Återigen fick jag hänga med Icebug för att reka inför en tävling (nästa år). Den här gången till Rjukan/Norge.
Kör sällan bil i stan och med alla ombyggnader som görs nu så höll det på att inte bli något Norge. Gillar att svettas på morgonen men inte i bil. Usch! Det var ett stresspåslag jag hade kunnat vara utan. Återigen ett kvitto för att det är bättre att springa. Kompassriktning och så framåt!
Egentligen borde jag bara låta bilderna få tala för sig själva men jag skriver mycket för min egen skull. Vill kunna gå tillbaka och minnas.
Löpningen var fullständigt underbar med vyer som intog själen för evigt.
Jag är svag för vatten. Det blir en sådan härlig kontrast och färg mot den övriga naturen. Och den moderna människan jag får en liten kick av att fylla flaskan och få dricka direkt från källan. Doppa huvudet för svalka eller hoppa i helt och hållet.
Just den här sjön var härligt uppfriskande att hoppa i och känslan när det kylan kramar om musklerna var faktiskt riktigt skön. Blir lycklig att jag har tagit tag i min badkrukegen. Hopp i bara. Belöning omgående!
Exakt hur många höjdmeter det blev vet jag inte riktigt men vi tillryggalade cirka 70 kilometer och vyer i all ära men att få dela det med likasinnade är väldigt trevligt. Fick lära känna många intressanta och spännande människor och framförallt fick jag lära känna en del klubbkamrater ännu bättre. Roligt! Till och med fantastiskt roligt.
Gaustatoppen 1883 m ö h.
När vi dag två väl kom upp på Gaustatoppen var det dags för Humle och Dumle på äventyr. Jag har sedan jag blev pappa utvecklat någon form av höjdrädsla. Enligt Calle så har han också det. Men det är svårt med Calle eftersom han har så nära till skämt och skratt.
Så när vi med glatt humör ger oss ut på den (extremt!) smala ryggen mot den högsta toppen är det med blandade känslor och en himla massa skratt. Jag för min del tror att Calle driver med mig och tror inte att han egentligen är så höjdrädd.
Men så klättrar jag upp på en platt, relativt stor, sten och säger något i stil med "här står jag och jobbar med min höjdrädsla". Calle har precis krupit upp på en liknande sten och när han står där på alla fyra ser han hur jag efter att ha pratat klart svajar till (förstår inte varför eftersom det inte blåste) och sätter mig ner. Det högg verkligen till i magen! Tydligen på oss båda. Rädslan och försvarsmekanismen i mig börjar skratta. Calle börjar skratta och vår guide som är en bit framför oss skrattar definitivt. Hon frågar givetvis om det är bra. Och grabbarna grus har naturligtvis full koll. Och det är något med Calles position på alla fyra som får mig att skratta ännu mer och kanske även för att han inte ändrar på den. Jag börjar någonstans fundera på om vi inte ska ta oss vidare men det är som om han har frusit fast. Och jag förstår till en början inte att han menar allvar när han skrattandes säger att det räcker. Vi vände tillbaka med livet i behåll.
Historiens vingslag var ytterligare en krydda i upplevelsen. Vetskapen om att detta var en viktig plats under andra världskriget gjorde inte upplevelsen sämre.
I vissa avseenden kändes det som om vi alla ingick i Sällskapsresan av Lasse Åberg. Vi hade fantastiskt roligt, udda saker hände. Det som stack ut var hästen.
När man sitter på en buss och åker uppåt på en serpentinväg i fjällen förväntar man sig inte att möta en springande häst. Man förväntar sig inte heller att någon i bussen (guiden) ska säga att den där är min. Går det bra att stanna så att jag får ta hem den? Det var som att hon suckade. Ungefär "Inte nu igen..."
Hon studsar ut, springer ikapp hästen, tar tag i den och springer hem med den som den självklaraste sak i världen medan en annan nästan gnuggar sig i ögonen och undrar vad det var som hände.
Ett oförglömligt minne.
Den här resan kommer att leva kvar länge och Icebug Xperience 2019 kommer garanterat bli en fantastisk upplevelse för de som springer nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar