Långpasset avklarat. Jag är i mål.
Kroppen är trött och huvudet likaså. Kliver in i duschen och då kommer det. Tänk om det inte finns något varmvatten? Det gör det alltid och jag njuter precis lika mycket varje gång. Varmvattnet efter ett långpass kan bli riktigt varmt och så vansinnigt skönt.
Men den där lilla tanken?
Hade jag klarat att duscha kallt? Spontant är svaret nej. Jag är trött. Jag är i mål. Jag orkar inte den mentala prövningen som en kall dusch skulle innebära.
Mina förfäder skulle ha skrattat åt mig.
Inte nog med att jag (som får anses vara vältränad) fysiskt inte ens är en medelmåtta jämfört med mina tidigare släktingar. Dessutom är mitt leverne på en så extremt bekväm nivå att jag mentalt knappt orkar med någonting. Lite löpning, lite bastu, lite hunger.
Finns det någon vits med att ta itu med den här kalla utmaningen. Jag tror det.
Idag vet vi att vi mår bra av att utsätta vårt hormonella system för olika typer av stress. Hunger, värme och kyla är bevisligen bra för oss. Jag kan fortfarande för lite om detta men är väldigt intresserad om hur de här processerna fungerar.
Grundfrågan är egentligen hur bra kan jag må. Vad är min fulla potential? Vad kan en ännu bättre fysik leda till? Hur mycket bättre kan jag må mentalt? På vilket sätt kan jag påverka mitt hormonella system till att att nå längre?
Bekvämlighet. Njutning. Förrädiska mynt som här och nu vill få oss till en sak men som i längden kanske inte är det vi behöver. Det långsiktiga lockar mig. Njutning som bara varar här och nu i alla ära men jag vill mer.
Girig!?
Absolut! Det vore dåraktigt att inte vilja sträva efter en maximering av ens hälsa. Här och nu likväl som senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar