Nytt liv - nya målsättningar

De senaste året har min axel på olika sätt gjort att jag sakteligen har fått begränsa mina olika rörelseformer eller helt enkelt fått upphöra med några av dem helt. 

Styrketräningen. Benstyrka, mage och rygg har fungerar men ingenting med överkroppen i övrigt.

Rollerblades. Inget alls eftersom jag inte har vågat då jag knappast hade kunnat parera ett fall med en arm/axel.

Rullskidor/längdskidor. Har varit omöjligt det här året.

SUP/Kajak. Har varit omöjligt det här året.

Cykling. Transportcykling har fungerat men inga gupp eller andra stötande ojämnheter.

Löpning. Har fungerat. 

Begränsat men jag har ändå kunnat leva mitt liv på ett förhållandevis normalt sätt ändå eftersom jag kunnat träna varje dag om än utan större variation. Men nu blir det totalt annorlunda och för att jag både ska kunna överleva detta mentalt och känna en meningsfullhet måste jag hitta nya mål som motiverar mig och som även kan utveckla mig. 

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag tänker att denna nya livssituation som operationen inneburit ska göra mig starkare och bättre eftersom jag tvingas lägga om vardagen. Lång löpvila har bevisligen stärkt många andra och kommer vara bra även för mig.  En vila jag aldrig hade tagit frivilligt. Alla dessa begränsningar kommer att leda till tid som måste utnyttjas för att jag inte ska bli tokig och det jag tänker lägga min tid på är följande:

Mer meditation. Jag har mediterat på en blygsam nivå i många år och får nu en möjlighet att utöka.

Tåhävningar och benstyrka till förbannelse. Överkroppen kommer jag inte kunna göra mycket med men jäklar vad det ska göras tåhävningar och utfallssteg. 

Backpromenader. Att bara promenera duger inte. Jag måste på något sätt få upp min puls och då är det backar som gäller eftersom jag inte ser så många alternativ just nu. Sätta mig på en motionscykel inomhus kommer jag definitivt inte klara av mer än några få gånger. De ska bli många höjdmeter.

Mer läsning. Jag har slarvat med min läsning det senaste halvåret och det tänker jag skärpa till mig med. Syndabocken har tveklöst varit att jag har spelat schack på nätet. Fantastiskt på många plan men inte gynnsamt för läsningen.

Bli bättre på schack. Låter som ett märkligt mål med tanke på ovan men min plan är minska schacktiden och istället använda den bättre. Istället för att bara spela matcher tänker jag att jag sätter en tidsgräns som innefattar både matcher och schackproblem. 

Utveckla mitt ätande. Äta långsammare och mindre. Idag äter jag alltid för snabbt och för ofta för mycket. Mättnadskänslan blir otrevlig och detta vill jag verkligen göra något åt och lämpligt då att göra det när jag inte kommer att kunna träna på samma nivå som normalt. Det är i grund och botten alltså inte en viktfråga eftersom jag har haft samma vikt i drygt 10 år och inte behöver gå ner. Men jag är lite nyfiken på ifall detta skulle innebära en viktminskning. Visserligen inget jag strävar efter men heller inget som skulle göra någon skada. Mina barn skrattar åt mig just nu eftersom jag är på gränsen till överviktig när man räknar enligt BMI. 

Se möjligheter till fler mål. Att på förhand eller i början av en ny livssituation se förändringar och nya mål är en sak men mitt i en annan. Jag tänker att efter några veckor kommer fler saker ploppa upp i huvudet på mig som jag idag inte kan föreställa mig och då gäller det att vara öppen och därmed mottaglig. 

Operationen

Operationen igår gick bra och eftersom jag ser den här bloggen som min egna lilla skattkista med minnen blir det givetvis några rader. Jag har aldrig tidigare blivit opererad så det kändes både lite spännande med en ny erfarenhet och lite läskigt.

Kvällen innan gick jag tidigt i säng och förutsatte att jag skulle vakna med marginal. Ställde ändå klockan för säkerhets skull och blev förvånad när jag väcktes av den. Tyvärr gjorde detta att jag inte hann med det obligatoriska schackpartiet. Ack alla dessa ständiga motgångar....

Aldrig tidigare har jag varit så ren som denna dag. Tre dubbeltvagningar med någon specialsvamp var ett krav och saknade direkt mitt hölje av fett på kroppen. Renheten kliade och fick mig givetvis att tänka på vår ohälsosamma renhetshets. Men givetvis lämpligt inför operation.

Pappa hämtade mig 0600 och när jag kom fram fick jag vänta lite eftersom dörrarna var låsta. Jag blev insläppt av den pratglada sköterskan Malin som det visade sig skulle ha hand om mig en del under morgonen.

Incheckning och in på ett rum där jag låste in mina saker i ett skåp och tog på mig sjukhusets strumpor och långskjorta. Väl genomtänkt med dessa plagg för att få patienterna att känna sig fula och därmed små inför överheten...:)

Läkaren som skulle operera kom in och tittade till mig och förklarade att det fanns en risk att han inte skulle kunna åtgärda och att vi i så fall efteråt fick se vad nästa åtgärd skulle bli. När han var klar frågade han om jag hade några frågor och jag hade bara en.

- Vad gör jag med den här? 

Jag höll fram nyckeln till klädskåpet (skjortan hade inga fickor). Detta skrattade han lite åt och sa något i stil med att det var nog den enda frågan han inte kunde svara på. Sen lämnade han rummet. Då kommer Malin in. Nästan som att hon smyger fram till mig, tittar sig över axeln och när dörren stängs frågar hon vad jag hade sagt.

- Han skrattade! Jag har aldrig sett honom skratta och då har vi verkligen försökt.

Roligt minne.

Rakning omkring axeln och ett toabesök sen bar det av. Inne på operation hamnade jag först på ett ställe där axeln/armen skulle lokalbedövas. En annan sköterska med spruta och ultraljud var oerhört villig att få mig att se/förstå bilderna på skärmen. Det jag skulle se var nervknutar eller något liknande där hon skulle sätta in bedövningen. Hon pratade/beskrev med termer som salami och bönor och jag låtsades glatt kunna urskilja det obegripliga månlandskapet.

Nu var operationen inte långt borta och jag hade två saker i huvudet. Jag hade kissat men tänk om jag ändå kissar ner mig under operationen? Det går ju alltid att få ut lite till och sövd så kanske den muskeln lägger av... Det andra var förvåningen över att jag inte kände mig nervös. Berodde det på att jag blev så väl omhändertagen?

Väl inne på operation skulle jag lägga mig på sidan och andas in syrgas. Bedövningen kom nog in med en nål via handen och sen var jag borta.

När jag väcktes efteråt kände jag mig väldigt trött och groggy. Känslan påminde mig mycket om morgonen efter Aktivitus trailrun 100 miles. Jag hade sovit dåligt efter den urladdningen och låg i soffan halvt om halvt medvetslös.

Operation två, att väcka mig inleddes med socker i olika former. Jag var bara sugen på vatten men det ogillades av Malin. Fick i mig fruktyoghurt, äppelsaft och nyponsoppan och insåg att jag nog inte druckit detta på drygt 10 år. Gott!

Under uppvaknandet blev jag informerad om att de hade tömt urinblåsan på mig under operationen och att det kanske skulle kunna svida nästa gång jag skulle kissa. Jag blev genast nyfiken på hur de hade gjort det och fick till svar: "Genom snoppen". Innan jag hann fråga hur d e t hade gått till började sköterskan ursäkta sig och förklara varför och där någonstans tappade jag tyvärr bort min fråga. Jag ska se till att få svar på den så småningom.....

Operation gick bra även om läkaren förklarade att han var lite förbryllad över att bicepssenan var av/borta. Det borde ha märkts när den brast och det gör mysteriet med min axel ännu större. Jag har bevisligen åkt på en eller flera rejäla smällar men jag kan inte minnas när? Det enda jag kommer på var under:

Icebug Xperience Bohuslan 2018

Men då var det vänstra axeln. 

Att bicepssenan var borta gjorde visst ingenting eftersom någon annan sena löste det problemet, eller något liknande. Att begripa vad läkare säger är svårt i vanliga fall. Efter operation och uppvaknande - ännu svårare. 

Redo för hemfärd och när jag ska kontakta min far får jag se att bäste brorsonen precis tagit körkort. Givet att då be honom om skjuts hem istället.

Glasklart! Eller?

Eftersom jag på tio minuter inte får någon respons på "Nu" ringer jag upp. Det visade sig att bäste brorsonen trodde att jag skojade. Han jobbade nämligen och kunde inte hämta.

Titta på konversationen ovan en gång till. SKOJADE!!??

I väntan på min far tog jag mig en vinglig promenad till McDonalds för att få en kaffe. Det jobbigaste med resten av dagen var att gå omkring med en köttklump till högerhand. Bedövad till tusen var den inget trevligt sällskap. 

Nu jobbar jag med min motvilja till medicin, något jag helst inte tar men som måste få slinka ner de närmaste. Hittills har jag inte haft ont och inte heller behövt ta den starkaste varianten vilket känns lovande.

Allt gott så här långt. Nu gäller det att anpassa sig till en ny verklighet där skriva ett blogginlägg med en pekfingervalsande hand inte är en favorit...

Hunden - Hälsa!

På min pensionärslista har det länge stått "hund".

Tanken var att när arbetslivet var avklarat skulle det finnas tid till att ha hund men att det också skulle bli något att engagera sig. Ett gemensamt projekt för min fru och mig som dessutom skulle "tvinga" oss till utomhustid och fortsatt hälsosamt leverne. 

Våra goda vänner Jimmie och Tessan ändrade på detta när de skaffade sig en Jack Russel. Jösses vad charmig, gullig och härlig han var. Vi kärade ner oss fullständigt och började komma på andra tankar.

Varför inte redan nu? Skulle vi kunna lösa det praktiskt? Skulle det inte vara bra för våra barn? 

Vill man något tillräckligt mycket ser man till att hitta lösningar. Varken min fru eller jag jobbar 100%. Mina föräldrar bor i närheten. Jag som idrottslärare kanske skulle kunna ha med hunden till jobbet osv....

För cirka ett år sedan intog Caesar familjen och som han gjorde det. Fördelarna med något man aldrig har upplevt tidigare (ingen av oss har haft hund tidigare) kan vara svårt att föreställa sig. Jag hade en del punkter jag trodde mig veta men med ett år i bagaget har den listan fyllts på avsevärt.

Som hälsonörd både ur ett mentalt och fysiskt perspektiv måste jag därför punkta ner fördelarna med Kejsaren i familjen

Ut. Flera gånger varje dag året runt oavsett väder. 

Kärlek och omsorg. Hur länge är rimligt att vara "nykär" i sin hund? Jag tror att vi alla i familjen tänker att han är "min". I soffan i sängen, i köket eller var vi än befinner oss vill vi ha den lille kanelbullen intill oss. I princip huggsexa om vem av oss han ska var hos. På nätterna brukar han ligga på ett ställe för att efter en stund byta till en annan plats och varje gång jag känner att han knör in sig hos mig känner jag ett härligt välbehag. Och varje gång han väljer att flytta ifrån mig en viss saknad även om det också blir bekvämare att sova när man kan byta ställning utan att störa den lille. För det gäller att göra det ytterst försiktigt eftersom det annars finns risk för att han pga rörelsen grymtar till och flyttar på sig och det vill man ju inte.

Löpningen. Jag har inga problem att ta mig ut och springa men att få göra det med Caesar är en uppgradering. Oftast springer han bakom mig men när han är framför blir det löpglädje deluxe. Att se honom skutta och studsa framför mig får mig att vilja göra detsamma. Han får mig helt enkelt att både springa snabbare och med lättare ben. När vi orienterar är även det en fröjd. I terrängen bland buskar och snår syns han inte alltid så bra men rörelsen i växtligheten går inte att ta miste på och när huvudet då och då sticker upp smälter hjärtat. 

En personlighet till i familjen. Inför införskaffandet tänkte jag mycket på att här gäller det att få byrackan att lyda. Och visst lyder han. Något så när i alla fall. Han är en terrier med en högst tydlig egen agenda och får knappast betyget A i lydnad men en stor del av mig älskar det. Hans personlighet är underbar med en rad busiga sidor (han vet mycket väl när han gör fel...:) och en mängd andra egenheter som gör honom till en individ och familjemedlem istället för en nickedocka.

Mina föräldrar. Min pappa hade hund som liten och det var tydligt att han såg den som sin vän. Mamma däremot kändes avogt inställd till att vi skulle skaffa hund eftersom de hundar hon växte upp med i princip var fastkedjade vaktande rabieshundar. För att det överhuvudtaget skulle vara aktuellt för oss att skaffa en hund var deras hjälp oundviklig och framförallt pappa kändes positiv i förväg. Hur mycket hjälp vi skulle behöva var oklart men gott att veta att det fanns nära till hands ifall det skulle behövas. Förhoppningen var att det inte skulle behövas så mycket eftersom man aldrig vill vara beroende av andra. Mitt jobb ligger 30 minuter bort med cykel så tanken var att hjälpen mest skulle bli sporadisk om alla familjemedlemmars  scheman stämde väl överens. 

Inget snack om vem som bestämmer i den här trojkan...:)

Caesar har tagit mina föräldrar med storm på ett sätt som gör mig genuint lycklig. De lyser upp när de talar om honom och glömmer i princip bort människor när han är i närheten. Min mamma är ute och går mer än någonsin och jag tror att Caesar har fått min pappa att sova längre på mornarna. Han promenerar kopiöst mycket (100 km i veckan) och jag tror att han omedvetet klivit upp tidigt på mornarna för att hinna med. Nu delar han upp sina promenader på ett annat sätt och behöver inte längre gå lika långt på morgonen eftersom han har en inbokad hundpromenad vid lunch och därmed sover han längre. Deras entusiasm har gått så långt att de till och med tar ut Caesar på promenad även när vi är hemma. Den ökning av livsglädje och kvalité Caesar har gett mina föräldrar hade jag aldrig kunnat ana och den är jag djupt tacksam över. Att se min pappa lägga sig på golvet för att kela med den lille är... Vackert!

Rörelse - oxytocin i massor och en himla massa glädje - Caesar!

Positiv förstärkning

OBS! Arrangerad bild....*

Måndag morgon och cykling till jobbet. 

I den långa nedförsbacken från Bårhult ner mot Landvettersjön ser jag en cyklist komma från Landvetter. Jag svänger höger för att cykla längs med sjön mot Mölnlycke. Snart nog dyker skuggan upp. 

Han ligger bakom mig på rulle. Han har en racer...

Jag förväntar mig att han kommer att köra om eftersom jag själv har släppt racercyklandet och numera har en hybrid. Jag märker att jag omedvetet (njae...:) trycker på. Benen har kraft och verkar få mer kraft ju längre vi cyklar. Han kör nämligen inte om.

Svin och latmask!

Racercykel och förmodligen har han klipps också och så ligger den fan på rulle. 

Benen får tydligen ännu mer kraft av detta och jag fortsätter trycka på. När vi närmar oss slutet på Landvettersjön kommer det en lång men inte speciellt brant uppförsbacke mot industriområdet. Fördelarna med att ligga på rulle minskar uppför....

Nu djävlar. 

I slutet på backen är skuggan borta. Jag känner en viss tillfredsställelse men vet inte om jag skakat av mig honom eller om det bara blivit en liten lucka. När jag svänger av vägen bara måste jag titta bakåt. 

:)

Den här händelsen fick mig att må bra för stunden men även resten av dagen. Vi är simpla varelser. Vi kan inte lura oss själva genom att boosta och förstärka osanningar. Jag kan inte stå och titta mig i spegeln och säga att jag är fin om mitt yttre om jag innerst inne inte tycker det. Det fungerar inte. Även om vi är simpla så är vi inte dumma i huvudet.

Däremot fungerar det alldeles utmärkt att förstärka något som har varit bra eller som man har gjort bra. Förstärk stenhårt säger jag. Uppmärksamma det bra för dig själv oavsett hur banalt eller obetydligt det skulle kunna vara. Gör det viktigt istället och eftersom det finns många småsaker att vara nöjd med efter en dag så blir det en väldigt bra dag. Nästan varje dag!

Jag lovar.

* Väldigt, väldigt viktigt att förtydliga att bilden är arrangerad. Jag skulle naturligtvis aldrig pilla på mobilen när jag cyklar och aldrig heller cykla utan hjälm....., eller ryggskydd. Knäskydd. Benskydd.....

Min bedrövliga axel

För drygt ett år sedan hände något. 

Se "hålen" vid höger skuldra

Jag var ute på ett längre löppass och plötsligt högg det till i min högra axel. Min spontana reaktion var att en nerv kommit i kläm och att det inte var något att bry sig om. 

Efter ett antal veckor hade det fortfarande inte blivit bättre vilket kändes extremt märkligt. Dessutom hade jag svårt att göra vissa rörelser som att lyfta armen och göra armhävningar. Eftersom jag inte heller kunde sova som jag ville på grund av smärta i vissa positioner tog jag mitt förnuft tillfånga och kontaktade bästa Marie på Elitrehab. Hon behövde inte många sekunder för att konstatera att två muskler hade emigrerat. 

Varför och framförallt vart var oklart men det troligaste var att jag måste ha fått en och annan kyss som gjort att jag inte använt musklerna på rätt sätt och därmed hade vissa större muskelgrupper tagit över och förpassat de två mindre musklerna till soffan och vila vilket lett till att de blivit så små att de knappt syntes längre.

När jag skulle ha fått den här kyssen eller kanske till och med kyssarna har jag verkligen ingen aning om. Men det måste ha varit bra länge sedan eftersom jag i många år har varit något begränsad i min axel i den mening att jag inte har kunnat göra vissa styrkeövningar lika bra med högern som med vänstern. Men jag har inte haft ont.

Jag fick ett träningsprogram men det gjorde ont och visade sig efter ett tag inte göra någon verkan. Därför tyckte Marie att det var läge för en röntgen eftersom mer av samma som inte fungerar är en dålig taktik (vilket alla nog är överens om förutom svensk skola....).

I väntan på röntgen slutade jag med min rehab och det började kännas märkbart bättre. Kunde plötsligt göra armhävningar igen vilket kändes både positivt och obegripligt. Röntgen och träffen med ortopeden/läkaren gjorde ingen klokare. Jag fick en spruta i en slemsäck och om den fungerade innebar det att slemsäcken var inflammerad. Sprutan fungerade inte vilket jag skrev och skickade in till ortopeden och där började (i mitten på december) en irriterande väntan på respons. Jag började göra rehab igen men genast kändes axeln sämre och i väntan på en ny träff med Marie gjorde jag bara de övningar som fungerade och kändes bra. Detta fungerade fram till att det under en av övningarna krasade till på ett högst otrevligt sätt. Sen gick det inte att göra den övningen heller.

Frustrerad kom jag till Marie och nästa steg var att försöka få till både ett ultraljud och en magnetröntgen. 

Nu var axeln så dålig så att det inte var tal om att göra någonting med armen. När man inte ens kan trycka på bilens startknapp utan att ta hjälp av vänster hand är det inte bra. Märkligt nog gick det lättare att sova igen och till min glädje har det under hela den här tiden gått bra att springa. Annars hade det varit riktigt allvarligt.

Ultraljudet blev av på Naprapatkliniken i väst i Askim:

Ultraljud visar på vätska kring höger Bicepssena, förändringar på humerus vid tuberculum minus, oklart om förkalkning eller benförändring.
Svårt att få tydlig bild på rotatorcuff, ser ingen förändring på N.suprascapularis och ingen vätska i suprascapular notch eller labrum dorsalt. Men som sagt svårtolkat och rekommenderar axelspecialist/ortoped med ultraljud eller Magnetkameraundersökning men det är läkarens bedömning som gäller där. 

"Klinik och anammas och dagens undersökning gör att undertecknad rekommenderar patient att ta kontakt för återbesök läkare/ortoped för vidare undersökning och fortsatt lätt rehab under tiden."

Rekommendationen var alltså att göra ytterligare ultraljud (med vårdens ännu mer sofistikerade apparater) och framförallt få till en magnetröntgen.

Både Marie och jag försökte få kontakt med ortopeden utan framgång och tiden gick. Efter många turer ringde en sköterska upp och bad om ursäkt för att det tagit orimligt lång tid innan jag fått respons. Till min glädje meddelade hon att läkaren redan skickat in en remiss om magnetröntgen men att jag bara inte hade fått veta det. 

14 mars blev det magnetröntgen och sen ytterligare väntan på telefonsamtalet från läkaren som kom 14 april.

Magnetröntgen:

MR visat "Total ruptur av supra- samt ifraspinatus med retraktion under akromion i höjd med glenohumeral led. Lätt atrofiska muskelbukar".

Två senor hade lossnat/gått av = operation 20 juni.

Läkarens teori var att jag någon gång måste ha fått en rejäl smäll mot axeln som skadat senorna och att de med tiden nötts ner och tillslut lossnat/gått av. 

Beskedet från läkaren kom som en lättnad. Stiltje och att inte veta är jobbigt. Samtidigt har jag under de senaste månaderna tänkt att en operation nog måste ske. Jag har inte kunnat se hur det annars skulle kunna bli bra.

Nu väntar nya erfarenheter. Jag har aldrig tidigare blivit opererad. Hur kommer det att bli? Vad kommer jag kunna göra den närmaste tiden efter operationen? Hur lång rehab? Hur kommer jag att kunna träna framöver?

Helt säkert blir det en total förändring i mitt liv under en längre period. Tydligen är det lång konvalescens på en axelskada. Hur kommer jag att reagera på det mentalt? Fysiskt?

Jämförelse Fivefingers - Löparsandaler - Barfota

Att frångå traditionella skor helt och hållet kommer med största sannolikhet aldrig inträffa i och med vårt klimat men jag har i många år tagit aktiva beslut för att prova alternativ och här kommer en liten jämförelse.

Fivefingers:

+ Grym passform och väldigt sköna eftersom de sitter som en strumpa. 

+ Följsamma i löpning eftersom de sitter som en strumpa.

+ Ovärderliga när man går med dem i vatten, exempelvis Viskan :). Är alltså utmärkta att ha när man suppar eller paddlar kajak/kanot. 

- Luktar efter ett tag vilket även fötterna gör efter en kort marinad.

- Kan ge en instängd känsla när det är varmt.

Löparsandaler:

+ Luftiga och lätta att ta på och av.

+ Ger fötterna frihet eftersom inget riskerar att klämma.

- Bandet vid stortån behöver man vänja sig vid och kan dessutom bli ett problem vid utförslöpning.

- Kan bli varma under fotsulan.

- Är inte klockrena att springa i när det är blött och gyttjigt i skogen.

- Kan ge en klampande känsla i löpsteget eftersom det kan bli ett mellanrum mellan sulan och foten.

- Ibland fastnar stenar mm mellan sulan och foten.

Barfota

+ Överlägset skönast, friast och svalast då det inte finns något skoaktigt omkring foten.

+ Folks reaktioner. Leder till roliga samtal.

+ Du får jobba med din eventuella bakterie- och äckelmageskräck.

+ Har mängder med hälsomässiga fördelar där jordning är en av dem. Se mer:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2022/07/mer-barfota-igen.html

- Underlaget kan bli besvärligt och/eller varmt att gå på.

- Skaderisk i och med krossat glas mm.

- Risk för gamnacke eftersom det finns ett intresse att se var man sätter fötterna. 

- Konstgräsplanerna svärtar ner fötterna något djävulskt.

- Ej ok att sticka ut så tydligt i andras ögon och vara annorlunda. 

Alla tre varianterna har sina för- och nackdelar men jag har svårt att säga att man ska välja någon av dem framför de andra två. Det är inte heller så att antalet för- och nackdelar har någon större betydelse eftersom de har olika tyngd. Bara bra att ha koll på dem. Det är tex inte jättejobbigt att få bort en sten mellan foten och sulan när man har löparsandalerna på sig. Jag har för min del haft stor glädje av alla tre och tänker att jag framöver kommer att vilja fortsätta ägna mig åt alla tre varianterna men där utgångspunkten alltid kommer att vara barfota i första hand.

Vad gäller löpning är det viktigt att ta det väldigt lugnt till en början. Det är en enorm skillnad och påfrestning att springa "barfota" jämfört med löparskor. Långsamt och kort är det som gäller för att sakta, sakta öka öka belastningen.

Äventyret Partille - Norge

Dag 1 Partille - Stora Höga 56,64 km

Det blev en verkligt fin början på äventyret i och med att Natalie kunde vara med vid starten. Lika fint var det att Mustafa Mohammed tog sig tid att göra mig sällskap de 15 första kilometrarna. Tiden flög iväg och vi hade ett mycket trevligt löpande samtal och allt möjligt. Trevligt också att träffa på pappa som hade varit ute och lämnat en vattenflaska i skogen åt mig och lite extra roligt hade jag åt Mustafas reaktion när han fick höra om pappas 10 mil i veckan promenader.

När Mustafa och jag skildes åt märkte jag att jag omgående drog ner på tempot en aning. Onödigt snabb hare den där mannen...:) Strax därpå passade jag på att snubbla och ramla vilket skrämde mig rejält (återkommer till varför). Fotbollsreflexerna sitter i för jag reste mig genast för att ta numret på fanskapet som hade fällt mig men kunde frustrerande nog inte se honom.

Vid Vättlefjäll blev det dags för vila och jag blev glad när jag snart hittade en bänk. Blev mindre nöjd med dess konstruktion. Måste ha varit bröderna Ein och Stein som monterat ihop den. Inte idealiskt för en långlöpare som gärna vill lägga sig ner med benen i högläge. 

När jag kom till Bohus var det återigen dags för en paus och jag kände att det skulle bli skönt med lite asfalt som variation. Tyvärr fanns inget kaffe så jag fick nöja mig med mineralvatten och glass och tänkte att jag gott kan ta en kaffe i Kungälv istället. Inte långt dit men kanske smart med kortare sträcka inför nästa paus.

Asfaltlöpningen till Stora Höga gick problemfritt och kändes roligt och lyxigt att Emil Ahlqvist hade möjlighet att möta upp och köra mig hem. 

Det blev en fantastiskt bra första dag. Pauserna kom vid rätt tillfällen vilket innebar att jag aldrig blev riktigt trött. Inte heller något skav. Allt på topp inför nästa dag.

Dag 2 Stora Höga - Malö 52,38 km

Jag kände mig inte allt för rostig när jag vaknade och såg fram emot dagen. När jag skulle plocka med mig mat (kokta ägg, lite ost och hjortkorv) insåg jag att min ligist till son hade tryckt i sig det mesta av korven kvällen innan. Jag hade visserligen inte förmedlat att den var paxad men hur svårt kan det vara att läsa pappas tankar...? Tittade på det rökta sidfläsket bredvid som är så himla gott men blev lite kluven. I princip bara fett vilket riskerar att sätta sig som en propp i halsen om jag äter för mycket av den. Fanns dock inte så mycket annat jag ville ha med mig och beslutade att en skiva inte kan vara fel. 

Pappa skjutsade mig till Stora Höga och vi hade så trevligt i bilen att vi helt missade att svänga av 45an och ta bron över till Kungälv. Vi upptäckte det snart nog och skrattade gott. Väl i Stora Höga kom jag inte långt innan Emil Ahlqvist och Fabian vinkade glatt åt mig. Kul överraskning och jag passade på att dumpa av lite saker från min rygga till dem eftersom Fabian skulle till sin farmor och farfar där jag senare skulle sova. Jag lunkade förbi Stenungsund och tyckte att det blev lite för långt till färjan mot Svanesund men ville inte gärna pausa innan. På färjan började det regna och jag kunde lite turligt vänta ut nederbörden inne på en pizzeria. Med min medhavda lunch och kaffe i magen var jag redo för terräng. Sprang kuststigen/Orust tvärs och njut av att få vara i skogen igen. 

En fantastiskt trevlig sträcka som är lättsprungen och varierande samt föredömligt markerad. Enda minuset var att sidfläsket inte landade speciellt bra. Jag blev inte illamående men otrevligt att springa med en liten klump i halsen i princip hela dagen. Den givna pausen på den här sträckan var Göksäter och med facit i hand borde jag ha pausat en gång innan efter drygt 12 km men jag trodde att det var 17 km till Göksäter och inte 21. Och eftersom den alternativa pausen i bästa fall bara hade vatten att erbjuda valde jag att fortsätta. Benen var ganska trötta när jag kom fram men pausen blev fin (med ett trevligt samtal med en kvinna jag tyvärr inte minns namnet på) och kände mig overkligt pigg efteråt. Njöt av känslan att springa med trötta men kraftfulla ben och mådde inte sämre av att Emil mötte upp i skogen och gjorde mig sällskap sista fem. Att han dessutom hade laddat bilen med mineralvatten som han visste att jag gärna vill ha värmde.

Sen följde en väldigt trevlig kväll med Emil, hans föräldrar Ann-Britt och Björn samt Fabian. 

Dag 3 Malö - Nordens ark 48,9 km

Det blev en ruggig start på dagen. Ganska kallt, blåsigt och lite regn. I bilen påväg till färjan mot Malö där jag hade stannat dagen innan hinkade jag en del vatten och upplevde givetvis ett visst tryck. Min plan var att lätta på det innan färjan avgick men eftersom det bara var jag och tre bilar så dags på morgonen när man fick kliva på var jag rädd för att missa färjan och beslutade mig för att det fick vänta. Som tur var tog det bara ett par minuter innan färjan kom över och eftersom bilvägen gick åt höger tog jag mig lite till vänster bakom en liten byggnad för att inte pinka inför öppen ridå. När jag var klar hörde jag en myndig stämma:

- "Det där är inte ok."

Vem pratar? Med vem? Och vad är det som inte är ok? Är det första som dyker upp i mitt huvud. När jag vänder mig om ser jag att det står en man uppe på färjan (färjkarlen) och jag inser genast att det är mig han talar mig. Exakt hur han utrycker sig minns jag inte men andemeningen var att naturen inte är någon toalett och att det är bedrövligt dåligt av mig. Dessutom befinner jag mig på förbjudet område.

En l i t e n del av mig blir sugen på att säga vad jag tycker om mitt ohyggliga brott men istället ber jag bara om ursäkt och drar vidare. I efterhand är jag glad över min reaktion. En diskussion hade garanterat bara fått mig irriterad. Istället sprang jag vidare med ett skratt den närmaste timman och även senare under dagen fick händelsen mig att skratta till. 

På Malö och Flatön hade jag möjlighet att springa på kuststigen men eftersom jag på förhand inte kunde se några givna pausmöjligheter valde jag att ta rakaste asfaltsvägen norrut. I planeringen hade jag två alternativ. Antingen att fortsätta mot Skår färjeläge (bilfärja) eller att vika av västerut mot Fiskebäckskil och ta personfärjan där till Lysekil. Lysekil lät trevligare och vackrare och därför bar det av västerut. Jag kände att jag hade behov av att stanna och pausa innan Fiskebäckskil men återigen handlade det om vad pausen hade att erbjuda så därför sprang jag vidare. Väl framme hade jag lite bekymmer med att hitta färjeläget och när jag väl kom fram förbyttes glädjen till uppgivenhet och irritation. Jag hade kommit precis lagom till någon slags färjelunchpaus. Två och en halv timma till nästa avgång. Samma problem med en eventuell buss.... Att springa tillbaka och upp mot Skårs färjeläge skulle bli alldeles för långt och var därmed inget alternativ. Inte heller att stanna i nästan tre timmar. Istället tog jag mig in i matvaruaffären och plockade fram rådjursögonen för att tigga skjuts till Skårs färjeläge och fick napp direkt. 

Tack Börje!

Bilden luras. Jag springer alltid på vänster sida.

Vägen upp mot Nordens ark blev ganska tuff med tanke på att jag hade motvind mest hela tiden. Fick mig en välbehövlig paus i en bilverkstad/däckaffär där jag efter att ha nickat till och fått kaffe fortsatte framåt. Extra minnesvärt är träffen med den handikappade norrmannen som låg i något rullstolsaktigt och inte verkade kunna röra på mycket mer än armarna. Efter att ha pratat ett tag med honom ville han att jag skulle skriva ner EB-loppets adress åt honom. En människa som tveklöst råkat ut för något hemskt och som är i stort behov av hjälp från andra men som ändå absolut ville vara med och bidra till vår insamling. Riktigt vackert och väldigt rörande.

Favoritlunchen, creme fraiche och banan.

Motvinden fortsatte och 162 an som dessutom innebar asfalt och hög/tung trafik rekommenderas inte. Framme vid Nordens ark var jag mer än nöjd. Det hade varit en tuff dag och stundtals blev jag trött men jag hade kraft i benen precis hela tiden vilket kändes oerhört bra.

På restaurangen var jag tydlig med att jag var hungrig och blev inte besviken. Fläskfilen och potatisen dröp av bearnaisesås och smörklickarna bredvid var rejäla. Tack Pär!

Dag 4 Nordens ark - Kämpersvik 48,15 km

När jag vaknade på morgonen kände jag av min högra fotled från vristen och en bit upp mot smalbenet. 

En känsla jag kände igen från tidigare i mitt löparliv och som inte oroade så mycket även om jag helst sluppit den. Gårdagen hade inneburit asfalt rakt igenom så det var inte så konstigt att någon del av kroppen skulle reagera. Minimal frukost och sen iväg mot Bovallstrand. Den rakaste vägen på asfalt hade inneburit 8 km men jag föredrog att dra till skogs. Lite på vinst och förlust valde jag stigar efter känsla och försökte vara noga med kompassriktningen.

När jag möttes av de här markeringarna blev jag lite nervös.

Soteleden som jag tydligen befann mig på var väldigt kuperad, teknisk och rolig. Inte indealisk för en långtur men jag kände att jag mer än gärna återvänder hit med fräscha ben. Istället för 8 km till Bovallstrand blev det nästan 17 km. Onödigt långt men fick en fin paus i Bovallstrand och såg fram emot fortsättningen mot Hamburgsund. Det blev dock tydligt för mig att skogsturen hade tagit en del på krafterna och de 13 kilometrarna till Hamburgsund kändes långa. Fotleden hade varit tyst i skogen men på asfalten började den prata allt mer med mig. Där blev vilan väldigt skön och lite extra underhållande tack vare familjen "Cykel". Mamma, pappa och tre tjejer. Det pyrde av härlig passiv aggressivitet och när den yngsta började tjuta över en glass hon kanske inte skulle få nästa dag tänkte jag att den med jackpot var jag som sprungit hemifrån...:)

Med kaffe, glass och mineralvatten var jag laddad att fortsätta men kände mig ändå tvungen att ta kontakt med den lokala häxdoktorn Tig-er-bal-sam. Med honom på fotleden hoppades jag på lindring men tyvärr blev det värre ju närmare Fjällbacka jag kom. På vägen dit experimenterade jag med mitt steg för att se om jag kunde hitta något som passade bättre. Jag kom inte fram till så mycket mer än att det var värst när jag sprang utför. Framme vid Fjällbacka beslutade jag mig för att stoppa in mina hälsulor (helt vanliga avklippta sulor med bara hälen kvar) i skorna. Jag insåg att min fot med mer drop kanske skulle uppfatta det som mer utför men jag tänkte att att det kunde vara värt att prova med något annat. Det gick inte längre än 500 meter förrän jag var tvungen att stanna på nytt. Det hade blivit avsevärt mycket sämre. Så dåligt att jag knappt ens kunde gå. Jag var nära att ringa Jerker i Kämpersvik. Vilan hade stelnat till foten och/eller hälinläggen som hade förvärrat? Bort med inläggen och mer tigerbalsam. Till en början var det knappt någon skillnad. Återigen var jag nära att ringa men valde att promenera lite till. Efter hand kändes det något bättre och jag lyckades få till ett löpsteg som hade fått vännerna på Walk- och Runfeeling att slita sitt hår genom att försöka fixera foten och därmed minimera rörelsen i fotleden. Att springa utan rörelse i fotleden vare sig vid frånskjut eller landning kändes allt annat än naturligt. Började oroa mig för hur resten av kroppen skulle reagera på det. 

När jag kom fram till Jerker i Kämpersvik kändes det verkligen inte bra och jag tvivlade starkt på att det skulle kunna bli någon fortsättning dagen därpå. Vi började med högläge och is när Jerkers mobil ringde. Två kloka problemlösare blev tre i och med Markus Torgeby i andra änden. Det samtalet som både var givande och väldigt roligt borde av olika skäl ha spelats in. Vi kom fram till att voltaren, is och tryck förhoppningsvis skulle göra skillnad. Jerker drog i några trådar och så var det löst.

Lite lustigt det där med voltarenen. Flera veckor tidigare hade Jerker och jag diskuterat saken. Han vet mycket väl var jag står i frågan om piller och smärtstillande och frågade mig hur jag resonerade ifall det skulle bli aktuellt. Då svarade jag att jag skulle kunna tänka mig piller om det var tillfälligt. Alltid bra att i förväg ha funderat på hur man ska agera oavsett vad frågan gäller.

Jag blev furstligt mottagen av Jerker och hans familj och det var väldigt trevligt och roligt att träffa dem alla igen, vilket var länge sedan. 

Vänskap, värme och skratt. Så oerhört nödvändigt och gott. Något att längta till på väg fram och något både familjen Ahlqvist och Levin gav mig förbehållslöst. Samma sak med Jimmie och hans familj för två år sedan i Mariestad. Jag är väldigt lyckligt lottad som har så många fina människor omkring mig. 

Dag 5 Kämpersvik - Buar 22,26 km

På morgonen kändes fotleden långt ifrån bra men ändå bättre och jag kände att jag ville göra ett försök. Med en voltaren kvällen före, en på morgonen och en i fickan för senare behov gav jag mig iväg med ett bedrövligt löpsteg. Det var varken vackert eller gick fort men jag tog mig framåt. Turen till Grebbestad var trevlig längs med vattnet men sen blev det återigen asfalt och foten blev allt sämre. Tog efter ca 17 km paus vid Mjölkeröds golfklubb, tryckte i mig den tredje voltarenen och passade på att tejpa foten i hopp om att det skulle hjälpa mig att fixera foten ytterligare. En tejpning som som skulle fått den gode Bosse Lööf att först gapskratta och sen skälla ut mig. Men jag upplevde att det hjälpte. Ett tag i alla fall. 

Fint för övrigt att få Bosse i huvudet. Vår fysio i ÖIS som jag tyckte mycket om men som förolyckades alldeles för tidigt. 

Efter ytterligare några kilometer gick det inte mer. "Löptempot" var nere i ett 8-tempo samtidigt som foten nu gjorde riktigt ont. Promenerade och funderade. Cirka 20 km kvar till Strömstad. 4-5 timmars promenad och sen en dag till? Nej. Jag må vara lite rubbad men inte så rubbad. Och hur skulle min fot må framöver med fortsatt belastning av ett slag den uppenbarligen inte var nöjd med. Lägg där till att min kropp/hjärna tillfälligt var lurad av det smärtstillande och ändå hade jag rejält ont.

Första bästa bil stannade och körde mig till Strömstad. Tack Robin!

Liksom tidigare år måste jag poängtera den stora omtänksamhet i princip alla bilister visade mig genom att sakta ner och/eller ta ut avståndet till mig och den vänlighet alla som kunde visa mig också gjorde det. 

I Strömstad fick jag en trevlig stund med Camilla på Strömstad tidning och därefter var det perfekt timing till bussen mot Göteborg. 

Oro inför

Jag försöker alltid att vara så positiv som möjligt inför den här typen av löpningar och allt annat också för övrigt. Jag vet att det blir jobbigt nog ändå och vill inte se mörka moln i förväg. I år var det dock lite annorlunda. Först och främst oroade jag mig över min axel. Den har varit sönder sedan länge och för ett antal veckor sedan fick jag via magnetröntgen veta att två senor hade gått av. Operation bokad till 20 juni. Jag har kunnat springa med axeln men inte så mycket mer. Hur skulle den klara av det här och vad skulle hända ifall jag ramlar? Orosmoln nummer två var att jag veckan innan avfärd upptäckte en "kudde" på högra knät. Vad var det och var kom den ifrån? Ont hade jag inte men någonting var uppenbarligen inte som det skulle.

Besvikelse

Inget av ovan besvärade mig under löpningen. Istället var det en inflammerad eller överansträngd fotled som satte krokben för mig. Jag är besviken. Extra besviken eftersom löpningen gick så otroligt bra. Inte en enda gång vara jag nere i någon mental eller fysisk svacka. Jag var inte ens nära. Jämfört med de två tidigare löpningarna till Karlsborg och Ängelholm kände jag mig som Stålmannen men jag kunde helt enkelt inte fortsätta. Och känslan blev inte bättre av att foten inte gjorde speciellt ont när jag kom hem. Voltaren i kroppen och vila på bussen påverkade naturligtvis. Det visste jag rent intellektuellt men jag hade svårt att förlika mig med känslan. Vek jag ner mig? Till min glädje hade jag bra ondare morgonen därpå och efter att ha gått i några trappor samma dag hade jag svårt att gå. Låter kanske rubbat men det kändes bra. Riktigt bra.

Succé

Om jag lägger undan det personliga egot inser jag att det här året på många sätt blev en succé. Det här året har vi lyckats få enormt mycket mer publicitet än de tidigare två åren. Lokalpressen i Partille/Härryda, Partille tidning, Stenungsunds tidning och Strömstad tidning. Jonas Colting pratade om oss i sin podd (Coltings nakna sanning avsnitt 398. Ladda upp för lopp - Göteborgsvarvet ca 49 min in i avsnittet) och både Markus Torgeby och Mustafa Mohammed gjorde fina gärningar för att uppmärksamma. Dessutom givetvis alla andra där ute som delat och engagerat till folk i sin närhet. Som alltid har det också varit väldigt trevligt med alla möten jag fått där ute under löpningarna. Dessutom gick det så bra och kändes så bra med löpningen fram till att fotleden sa ifrån att jag är grymt sugen på nästa gång. Pengamässigt ser det ut att landa på ungefär samma summa som de tidigare åren 15 000 kr och här ska jag ärligt talat säga att jag är lite besviken. Med tanke på alla uppmärksamhet vi fått i år både trodde och hoppades jag på mer. Kanske att fler kommer till loppet i september istället?

15 000 kr är samtidigt mycket pengar och det viktigaste är att vi fortsätter samla in.

Totalt blev det 228,3 km och jag kommer nog aldrig riktigt kunna acceptera känslan att avbryta utan att egentligen ha blivit i närheten av så mentalt eller fysiskt trött som jag blev de tidigare två löpningarna.

De tidigare två löpningarna:

Partille - Karlsborg

Kållered - Ängelholm