54 km på vatten, salt och kaffe

Alltid roligt att experimentera. Alltid roligt med något nytt och alltid trevligt att umgås löpande. 

En av mina allra bästa vänner, Jesper har blivit löparfrälst. Äntligen har han kommit till insikt om den långsamma löparens fröjd och med detta kommer storslagna planer och mål. Därför ville han göra en Backyard ultra i sin egna backyard. Ett träningspass med sugna vänner för att förbereda sig inför framtida tävlingar. 

Backyard Ultra är en tävlingsform där deltagaren så många gånger som möjligt ska springa ett varv på 6 706 meter (4.167 miles). Varje timme startar man på ett nytt varv. När ett varv är avklarat, kan deltagaren vila fram till nästa start. Loppet avslutas när alla löpare utom en har gett upp, alternativt inte hinner tillbaka inom tidsbegränsningen 60 minuter.

Jag var tveksam till att vara med med tanke på min opererade axel men eftersom jag trots allt kommit igång med löpningen de senaste veckorna tänkte jag, varför inte? Jag har ju trots allt aldrig gjort en Backyard och var lite nyfiken på det och om axeln eller för den delen kroppen (jag har trots allt inte speciellt många mil i benen de senaste tre månaderna) skulle säga ifrån får jag väl i så fall avbryta.

 Trevligt med goda vänner är aldrig fel. 

Eftersom tempot skulle vara lågt med inslag av promenader samt den där vilan varje timme tänkte jag att det kunde vara läge att experimentera lite genom att inte ta någon energi och bara hålla mig till vatten, salt och kaffe. Detta på fastande mage eftersom jag aldrig äter frukost. 

Hela dagen/löpningen blev av det inkännande slaget. Hur skulle det kännas i axel och övriga kroppen? Hur skulle energinivån kännas?

Allt blev över förväntan. Mycket trevligt sällskap vilket jag i och för sig visste i förväg. Kul att lära känna Jenny som jag inte träffat tidigare och glädjande med en kropp som samarbetade till hundra procent. Axeln sa inte ifrån vilket naturligtvis var skönt men att resten skulle fungera så bra gör mig ärligt talat förundrad.

Jag har som sagt inte sprungit speciellt mycket sedan mitten av april. Lite drygt två månaders total löpvila där jag bara promenerat och gjort en del benstyrka men jag har inte sprungit. De senaste veckorna har jag visserligen kommit igång men jag kunde aldrig tro att den här Backyarden skulle gå så bra som den gjorde. Att beskriva det som bra räcker förresten inte. Det gick helt fantastiskt bra. Åtta varv var bestämt på förhand men jag hade lätt kunna fortsätta länge till. Kroppen kändes fräsch precis hela tiden och när vi fick tillskott av Jespers platspöjk Joel de sista två varven annonserade han att han ville springa fortare efter hans första varv. Problemet var att han var osäker på bansträckningen och därför sa jag att jag kunde öka tempot även om jag inte tänkte springa för fort och riskera något sista varvet. Jag kände att det inte skulle vara några problem att öka farten samtidigt kan det vara en förrädisk känsla men jag litade på att min dialog med kroppen fungerade och att jag skulle bromsa vid minsta antydning till problem. Vi blåste på och när vi väl sprang blev jag uppriktigt förvånad över hur bra det kändes. 

Ingen tillsatt energi och "dåligt" löptränad de senaste månaderna och ändå kändes benen lätta under alla åtta varven. Underbart! Jag är både förvånad och tacksam. Intressant att jag ackumulerat under alla dessa år med löpning tydligen har en solid grund som inte förstörs så lätt. Vackert att jag ännu en gång får en bekräftelse på att min fettförbränning är fantastiskt bra. Lite viktigt också att få saker jag tror mig veta bekräftat i praktiken.

När jag sprungit långt tidigare, under mina egna äventyr och tävlingar, har jag alltid tillsatt kolhydrater. Men jag har också länge tänkt att det mest är för huvudets skull. Att längta till och få en belöning i form av socker lite då och då. Utifrån en kroppslig energinivå borde det gå att enbart köra på mina fettdepåer. Länge. Den här gången blev det 54 km och visst vi sprang väldigt lugnt och fick lite vila varje timma. Det har betydelse naturligtvis men 54 km är ändå inte kattskit. Jag är väldigt nyfiken på hur länge jag skulle kunna hålla på med en bra känsla utan att tillsätta energi. Kanske något att prova en vacker dag.

Inför Aktivitus trailrun 100 miles gjorde jag ett träningspass som blev ett marathon. Den gången sprang jag utan någonting. Alltså inte ens vatten vilket gick förvånansvärt bra. Jag trodde att jag hade skrivit om det här på bloggen men kan inte hitta det. Lite störande. Det kan vara så att det bara blev ett inlägg på Instagram om det. 

Oavsett så är det alltid lika roligt att prova och experimentera med saker och ting. Och alltid, alltid extremt givande att få positiva svar. 

Jag är nöjd

Inför Aktivitus trailrace 100 miles

Aktivitus trailrace 100 miles

Fasta i 72 timmar

Ännu en 72 timmars fasta

Slutligen. Kul att få vara med om andras rekord och upplevelser. Både Jesper och Joel slog längdrekord. En dag att minnas. Lite också för att jag kvaddade mina föräldrars bil. Inte skitkul just nu men vet att jag kommer att skratta åt det längre fram. Hursomhelst, viktigt att föreviga.....

Brottsoffret

Förövarens vapen

Naket

Planeringen och packningen är alltid lika rolig. Så lite som möjligt men ändå lite lyx. Boken ska med, majon till korven och torra löparkläder till dag två. Det är inte jättehärligt att ta på sig fuktigt på morgonen. Lyxen kan jag unna mig eftersom jag varken ska långt eller länge. 

En promenad på 6-7 km till skogen ovanför Paradiset i Partille. En övernattning. 

Jag har sovit i tält många gånger. I skogen. Men aldrig ensam. Och det var detta som var syftet med denna lilla minitur. Hade tankar på att ta med hunden men valde bort honom eftersom jag eventuellt skulle springa långt när jag väl kommit till rätta i skogen. Han har bara sprungit 14 km som längst och jag ville varken lämna honom vid tältet ensam i ett par timmar eller utmana honom med längden förutom den inledande promenaden. Jag hade även en tanke om att få med ungarna. Den äldstes svar var givet: "Det kan du glömma!" Med eftertryck dessutom. Inte oväntat... Den yngste däremot fanns en liten chans, eller risk. Jag var faktiskt lite kluven när jag ställde frågan. Jag ville verkligen komma iväg själv men kände också att det skulle kunna bli en väldigt mysig "pappason" utflykt som jag skulle uppskatta. Tänkte att om han hänger med får jag helt enkelt ge mig ut någon annan gång själv. 

Han sa nej.

Dagen inleddes med en timmas cykeltur, därefter lite packning och slötid för att efter lunch ge mig iväg. 

Jag hade sedan tidigare bestämt mig för var jag skulle slå läger men började tänka om under promenaden och fick istället ytterligare ett alternativ. Ett ställe med vindskydd och lite bekvämligheter som jag tittade till påväg till mitt ursprungliga ställe men som jag efter lite fundering valde bort. Det fanns ingen given tältplats och lite för stor risk att stöta på andra människor då det ligger mer "centralt".

Vidare till mitt ursprungliga ställe. När jag kom fram satte jag upp tältet och ordnade till i lägret. Gick omkring och samlade ved för att därefter sätta mig ner med min kaffetermos (lyx igen). Innan jag begav mig hemifrån kände jag mig lite trött, en trötthet som nu kom tillbaka och därför valde jag att lägga mig ner en stund och slumra. 

Underbart.

Helt själv i skogen med endast naturen som intryck. Till mig glädje sprack det även upp och solen tittade fram i omgångar. Efter närmare en timma var det dags att snöra på sig och löpningen blev både trevlig och jobbig. Den där tröttheten satt tydligen även i benen som kändes tunga. Så skönt då att jag inte har några krav på mig vad gäller löpningen. Prestigelösheten hjälps av min tämligen nyopererade axel. Vid viss terräng vill jag inte springa eftersom jag inte får ramla och inslagen av promenad dök upp påfallande ofta. 

Svettigt värre blev det i alla fall vilket till viss del berodde på att det var ganska kvavt i luften. Längtan efter ett dopp blev större och större och det var riktigt skönt att återse lägret igen. Av med allt och hopp i. Eller i ärlighetens namn smög jag hukande i som en mycket gammal och försiktig pensionär rädd för att halka. Återigen skönt att ha en axel att skylla på ifall någon fisk eller fågel skulle ha åsikter. Svalt och skönt. Låg i längre än vad jag hade tänkt mig och när jag sedan klev upp för att lufttorka (ingen handduk, någon måtta på lyxen får det vara...) stod jag där och tänkte på nakenheten i situationen. 

Att stå helt naken efter ett dopp mitt i skogen kändes både vackert och befriande. En kravlös ensamhet både fysiskt och mentalt. Ingen som ser eller tittar, ingen som vill något eller stör. Intrycken är naturens och där står jag och njuter av min nakenhet. Jag känner att jag inte är bra nog med orden för att kunna förklara känslan men den var oerhört skön och något jag vill tillbaka till.

Efter att ha torkat var det dags att elda. Hungern lyste med sin frånvaro och jag ägnade många timmar åt att bara se mig omkring. Oftast in i elden och ibland ner i vattnet för att lokalisera varifrån plurret kom. Det går för övrigt inte att se sig mätt på en brasa. Det blev även en del bokläsning och till sista korvgrillning. Jag hade med mig ett paket Turmat men blev aldrig riktig hungrig vilket gjorde att jag avstod den. Lite synd. Inte för att det är så himla gott utan för att det i princip är lika stor nostalgi och gokänsla att äta Turmat som att grilla korv. 

Till slut var det dags att krypa in i tältet, läsa lite till för att sedan blunda. Sömnen blir inte den bästa i tält men vad gör det när naturens ljud gör en sällskap? Eller när man vaknar på natten och inser att nu är det jäkla mig helt tyst. Ibland sover även skogen. Magiskt.

Lite ledbruten och trött var det fint med en kaffe på morgonen innan jag begav mig hemåt. 

Några tankar inför nästa gång. Att göra detta tidigare eller senare på året. Både för att få mörkret men även kylan. Då ökar den där brasan enormt i värde och uppskattning. Ett vindskydd nästa gång? För att slippa krånglet (visserligen ett till viss del mysigt krångel) med tältet men även för att få en lättare packning. Mer lockande att springa istället för att gå till lägret. Jag får skaffa mig någon form att myggnät.

Ro i själen kräver först och främst en bra vardag men en sådan här tur är inte fel att ha bakom sig. Eller framför sig.