löpningen jag älskar mest. Förberedelserna inför Vätternrundan med alla timmars ensamcykling i trafik tyckte jag inte speciellt mycket om och det har utan tvekan påverkat. Lite samma med simningen som jag visserligen tycker bättre om men som känns krångligt då det kräver en del innan man väl är i bassängen/vattnet. Slutligen kostar det väldigt mycket pengar. Bara anmälningen gör rejält ont i plånboken.

Men jag kan inte komma ifrån att det är en vacker fjäder. Prestige, fåfänga eller vad det än kan vara..., jag vill ha den där fjädern. Förutom det tänker jag att det är taktiskt riktigt att ändra om kursen.

I år har jag sprungit som aldrig förr och det har gått fantastiskt bra men med en annan träningsinriktning ökar mina kunskaper om mig själv och dessutom tror jag att det helt enkelt är lämpligt. Även om det känns som att jag inte kan få nog av just löpning kanske det är en idé att dra ner lite på den. Både för att få en ännu större längtan men även för att inte belastningen ska bli för stor. Jag sätter en ära i min "tur" att inte bli skadad. Jag är medveten om att jag tränar väldigt mycket och det helt utan support eller coachning.

Tror helt enkelt att det är smart att trappa ner löpningen genom att ställa om siktet mot en Ironman istället.

Vilken rolig mening :) Men det är precis så jag tänker....

Bagheera Fjällmarathon Sälen 2018

Äntligen tävling!

Att få springa på tid. Ösa på! Där tid och placering har betydelse. Kände mig härligt pirrig inför starten. Tittade när storebror gav sig iväg på halvmaran och även när 10 km-gruppen gav sig av. Blev ytterligare taggad. Jag hade tränat minimalt i veckan och tävlingsivern var grymt påtaglig. 

Jag hade kikat lite på banprofilen och på vilket sätt stationerna var utspridda på banan. Att jag skulle springa utan vare sig vatten eller energi var givet men var lite osäker angående jackan. Arrangörerna rekommenderade starkt jacka med tanke på eventuella väderomslag men med cirka 10 grader vid starten blev jag tveksam. Beslutade att inte ta med jackan. Skulle ju springa fort!!

Placerade mig bland de första och kom iväg bra. Benen kändes pigga men andades som en blåsbälg och hjärtat var på väg att studsa ur kroppen på mig. Jag tror att det helt och hållet berodde på adrenalin. Oj! Så laddad jag var. Tänkte ganska snart att så här kan jag inte hålla på att hyperventilera. Försökte koncentrera mig på andningen och inget annat men det var svårt. Till min glädje kom vi snart nog till en skidbacke som vi skulle upp för och promenaden där gjorde gott.

Låg bland de femton första vilket var en kick men försökte hela tiden tänka smart. Spring inte för fort!

Terrängen på banan var väldigt varierad. Till min förvåning var det en hel del asfalt i början vilket kändes märkligt. Ett helt fjäll till förfogande och ändå leds vi på asfalt? I övrigt var det vissa riktigt steniga partier, mjukare stigar, någon bit grusväg och givetvis spångar.

Spångar kan man ha en hel del att säga om men att på fjället ha en rak autostrada på flera hundratals meter framför sig inramat av ljung och annat mjukt.... Vackert!

De första tre fjärdedelarna hade jag hela tiden sällskap och det gjorde naturligtvis lättare att hålla ett bra tempo då. Samtidigt är det lurigt eftersom det inte är givet att man vill hålla samma tempo. Ett exempel på detta var när vi halvvägs in i loppet var tre som sällskapade. En skidbacke dök upp och plötsligt var det som att den ene av oss fick ett "Ferdinandsting" i baken. Väldigt vad bråttom han fick. Hänga med eller inte? Gick och småsprang men kände att det skulle kosta för mycket att hänga med honom. Och det var trots allt mycket kvar av loppet.

Två kilometer senare var vi ikapp och förbi. Sen såg i vi honom inte mer. Förstår fortfarande inte vad han tänkte. Ville han plötsligt skaka av oss? I så fall. Varför? Nog för att det är tävling men man har väldigt stor nytta av att samarbeta. Framförallt i terräng och med cirka två mil kvar.

När vi bara var två kvar började vi prata lite. Det visade sig att min kamrat helgen innan hade sprungit Ultravasan. Dessutom på under åtta timmar.

Va!? Jag var djupt förbryllad och imponerad. Frågan om hur han tänkte var oundviklig. Svaret jag fick var att det inte riktigt var planerat att springa ett fjällmarathon veckan efter Ultran men att kroppen hade känt bra och därmed....

Under samtalet fick jag en känsla som på sätt och vis symboliserar hur mitt huvud fungerar. Min kamrat/konkurrent var bevisligen en duktig löpare. Ultravasan för en vecka sedan och nu låg han top 10. Och jag tänker. Dig kommer jag att ta.

Du må vara hur duktig som helst men aldrig  i livet att jag tänker tillåta att du med dina trötta ben ska slå mig. Jag som har vilat mig i form och som är starkare än någonsin.

Ultralöpning och marathon handlar enormt mycket om det mentala. Vad tänker jag? Hur besegrar jag och hur hanterar jag trötthet och svackor?

Jag är trött för att det just varit uppför - Det går över!
Jag är trött för att terrängen är teknisk och svår - Det går över!
Jag är trött - Snart kommer vätska och energi!

Hela tiden en strategi för att lura huvudet bort från det negativa.

Med lite drygt en mil kvar fick jag något att bita i. Helt plötsligt ökar han farten. Återigen. Vad händer? Jag hänger på och känner att den här farten inte är lämplig. Ska jag släppa honom?

Beslutar mig för att hänga på honom till nästa station. Få i mig vätska och sen ta beslut. Vid stationen stjälper jag snabbt i mig det jag vill ha och ser efter om han är redo att springa vidare. Då det ser ut som att han inte riktigt är klar springer jag vidare. Tänker att att jag nu kan ta det lugnare i väntan på att han kommer ikapp. Efter ett tag hör jag honom bakom mig och ökar därför farten lite.

Sen såg jag honom inte mer.

Återigen blev jag lite förbryllad. Vad hände? Att han släppte kändes inte konstigt med tanke på vad hans kropp och huvud hade åstadkommit veckan innan. Men varför den där fartökningen?

Sista milen hamnade jag tyvärr i ingenmansland. Jag hade en löpare flera hundra meter framför mig och till en början hoppades jag att jag skulle knappa in men efter ett tag insåg jag det inte skulle gå. Där infann sig den sista mentala kampen eftersom jag fick ett enorm behov att titta bakåt för att se hur jagad jag själv var.

Att jaga är bättre och därför ansträngde jag mig för att hålla blicken framåt och ingenting annat. Vid sista stationen med fem kilometer kvar kunde jag inte hålla mig längre. Jag närmade mig inte och var bara tvungen att kika bakåt.

Tomt!

Så härligt! Resten av loppet försökte jag hålla en vettig fart med fokus på att inte göra något dumt. Icebug xperience om bara en vecka. Den vill jag verkligen uppleva.

Med några hundra meter kvar till mål hör jag och alla andra storebror gapa och skrika. Kändes väldigt, väldigt bra.

Vätska och energi
Vatten de första två kontrollerna. Därefter även sportdryck, blåbärssoppa och coca cola. Lite salt och ett gäng russin.

Storebror Darko, bäste Jerker och jag

Jag var oerhört nöjd med mig själv efteråt och så trevligt det blev att vi alla tre var det. Vår lilla sällskapsresa blev precis så bra och trevlig som jag hade trott. Massor med samtal och skratt. Ett härligt litet äventyr.

Nu blir det att göra allt för att så fort som möjligt komma så fräsch som möjligt till Icebug xperience om några dagar.

Sälen fjällmarathon och Icebug xperience, två spännande helger på rad

Ett fjällmarathon till helgen och helgen därpå ca 75 kilometer på tre dagar. Kanske inte det optimala upplägget men ibland gäller det att bara gilla läget.

Anmälde mig till Sälen för ungefär ett år sedan. Ser fram emot att få komma tillbaka och få uppleva naturen och den härliga luften. Och så blir det ju en tävling. Den första på länge där jag springer, inte för att klara det eller överleva, utan för att faktiskt få till en bra tid. Har ingen större koll på vad det skulle vara för en tid. Terräng och höjdmeter gör det svårt att på förhand sätta upp ett tidsmål men nog sjutton blir det full satsning.

Normalt sett hade jag aldrig valt att en vecka efter ett fjällmarathon springa ytterligare en tävling. Men gratis är gott och då får det bli så. Tänker inte ha några krav på mig själv i Bohuslän annat än att njuta och anpassa farten till vad kroppen och kanske huvud tycker är lämpligt.

Har vänt och vridit en del på hur jag ska göra med dessa två tävlingar och kommit fram till att Sälen kommer att slita oavsett hur fort jag springer. Det blir trötta ben till Bohuslän i alla fall. Alltså kan jag lika gärna ösa på i Sälen och rikta in Bohuslän mot en upplevelse istället.

Detta kommer att bli två lopp i två helt olika miljöer. Ser fram emot det vackra men även umgänget med vänner och bekanta.

Till Sälen är vi fyra herrar som förutom löpningen garanterat kommer att ha det väldigt trevligt både i bil och stuga.

På samma sätt ser jag verkligen fram emot Bohuslän och umgänget med klubbkamrater. Ett flertal härliga människor med nära till skratt. Här blir det dessutom camping/tältning med en kanske framtida äventyrsparter. Få se hur Calle och jag klarar av det gemensamma tältlivet...:)

Träningsdisciplin

- Springer du varje dag?

- Njae..., inte varje dag men jag vill eller försöker springa så ofta som möjligt.

- Jag önskar jag hade haft din träningsdisciplin.

Den här dialogen för någon månad sedan mellan mig och en bekant har fått kugghjulen att snurra några varv.

Träningsdisciplin?

Är det vad jag har eller är det så att jag en gång hade det men att det nu har övergått till något annat?

Ja, jag tränar varje dag. Vissa dagar två gånger och det blir sällan dagar jag inte tränar.

Och för ett antal år sedan när utgångspunkten var låg..., ja då handlade det tveklöst om disciplin. Det var jobbigt att ta sig ut och springa. Det krävdes en viljeansträngning. Och givetvis är både kropp och huvud även nu för tiden trötta men där finns så mycket annat. Vetskapen om alla fördelar. Njutningen i att få röra sig och ventilera hela mig.

Disciplinen har blivit en vana och ett behov. En dag innehåller helt enkelt träning eller om jag ska kalla det rörelse. Det är lika självklart som att borsta tänderna varje morgon och kväll.

Disciplin?

Jag vill nog hävda att det krävs mer disciplin att träna lite sporadiskt. Två gånger ena veckan. Tre den andra. Då finns inte vanan och självklarheten på samma sätt och då måste det till en annan ansträngning eftersom det inte rullar på per automatik.

Det tar ett tag att bygga upp en vana och vad gäller löpning eller träning är det vettigt att skynda långsamt för att inte bli skadad. Därför ska man kanske tänka om lite och inte alltid se det som träning.

Mer om det i ett annat inlägg.